OK, visste inte att man rentav hade med personliga tillhörigheter som en egen punkt men då finns det plötsligt utrymme för tolkningar; vad är egentligen en personlig tillhörighet? Ett par skidor? Ett löpband? En cykel? En hårtork? En laptop? En borrmaskin? Ponera att någon av dessa enbart nyttjats av ena parten: räknas det då som en personlig tillhörighet?
Själv tycker jag att sånt man ärvt, fått som personlig gåva eller egna kläder eller den typ av plagg eller utrustning som bara är avsedda för en specifik person ska få behållas av denne utan specifik värdering.
Jag tror att formuleringen som står om orimlig proportion ska täcka upp för just detta; kvinnan kanske har kläder och skönhetsutrusning för tiotusentals kronor och då bör detta beaktas vid delningen. Eller mannen kanske har en specialbyggd terrängcykel.
Man får aldrig millimeterrättvisa vid en bodelning och huvudsaken är att man är överens. Även efteråt.
Man har äganderätt på sina pengar och det man köper men vid skilsmässa ska värdet av allt som inte är enskilt och personligt läggas ihop och delas. Dock ska var och ens skulder dras bort först. Man kan inte bodela skulder så om den ene har mer skulder än giftorättsgods kommer man att få dela på den andres.
Beträffande att få hunden som personlig egendom så tror jag som sagt att om du har betalat hunden själv och är den ende som går med den, tränar den tar den till veterinär mm så kan det finnas en möjlighet. I alla händelser, den som har betalat hunden äger den.
"Dock finns det en bestämmelse i ÄktB 10:2 som föreskriver att man från bodelningen får undanta kläder, egendom som används uteslutande för personligt bruk samt personliga presenter i skälig omfattning. Vad som är skälig omfattning avgörs med hänsyn till makarnas ekonomiska förhållanden. Makar som har det gott ställt ekonomiskt har alltså större utrymme att undanta personlig egendom och personliga presenter än makar som har mindre god ekonomi. "
Men alltså när det gäller ett djur måste man väl kunna vädja till förnuft och känslor? Klart att djuret ska följa med den som haft huvudansvaret och tränat den. Jag förstår att den andra parten kanske vill sätta sig på tvären men måste man verkligen leta paragrafer i dessa fall? Finns det inte någon rimlighetsklausul… ungefär som att barn får vara med och bestämma var de ska bo med stigande ålder?
Nej! Hon har inte betalat hunden själv utan den har betalats med gemensamma pengar! Om det inte skedde före dom blev ett par alltså. Om jag tar ut min lön en månad och går och köper en MC för den, kör den själv, försäkrar den, servar den och sköter den så är det inte per automatik “min” utan det är vår.
@kattis Jag tror ingen vill att ett djur far illa vid en separation men den som tar hand om det - om det inte blir delad vårdnad - måste lösa ut hälften av kostnaden mot den andre. Precis som en MC.
“En hund räknas som lös egendom, likt andra ägodelar. Om du och din fru har skrivit ett äktenskapsförord och angivit hunden som någons enskilda egendom hålls den alltså helt utanför bodelningen eftersom bara giftorättsgods ingår i bodelningen. Om ni inte gjort detta är hunden att anse som giftorättsgods. Då ska hundens ekonomiska värde ingå i bodelningen och kommer påverka din och din frus andelar i det sammanlagda giftorättsgodset. Baserat på denna andel ska ni göra en lottläggning. Då det är du som har köpt och står som ägare till hunden har du enligt huvudregeln rätt att räkna hunden till din lott.”
Faktum är ju att dina länkar säger det som jag säger. Att hunden tillhör den som köpt den men att värdet av den ska ingå i bodelningen . Kolla upp begreppet lottläggning.
För övrigt. Var och ens lön är dess egen men ingår i giftorättsgodset. Det är inte samma sak som gemensam.
“Här är det viktigt att skilja mellan äganderätt och giftorätt. Även om din sons hustru har giftorätt i de pengar som din son fått ut i lön, är det fortfarande enbart din son som äger och därmed får använda pengarna. Utgångspunkten är nämligen att varje make råder över sin egendom och svarar för sina skulder (se 1 kap. 3 § ÄktB).” (Från länken ovan)
Ja, i mitt fall ser jag hunden som MIN hobby. Det råkade bara vara ett djur.
Om jag, och bara jag, (inte min man/fru för anta att vi har skilda intressen), bara jag tävlar i cykling och köper bra cykelprylar, om jag är med i ett hobbyband och spelar tummor och köpt trummor, om jag är hobbydrejare och köpt ugn, om jag älskar att tävla i lydnad och köpt en bra hund, om jag tävlar i hästhoppning och köpt en bra häst, är dessa exempel min personliga tillhörighet? Var går gränsen? Blir mina simbaddräkter och löparskidor personligt tillbehör borde trummorna bli det och då borde hunden bli det?
Har han någon dyr ägodel som värdet av hunden kan kvittas mot? Annars skulle jag säga att värdet på hunden borde ingå om ni inte kommer överens om annat på samma sätt som om han skulle köpt sig en motorcykel så skulle den ingått.
Är det han som pushar på för att du ska “lösa ut honom” från hunden? Finns det något värde i djuret, mer än det emotionella… dvs. är den av någon anledning värd en ansenlig summa pengar?
Så, vill han ha hunden själv eller vill han ha pengar? Är det pengarna det handlar om så måste den väl värderas, vem som nu sysslar med sådant
Beror på ålder och kvalitė. Under vårt äktenskap pröjsade jag rubbet eftersom hon inte hade ngn egen inkomst, inga bidrag, ingenting. Allt, både till hennes och mina hobbies betalade jag allt. Torpet mina föräldrar köpte som jag och min bror övertog och som jag efter mammas död löste ut brorsan från fick hon hälften av när vi skildes. Bilen som stod på henne men som jag under alla år betalat skatt, reparationer, försäkring och bensin till räknades in i hennes tillgodohavande. Värdet på mina jaktvapen, vapenskåp, fiskeutrustning m m ingick också.
Nej, hunden är ”värdelös” i princip, men han vill ha hunden på halvtid, och frågan från början var om han har rätt till delad vårdnad om hunden eller om man kan se hunden som min privata ägodel som kläder och smycken, eftersom den är MIN hobby och jag som tävlar med hunden och borde få ha honom varje vecka. Var går gränsen på personliga ägodelar?
Om ni är oense spelar det ingen roll vad någon tycker/anser utan vad som är juridiskt korrekt, inte hur en lekman tolkar lagen. Vill du ha ett juridiskt korrekt svar är det bäst att du vänder dig till en jurist.
En sak.
Även en jurist tolkar lagen så som han tror är rätt.
Det enda “rätta” är att gå till tingsrätten. Men tror knappast det lönar sig i denna fråga.
Men brukar vara bra att ha en jursit som förmedlare som ändå är opartisk i frågorna.
