Efter skilsmässan, har vi en gemensam vän, som jag tappat förtroendet för. Hon. var min från början.
Har du varit med om det? Hur funkade det?
Hon tyckte att jag är långsint. Vet att jag kan vara det. Men i detta fall tycker jag inte det.
Efter skilsmässan ville jag vara så privat som det går. Inte lätt när x bor i närheten, bäste vännen bor närmast x. Det räcker att min son är det…
Det är ju liksom klippa av banden med allt som vart innan.
Hon har råkat säga lite mer än så än överenskommelsen, spelar ingen roll om det är en glad/ tråkig nyhet. X frågar om mig, vännen svarar när han frågar. Då får man inte veta hur mycket info han fått. Hon tyckte inte det var tillit det handlade om.
Förtroendet är så starkt för mig.
Jag tycker man ska värna om vänskapen o inte prata om x alls men prata om allt annat är ok.
Tycker jag gått vidare nu o träffat en man o hoppas på honom…
Gör jag fel om jag säger till x att sluta fråga mig? det var ju han som lämnade mig.
Så att vi kan reparera vänskapen…
Har inte din vän och ditt X något annat att prata om än dig när de träffas? Trots att de är vänner själva, menar jag. Isåfall är det mest synd om dem. Låter som de mest ägnar sig åt skvaller faktiskt.
Och varför inte låta dem skvallra, och själv umgås mer med mer lojala vänner? Och mindre med denna ”vän”?
Jag tycker du har sagt ifrån tydligt nog till din vän redan. Låt bli att ”säga till” ditt X, det vore mumma för hans självförtroende det. Strunt i honom!
Har en liknande erfarenhet, upptäckte nyligen att min vän blivit Facebookvän med X nya. Fram till dess har jag ändå tänkt att det funkar att vi två hörs av och ses ibland. Men nu… nä. Tänker inte ge samtalsämnen åt detta gäng. Jag har andra vänner.
Hade någon av mina vänner blivit vän med X nya hade jag avpolletterat vännen direkt. Så är det bara. Däremot har en del av mina vänner fortfarande viss kontakt med X och det är ok. Till en viss gräns.
Jag tror nog det hade vart en annan sak om jag o x kommit bättre överens o kan prata med varandra en varandra och pratat ut, hade jag nog inte brytt mig till en viss gräns.
Men inte ens säga förlåt på eget initiativ, jag har varit öppen mot honom men inte fått något tillbaka. Tyst som en mur.
I detta fall är jag inte långsint som ” min bästa vännen sa”.
Jag tror det här är en viktig del av separationer att tvåsamheten tar slut och de tankar, överenskommelser och annat kan ändras av olika skäl. Vi har inte längre rättighet eller möjlighet att tycka till.
Mycket klokt av dig att du inte pratar med honom om detta. Låt han leva sitt liv precis som han vill och ha full fokus på dig och ditt, vilka du släpper in, vilka du låter bli och hur du vill ha relationer med era gemensamma bekanta. Jag förlorade konstigt nog min barndomskompis när vi separerade, trodde att jag var snäll som bad dem ha extra koll och stötta honom, i stället gick de all in på hans upplevelser och jag märkte att jag inte längre kunde lita på min barndomsvän. Sorgligt men viktigt att veta vem som finns för mig. Menar att jag har verkligen förståelse för det du går igenom.
Fick höra av mitt X idag när jag hämtade barnet att hon hade haft folk över under Valborgskvällen och hon räknade då upp vem. Gemensamma bekanta/ vänner samt hennes vänner. Hon berättar gärna för mig vad hon har gjort/ planerar att göra. Jag håller tyst om mina planer.
Men även min barndomspolare och min bästa vän förr så hade varit dit. Han och hans fru som aldrig ville besöka mig under de 13 år vi var tillsamans. Aldrig att de satt sin fot i mitt hem som jag och X bodde i. Var jag dessutom som fixade ihop de båda, Hans fru är min gamla vän, men något gick på sned så hon tog avstånd från mig och de ledde till att även han gjorde det med tiden. Hittade efter det mitt X och vi umgicks aldrig med dem utan all vänskap rann ut i sanden.
Hade tänkt ringa honom och frågat om vi kunde försöka ta upp gammal kontakt. Men nu for även den inspirationen.
Firade själv Valborg hos en vän bara, 500m ifrån och vi hade kul 5 personer. Men detta var en smäll som kändes idag.
