Det har nu gott 4 månader sedan jag lämnade mitt destruktiva förhållande efter 12 år och jag märker att jag har svårt att få in rutiner och aktiviteter i vardagen.
Nu är det äntligen så pass varmt ute för promenader och cykelturer vilket jag har roat mig med på helgerna men jag har ändå lagt på mig några kg i vikt under de här månaderna.
Det är värst när jag sitter hemma på kvällarna, då kan jag först äta en stor portion och sedan direkt klämma i mig några pågen gifflar trots att jag är proppmätt.
Efteråt sitter jag och har djup ångest istället, ibland får jag sådan ångest att jag vill stoppa fingrarna i halsen men har inte reflexen för det.
Jag har också svårt att hitta motivation till att göra saker och ting. På helgerna går jag ut på promenad eller cyklar, stannar vid något fik och tar en lunch nån timme och sen fortsätter bara för att vara ute så länge som möjligt och göra mig riktigt trött.
Exet gjorde mig också isolerad så jag har inga nära vänner att umgås med heller, familj och släkt bor i en annan stad. De ända “vänner” jag har är arbetskollegor men dom träffar jag ju bara på arbetstid.
Är det nån mer som upplever samma problem efter en separation och hur har ni fått vardagen och tristessen att vända?
För mig låter det som att du skulle vara betjänt av en sådan, överätning är ett sätt att dämpa ångest precis som alkohol, droger, sex, spel etc.
Dessvärre leder alla varianterna till sju resor värre stress/ångest efteråt.
PS: Om “några kilo” är synonymt med 2-3 för dig som det är för mig, då är det antalet kilo inget att eg bry sig om, däremot är ångesten som dess få ger något att fundera på
Skulle du kunna tänka dig att bjuda hem ett antal av dina kollegor som du trivs med på AW hemma hos dig?
Eller om det är någon speciell som du connectar med som du skulle kunna bjuda hem?
Krasst sagt så är det ju så att i din situation så kan du nog inte vänta på att bli medbjuden eller hembjuden, utan du måste nog sätta snöbollen i rullning själv
Jo det förstår jag med, har har hittat flera gamla klasskompisar på fejan jag chattar med och har även träffat en vid ett tillfälle.
Det är mer att få vardagen att funka och få motivation till nån sysselsättning som jag har svårt för.
Jag är också lite krass och hör till dem som tror att motivation kommer med handling. Det viktigaste är att man gör något, och sen får motivationen komma på kuppen. Vilket den ofta gör.
Att sitta ner och vänta på motivation funkar sällan, oavsett vad det är för förändring man vill ta tag i. Jag tror att man skapar motivation samtidigt som man agerar.
Och jag tycker att det låter som att du ändå har skapat rutiner och aktiviteter för dig själv, trots att du känner att du saknar motivation. Det där med att vara ute så länge som möjligt på helgerna är ju en utmärkt rutin. Om du fortsätter med den gissar jag att du ganska snart kommer upptäcka att du vill göra något mer specifikt än att enbart vara ute. Rätt vad det är är du kanske ute med ett särskilt syfte att besöka något visst ställe, att se en viss utställning, att delta i en viss aktivitet eller vad det nu kan vara. Då har du plötsligt en ny dimension av motivation.
Och när det gäller att träffa folk att umgås med är det samma lösning: Gör det bara. Bjud hem folk som du känner via Facebook eller föreslå en AW med kollegorna efter jobbet.
Det blir förmodligen inte precis som du vill direkt. Kanske blir det lite klen uppslutning först eller fel människor, men det har ingen större betydelse. Du har satt snöbollen i rullning bara genom att agera. Sen spinner du vidare på det som händer. Nappa på nästa förslag från någon av de andra. Häng med, var öppen. Bry dig inte om att vänta på motivationen. Den kommer att dyka upp sen, när du t ex klickar lite mer med någon viss blivande vän.
Jag hade en sådan period när jag fixat klart lägenheten och det var inte så mkt att hålla mig sysselsatt i. Så när jag åkte hem till föräldrar för jul och det blev ännu mer mat och stillasittande bestämde jag mig för att göra en ändring! Det här hjälpte mig:
jag bestämde mig i förväg vilka vardagskvällar jag skulle träna.
när jag blev sötsugen, hade jag bestämt mig för att jag först måste ut för en 15-20 min promenad.
jag bestämde mig för hur mkt sött per helg var ok.
återupptog kontakt med några vänner och fd kollegor, flera av de ville gärna ta pw el långpromenader med mig!
utökade vardags träningen och helg träningen när jag fått rutin.
förlängde mina promenader när jag var sötsugen och plötsligt var det mindre kopplat till sötsaker och mer kopplat till den sköna känslan av att komma ut och rensa hjärnan!
bra poddar, skön musik och allt som kunde ge mig bra och positiv känsla höjde upplevelsen!
hade 2 vänner som ofta fick hänga med via telefon när jag gick ut, vi började inspirera varandra till att promenera och träna mer!
Som du ser, handlar det om att skapa en vana. Det sägs ta en till tre månader att skapa en ny vana. Det bästa med att börja nu är att du kommer garanterat känna dig snyggare till sommaren! Och kom ihåg, när du misslyckas el saknar motivation, bara att börja om dagen efter!!
Tack för svaren, det där var verkligen en motivations höjare. Bra tips.
Som ni båda säger så är det den där tröskeln man ska ta sig över och där sitter jag fast lite. Och jag har märkt att det hjälper humöret att sätta ord på sina problem och få lite positiv feedback.
Jag får ofta en tankeställare efter mina möten med kvinnojouren, både bra och mindre bra men det har lärt mig att prata om saker istället.
Finns det fler som vill berätta om sina egna upplevelser så får ni gärna skriva. Det finns säkert fler i samma situation som mig och som är i behov av inspiration.
I dagens SvD kan man utläsa att det tar ca 78dagar att skapa en vana… men också att ju mer “komplicerad” vana så tar det längre tid…
Ett tips, från artikeln, och som jag (omedvetet) praktiserar, praktiserat, är s k “stacking”. Dvs, att man adderar “något” till en redan etablerad vana.
Exempelvis; om du får in en vana i att ta promenader, testa att kanske lägga till ett “moment”. Kanske finns det en plats (på din runda) där du kan göra “10st knäböj”, “10st armhävningar”, “10st upphopp”.Bara som exempel, utifrån hur man kan tänka
För ca 3 år sedan var detta med “poddar” något som totalt flygit mig förbi. Visste givetvis vad det var för något, men inget som intresserade mig, när skall jag ha tid med det?! Ska jag passivt sitta/ligga och lyssna på detta…!? Näää…
Idag så är promenader och “poddar” ett viktigt inslag i mitt liv (!). Jag kan absolut promenera utan att lyssna på poddar. Men jag lyssnar i princip aldrig på poddar utan att jag promenerar…
En form av “stacking”…
Och på vissa promenad-stråk så kan jag absolut även göra lite “utfalls-steg” utan att någon tror att jag totalt har tappat det…
