Faktum är ju att dina länkar säger det som jag säger. Att hunden tillhör den som köpt den men att värdet av den ska ingå i bodelningen . Kolla upp begreppet lottläggning.
För övrigt. Var och ens lön är dess egen men ingår i giftorättsgodset. Det är inte samma sak som gemensam.
“Här är det viktigt att skilja mellan äganderätt och giftorätt. Även om din sons hustru har giftorätt i de pengar som din son fått ut i lön, är det fortfarande enbart din son som äger och därmed får använda pengarna. Utgångspunkten är nämligen att varje make råder över sin egendom och svarar för sina skulder (se 1 kap. 3 § ÄktB).” (Från länken ovan)
Ja, i mitt fall ser jag hunden som MIN hobby. Det råkade bara vara ett djur.
Om jag, och bara jag, (inte min man/fru för anta att vi har skilda intressen), bara jag tävlar i cykling och köper bra cykelprylar, om jag är med i ett hobbyband och spelar tummor och köpt trummor, om jag är hobbydrejare och köpt ugn, om jag älskar att tävla i lydnad och köpt en bra hund, om jag tävlar i hästhoppning och köpt en bra häst, är dessa exempel min personliga tillhörighet? Var går gränsen? Blir mina simbaddräkter och löparskidor personligt tillbehör borde trummorna bli det och då borde hunden bli det?
Har han någon dyr ägodel som värdet av hunden kan kvittas mot? Annars skulle jag säga att värdet på hunden borde ingå om ni inte kommer överens om annat på samma sätt som om han skulle köpt sig en motorcykel så skulle den ingått.
Är det han som pushar på för att du ska “lösa ut honom” från hunden? Finns det något värde i djuret, mer än det emotionella… dvs. är den av någon anledning värd en ansenlig summa pengar?
Så, vill han ha hunden själv eller vill han ha pengar? Är det pengarna det handlar om så måste den väl värderas, vem som nu sysslar med sådant
Beror på ålder och kvalitė. Under vårt äktenskap pröjsade jag rubbet eftersom hon inte hade ngn egen inkomst, inga bidrag, ingenting. Allt, både till hennes och mina hobbies betalade jag allt. Torpet mina föräldrar köpte som jag och min bror övertog och som jag efter mammas död löste ut brorsan från fick hon hälften av när vi skildes. Bilen som stod på henne men som jag under alla år betalat skatt, reparationer, försäkring och bensin till räknades in i hennes tillgodohavande. Värdet på mina jaktvapen, vapenskåp, fiskeutrustning m m ingick också.
Nej, hunden är ”värdelös” i princip, men han vill ha hunden på halvtid, och frågan från början var om han har rätt till delad vårdnad om hunden eller om man kan se hunden som min privata ägodel som kläder och smycken, eftersom den är MIN hobby och jag som tävlar med hunden och borde få ha honom varje vecka. Var går gränsen på personliga ägodelar?
Om ni är oense spelar det ingen roll vad någon tycker/anser utan vad som är juridiskt korrekt, inte hur en lekman tolkar lagen. Vill du ha ett juridiskt korrekt svar är det bäst att du vänder dig till en jurist.
En sak.
Även en jurist tolkar lagen så som han tror är rätt.
Det enda “rätta” är att gå till tingsrätten. Men tror knappast det lönar sig i denna fråga.
Men brukar vara bra att ha en jursit som förmedlare som ändå är opartisk i frågorna.
Eftersom du står som ägare på hunden, betalat den och är den som engagerar sig mest i hunden håller jag det som fullständigt osannolikt att han skulle kunna få någon domstol att förorda samäganderätt om hunden. Om du bara inte går med på det så är det nog omöjligt för honom att få igenom något annat.
Var glad att du vill och kan ta hand om hunden själv. Ofta är hundägande baserat på två personers insats. Han borde inse vad som är bäst för hunden om han tänker efter. Jag blev tvungen att sälja min, men nu satsar jag på ny till våren
