Vi skall skiljas

Vill börja med att jag egentligen inte vill vara här, men så känner säkert de flesta. Detta kommer bli ganska långt så hoppas att ni orkar läsa. Är en kvinna på 44 år. Barn på 15 år, nästan 21 år tillsammans varav 10 år, som gifta. Träffade min man (eller skall man kalla han för mitt ex nu?) 2003, fick barn några år senare, gifte oss och “hela det där”. Alla har alltid tyckt att vi är det perfekta paret vilket jag också kan (kunde) tycka. Vi har inte gått igenom särskilt många kriser eller prövningar, men har ju tjafsat så som alla andra gör. Vi har dock alltid kunnat lösa allt. Trots allt började min man att bete sig väldigt underligt i början av 2020. Ja, ni gissade rätt, han hade en affär (med en kollega). Jag hade en magkänsla om det, men tänkte att det också kunde vara en ålderskris lr liknande. Han erkände till slut (efter 1 år) och var så “ångerfull” och sa att hans familj är det viktigaste i hans liv o,sv, o.s.v. Vi (jag) ville göra allt för att det skulle bli bra igen, men “it takes 2 to tango”. Mig veterligen har han inte fortsatt att smussla vid sidan om, men han har inte hanterat eller bearbetat något av detta på rätt sätt. Han har tagit till flaskan (druckigt mkt) för att dämpa sin ångest och betett sig fruktansvärt respektlöst från och till. Han har också blivit oresonligt arg och hotat med skilsmässa otaliga gånger (senat 1 v sedan). I alla fall tog jag upp detta idag för jag orkar inte längre och vi bestämde oss för att ta steget och ansöka om skilsmässa. Eller jag sa det och han höll med, men så fort jag sa att det inte är någon ide att dra ut på lidandet och att vi gör direkt. Då backar han och säger att vi inte har så bråttom. Va? Sedan sa jag att vi måste ta tag i allt det praktiska, som att fixa till grejer i huset så att den kan läggas ut för försäljning. “Nä, men inte kan vil väl sälja huset nu när det ju så dåliga tider”. Va, igen? Varför detta velande helt plötsligt? Det är han som velat ut ur detta äktenskap länge och så tvekar han när jag är pådrivande.
Måste också skriva en sista sak. Jag vet inte hur jag skall känna mig inför det här. Jag borde vara ledsen och oerhört sorligt är det, men en del av mig känner nästan lättnad. Har levt med detta så länge nu…
Hade kunnat skriva mycket mer ingående om vårt liv, men det skulle blivit lååååångt, så detta är min historia i “korta” drag :blush:.
Kram på er där ute. Kämpa på :muscle:

8 gillningar

Det här påminner så mycket om min separation. Strax efter att jag sagt att jag “jag orkar inte mer, jag vill separera” och han höll med så ville han dock försöka igen. Vi hade iofs haft ett antal kriser då vi pratat om att separera men försökt igen och han trodde att det var lika dant även denna gång. Till och med när vi planerade hans utflyttning trodde han att det var bara ännu en sådan gång.

Sedan finns det skillnader också, vi hade varit ihop i 24 år och jag hade i princip bestämt mig för att separera redan ett par år tidigare, men det är ju inget man gör lättvindigt med barn och sammantvinnad ekonomi. Men när jag till slut satte ner foten hårt så kände jag verkligen samma lättnad. Jag hade velat ut länge.

Nåja, det blev ett par års bråk på olika nivåer innan lugnet lägrade sig. Både han och jag har funnit nya partners som vi trivs bättre med! Det blev både värre och bättre än jag trodde och jag är i alla fall mycket nöjd med att jag till slut tog steget!

Lycka till!

