Detta är kanske annorlunda inlägg än det som finns ute. Men jag hoppas att ni kan hjälpa mig ändå. jag är gift med en man sen 8 år tillbaka vi har två flickor 4 och 1 år gamla.
Vi har stort hus, vi reser och vi har det ganska bra. men det är mer dåliga stunder än bra. så fort vi bråkar kallar han mig för allt möjligt hotar med lämna mig. och jag säger ingenting… anledningen till jag inte säger något är för jag är rädd att han ska lämna mig på riktigt. Om man lämnar mig så kommer jag aldrig klara av att inte se mina flickor lika mycket som nu. min man har knappt tjejerna, han jobbar extremt mycket och när han kommer hem så spelar han playstation. Jag har ingen här i denna stad och kan inte heller flytta.
Jag vill lämna honom men det är två saker jag kommer inte klara av det är 1 att intr se mina tjejer och 2 att jag kommer sitta och må dålig för han kommer träffa någon. tanken dödar mig jag vet inte vart jag ska ta mig till
En ett åring kan inte vara vecka / vecka ännu så du kommer nog ha henne mera än din man. Och om det är den enda orsaken att hålla dig kvar så gå!
Lär finnas härliga, kärleksfulla relationer där ute!
Hej! Så som du beskriver var det för mig med mitt x. Minus playstation.
Han kallade mig hemska saker när vi bråkade och hotade med att lämna mig frekvent. Våra bra stunder blev färre och färre. Jag fortsatte kämpa för att hålla ihop relationen. Vi har en gemensam dotter på nu 4 år, och tanken, liksom för dig, att inte få vara med henne jämt kändes överväldigande och otänkbar. Jag kämpade alltså på och bet ihop, sedan en dag droppade han bomben att han haft en annan och andra och proklamerade att han inte kunde fortsätta ”så här”. Jag visade honom dörren och sedan var tio års relation över.
Det har nu gått lite mer än ett år och jag vill inte tillbaka. Jag sörjer det jag ville ge min dotter men har insett att det jag verkligen ville ge henne fanns inte. Och att fortsätta försöka kämpa hade inte varit rätt. Vi gjorde inte varandra lyckliga på det sättet jag tänker att man ska i en relation. Hoten om att lämna. De hårda orden. Han hade också, som jag ansåg det, ett gränslöst sätt att dricka alkohol, även om han inte drack så ofta (6-8 ggr i månaden), blev det väldigt jobbigt. Då han släppte allt och drack utan botten, kunde göra och säga otroligt konstiga och jobbiga grejer på fyllan. Det åt sig in i mig och det blev för mycket. Jag sörjer att han ljög och var otrogen, bara ytterligare en tydlig signal, såhär i efterhand, att det inte är en man jag skulle velat fortsätta ge min tid och kärlek.
Jag saknar min dotter mycket när hon är hos sin pappa. Ibland så hjärtat värker men kan ändå känna en större vila i föräldraskapet då jag inte behöver försöka hålla ihop en relation i obalans och hantera uppslitande gräl samtidigt som att vara småbarnsförälder. Han var dessutom öppet avundsjuk på att han tyckte jag hade en närmre relation till vårt barn och jag kände konstant dåligt samvete över det, fast jag gjorde allt för att få honom känna sig delaktig. Han och offerkoftan var rätt tighta, så kan vi uttrycka det…
Vi har börjat bygga ett fint liv jag och min lilla tjej nu. Jag har börjat vänja mig och mår gradvis bättre och bättre.
Jag önskar jag hade haft modet att gå. Istället blev hans otrohet ”vägen ut”. Även om jag inte såg det så i början så har insikterna vuxit sedan separationen om hur jag mått i vår relation.
Det finns en anledning till att jag aldrig bett honom om att vi ska försöka igen och om att få komma tillbaka. Jag ville inte tillbaka.
En del av mig kommer alltid sörja. Både förlorad tid med mitt barn och också det jag egentligen hoppades att mitt x och min relation skulle vara och bli. Det jag hoppats men som inte var.
Om du bestämmer dig för att separera kommer du klara det!
Det har redan skrivits en massa kloka råd. Jag skulle vilja bidra med en av mina insikter: Jag har långt efter skilsmässan förstått att min exmake är som han är. Det handlade inte om mig eller relationen. Han sa ibland en del saker till mig, men jag markerade tydligt att det inte var ok och vägrade ta åt mig. Vad jag inte tänkte på var att det där beteendet han visade mot mig i sina sämsta stunder, när ingen annan såg, naturligtvis också gällde våra barn, när de hade något helt vanligt bråk eller osämja med sin pappa och jag inte var i närheten.
På ett plan tänkte jag ändå att hans beteende handlade om vår relation. Men nu ser jag ju mönster tydligare och det är så han är i alla relationer, till barn, föräldrar, partners… Jag tänkte nog också att om jag stöttade i hans relation till barnen så skulle han inte bli arg, använda hårda ord osv. Nu vet jag att de där orden letade sig fram till mina älskade barn ändå. Vilket jag delvis hade förstått men inte riktigt klarade att hantera.
Så säger din partner sårande saker till bara dig, eller är det hans sätt, hans personlighet?
Det kan vara så att barnen kommer att vara 50% hos sin pappa om ni skiljer er, men jag tror som andra som skrivit till dig att han inte kommer att slåss för denna ”rätt”. Försök dock att ge en schysst utväg, så att han med hedern i behåll kan låta dig ha barnen mer, om det är vad du vill. Försök undvika att det blir en strid som han kanske vill vinna, bara för att slippa förlora.
Jag tycker att jag blivit en bättre förälder ensam, mina värderingar behöver inte jämkas ihop med den andre. Jag tror också att det blivit tydligare för mina barn att min lojalitet ligger hos dem, att jag inte kommer försöka släta över eller ursäkta om deras pappa säger något dumt. Det finns faktiskt fördelar med att vara ensamstående förälder.
), så hur skulle han klara två småbarn 50%?
