Jag funderar på om det alltid är så att man vid en skilsmässa är i så olika faser. Jag läser både här och pratar med vänner som går igenom detta och det verkar alltid som att den ene parten är långt efter den andre, eller kanske att den andre är så långt före. Man kan undra varför det är så? Har man tappat bort varandra långt innan skilsmässan och är det kanske det som är den egentliga anledningen till att man går isär? Oavsett om det händer andra tråkigheter på vägen, var det egentligen där för lång tid sedan det hände? Att den ene har lämnat allt för lång tid sedan men glömde bort att berätta det.
Och så dimper det plötsligen ner en människa som man trodde man kände och som plötsligt visar sig vara en total främling. Och det är obehagligt efter 25 års liv tillsammans. Känner han likadant, att jag är också är en främling? Det kanske han gör men jag känner inte att jag kan ställa den frågan. Den är för personlig. Han har vandrat vidare, gjorde det redan samma dag som jag flyttade. Hade redan startat igång nästa förhållande sedan en tid tillbaka.
Men så måste man ändå på något sätt fortsätta, det finns barn som det måste samarbetas kring. Det är inte alltid så lätt när det finns känslor av svek och sorg inblandade. Men samtidigt också den där känslan av lättnad över att vara fri från ångest över nästa sak han skulle kunna göra.
Jag tänker att vissa saker måste man på något sätt klura ut. Eller värka ut för ont gör det. Någon gång kanske jag har ett nytt förhållande. Jag vill inte att historien upprepar sig. Skulle önska att det fanns ett snabbspår, liksom tryck på en knapp och stäng av, men är fullt medveten om att det kommer att ta lång tid.
Och hur hittar man vad det var som gick fel?