2 gillningar

Tack för att du delar med dig. Nu är jag inte där på långa vägar, men känns betryggande att läsa om att du träffat en ny, som du trivs med. Som sagt är jag inte där än och måste bli “hel” och mig själv igen för oj vad jag tassat på tå och varit till lags. Hela min självkänsla och mitt självförtroende har fått sig en törn efter otroheten och jag har gjort “allt” för att min man skall tycka om mig. Har läst en del av det där och oj vad jag känner igen mig i andras historier. Men det tillhör det förflutna och jag vill varken älta saker eller bli bitter även om jag stundtals kan vara så arg och hata honom för vad utsatt mig och vår familj för. Men jag kan inte förändra det som varit utan nu gäller det att blicka framåt och ta en dag i taget. Jag vet att det kommer att vara jobbigt, men jag har världens bästa familj och vänner runtomkring mig.

4 gillningar

Heja dig! Det är livsviktigt men också tufft att stå upp för sig själv. Jag lyssnade på en mycket intressant podd om just hur kriser och psykiska sjukdomar påverkar relationer, vilka möjligheter det finns att komma ur och utvecklas som par men också hur viktigt det är att inse när man provat allt och det är dags att lämna. Jag tillhör gruppen lämnare, men har även blivit lämnad.

Du har redan bestämt dig för att blicka framåt och ta dagen som det kommer, vill ändå ge några tips som hjälpt mig bygga upp mitt liv igen, kanske kan du använda dig av något av tipsen :slight_smile:

  • Oavsett var du bor (stannar kvar el flyttar till ngt nytt), se till att det känns hemma och är i linje med den DU är idag. Jag flyttade till ny lägenhet och använde min första tid till att fixa och göra det hemtrevligt! För mig har nämligen tryggheten hemma varit en väldigt stor del av livet och att investera i mitt nya hem var självklart. Marketplace användes flitigt :smiley:
  • Skapa nya rutiner och feel good stunder. Jag älskar lugna helgmorgnar och det var en sorg att äta själv, men jag bestämde mig att skapa mig härliga helgmorgnar ändå! Så jag har bakat scones, gjort amerikanska pannkakor m.m., dukat upp fint, tända ljus, skön musik och allt annat ENDAST för mig! I början var det ovant men snabbt lärde jag mig älska dessa egna stunder :heart:
  • Se till att träna och ta hand om dig med god hälsosam mat, sov ordentligt och få frisk luft! Det är så klart helt basic saker men ack så viktigt! Jag märker direkt när jag slarvar med ngn del…
  • Boka in vänner och annat kul! Där är superviktigt att skratta! I början kunde jag inte riktigt njuta eller ha roligt, men minns hur glad jag blev när jag insåg att jag faktiskt skrattade till när jag såg på filmer eller umgicks med vänner och hade kul.
  • Jag bokade in en egen feel good-resa och tog med ett block, började skissa vem jag är idag, vad jag uppskattar i livet, vad vill jag göra el uppleva mer av, vilka människor ger mig energi, vem vill jag inspireras av osv. Så har jag fortsatt göra! En gång per år tar jag mig tid till att fokusera på MIG och mitt kommande år! Kan med all fördel göras på ett bra fik, behöver inte kosta mycket så att säga.
  • Sist men inte minst, det är oerhört viktigt att ha människor som inspirerar i din närhet! I början är behovet av att prata av sig större, men det är lätt att fastna där och bli bittre, inte våga kliva ur sin trygghet som man skapat. Se till att du kan både skriva och prata av dig men att du även har människor som ger dig energi, inspirerar och gläds med dig :dizzy:

Massor av pepp, you can do it!!

6 gillningar

Oj vad detta gick rakt in i hjärtat. Jag började gråta när jag läste ditt inlägg. Det var nog mest av lättnad för att du målar upp allt så fint. Skall bära med mig dessa punkter :heart:.
Jag kunde se mig sitta och njuta för mig själv i min nya lägenhet, som jag inte ens hittat :smile:. Vi tog beslutet igår och har inte ens skickat in skilsmässopapper. Men jag älskar mys, ljus och inredning så vet precis vad jag vill ha så därav min vision :slight_smile:. Jag har länge haft en dröm om att någon gång köpa något, som jag kan rusta upp. Det kanske kan bli mitt nya projekt när jag flyttar. Om jag orkar sedan då…
Vad jag iaf vet är att jag skall ha det mysigaste boendet för mig och min dotter.

Jag skall också ta hand om mig själv jättemycket och håller med om att träning och hälsosam mat får en att må bra. Är inne på det spåret redan, som tur är och jag skall fortsätta med det, men först måste jag bli frisk för är förkyld nu också. Det är sååå synd om mig :wink:.

Det är så värmande att läsa allas inlägg och man känner sig inte lika ensam när det finns andra där ute, som går igenom precis samma som jag.

7 gillningar

Tjena @LeJo
.
Man behöver inte skicka in nått papper, logga in på Skatteverkets sida å fixa det direkt…

Tack för tipset. Är ny på det här så jag har mycket att lära mig :wink:.

Har en fundering kring boende under prövotiden (och kanske längre). Vi har hus ihop och har kommit överens om att sälja det så småningom. Tänker mig att det dröjer sig längre än man tror och det är ju inga supertider. Dock bor vi rätt så centralt i en storstad så jag vet inte riktigt. Nu vill jag bara landa i några dgr.

I alla fall, hur har ni andra därute gjort med gemensamt boende? Just nu bor vi tillsammans fortfarande (sover ej i samma rum längre) och det fungerar. Har ju inte gått så många dgr dock. Men det kanske inte funkar om en månad eller så.
Jag tänker mig att vi kanske skall bo här växelvis varannan vecka så att vårt barn ändå har någon slags trygghet så länge det går (har växt upp i huset). Vi har båda ställen att gå till om det skulle “krisa” sig.
Sen vet jag inte vad han tycker. Eller det kanske är strunt samma. Båda skall ta sitt ansvar. Jag är ganska säker på att han vill ha sin “frihet” och kunna “göra vad han vill”. Han var hemifrån 3 veckor i höstas (yes, velande fram och tillbaka ett “tag” nu). Då träffade han vårt barn 2 ggr på hela tiden. Visst de hade telefonkontakt, men ändå. Han var 10 min hemifrån. Passade på att festa en massor och hade " redan andra planer" när vårt barn ville ha med han på saker. Lämnade allt ansvar på mig(typ).
Tro mig, jag vill inget hellre än att ha mitt barn på heltid, men som sagt båda skall ta sitt ansvar och jag är rädd att jag står där “ensam” om jag blir kvar i det stora fina huset (som han uttryckte sig idag).
Det stället, som jag kan gå till är till en familjemedlem, som bor 1 km hemifrån och min dotter känner sig hemma där så hon kan komma dit så mkt hon vill. Jag tänker att det kan vara skönt för alla att komma bort lite. Finns så mkt minnen här…
Nu låter jag säkert som att jag är bitter, men det är jag inte :smiley:. Är bara så trött på att (ex)mannen alltid sätter sig, sina behov och prioritringar i första hand. Nu för tiden det vill säga. Vi fick 17 riktigt fina år tillsammans tills allt bara crashade med hans snedsteg. Och måste säga att jag, inte för så länge sedan, fick reda på att det slutade ganska lika med hans ex (obs, jag var inte den andra kvinnan :wink:). Alltså har inte den här mannen ändrats så mycket på 25 år. Fantastiskt vad “mkt” vissa lär sig under åren :raised_hands::raised_hands:!

1 gillning

Vi bodde i varsin del av det stora huset i FEM gräsliga månader innan jag fick tillträde till mitt lilla radhus och kunde flytta ut (barnen följde med). Det stora huset gick inte att sälja (pandemi) så X köpte ut mig, skuldsatte sig över takåsarna (och det är det ENDA bra han gjorde under hela skilsmässan) och bodde kvar tills nyligen (när han sålde med förlust :smiling_imp:).

Min historia är väldigt lik din… det har gått fyra år nu, livet blir bra igen, till och med bättre. Fäst blicken långt långt bort och börja gå, ett steg i taget, om än det är litet och det går trögt. Många små steg blir tillsammans en väldigt lång väg. Kram!

1 gillning

Jag försöker ta en dag i taget. Vi är som “room mates” nu och det känns väl så där, men vi är inte otrevliga mot varandra, men det kanske är lite krystat till och från. Och jag fattar inte riktigt. Typ 2 veckor sedan var jag ff hans “käresta” och sen bara puff. Känns, som han fakeat i såååå många år. Känns ju sådär…

Jag har jobbat till lite senare varje dag denna veckan och igår träffade jag lite vänner. Gav mig så mkt energi :heart_eyes:. Jag har ändå känt mig “överflödig” och inte behövd så länge så han får väl njuta av sin ensamtid hemmavid. Det är ju det han velat så länge.

Skönt att höra att det blir bra igen för jag har mått dåligt så länge. Och bara bättre kan det bli. Det är ingen, som förtjänar det, som jag gått igenom. Jag har ju stannat kvar, men man skall inte behandla andra illa bara för att man mår dåligt.

PS. Idag har det varit en bra dag och jag känner mig starkare mentalt :blush:

2 gillningar

God morgon,

Hoppas ni haft en bra helg. Min har varit helt ok förutom igår kväll då det var en känslomässig berg-och-dalbana här hemma. Vi varvade bråk med gråt. Usch, vad det är jobbigt ibland. Man vill ju bara försvinna.
Det känns, som att detta är jobbigare för honom, men jag vet inte. Spelar eg ingen roll. Det är tungt och det kvittar om det är jobbigare för den ena parten.

Jag känner att jag vill komma vidare i hela processen. Vi bestämde ju oss för en vecka sedan att vi skulle gå isär. Jag sa att vi skulle ta tag i allt så fort som möjligt och han säger att vi inte behöver ha så bråttom. Jag kände också att jag ville landa och “andas” lite och ansöka om separation senare i veckan. Den gick och vi har båda hållt oss på varsin kant och jag har hållt mig hemifrån mer. Igår kom det dock fram att han hade själv “skickat efter pappren” redan i måndags. Han hade inte sagt ett knyst om det. Jag vet att det skulle ske, men jag trodde vi skulle sitta tillsammans/samarbeta med det här. Är jag löjlig, som tycker att detta var ännu en respektlös sak av honom att göra?

Sedan till en annan sak. Hur säger man sånt här till sitt barn? Jag vill göra det så fort som. Hon märker ju att inget är som det ska.

Vad avser att göra saker tillsammans så kan ni på ett sätt göra det ändå om han skickat efter papper och inte själv ansökt.

Men man agerar inte alltid helt stringent och logiskt i denna sitsen. Jag som lämnad tog också till sist kontroll över att tillsammans ansöka digitalt fast jag inte ville skiljas.

Sen att berätta för barn/barnen. Tror på att säkerställa att man gör det ganska snabbt när man bestämt sig till 100% och säkerställa att man gör det när man har tid att ge dem. Tex inför ett lov eller helg så man kan vara tillgänglig och ge dem den tid de behöver att processa kortsiktigt.

Antar att man inte agerar logiskt. Min “man” sa att han hade gjort det för at han blev irriterad på mig. Jag som bara kände att det blev för mkt den dagen och ville vara själv en stund så jag tog en promenad. Jag är van att bli beskylld för de löjligaste sakerna så jag tog inte åt mig av det iaf. Konstigt att de med dåligt samvete lyckas få den andra till att “vara den skyldiga”.

Vi berättade för vårt bar igår, som tog det ok. Tror hen inte riktigt tagit in det än, men kanske är hen lättad på ngt sätt. Vi har bråkat och tjafsat en längre tid och det är inte roligt för någon i huset. Allra minst barn :heart:.
Jag och barnet skall iväg på hotellövernattning i veckan och det kommer sååååå lägligt!!! Det skall bli skönt att komma hemifrån lite. Tur att vi kan prata om “allt” och vårt barn vågar öppna upp sig om det är något som stör.

2 gillningar