Av alla människor där ute… vad är det som gör att vi fastnar för en?
Vad är det som gör att vi håller fast vid en trots alla utmaningar det medför, familjen AB, lockelser osv?
Vad är det som gör att vi trots snedsteg (inte alla men i vissa fall) vill återgå och välja partnern?
Den första-andra partnern blir oftast fel. Vi känner inte oss själva, vi vet inte våra gränser, vi vet inte riktigt vad vi vill, vi känner inte våra behov/vet inte hur vi ska uttrycka dem.
Många har mer eller mindre allvarliga trauman/upplevelser från barndomen som vi återupprepar i vuxen ålder tills vi bryter dem.
Mycket förenklat - blev du misshandlad av dina föräldrar kommer du att dras till någon som misshandlar dig.
Föddes du in i en dysfunktionell familj kommer du dras till dysfunktionella partners.
Det känns paradoxalt nog familjärt och innerst inne hoppas man nog att man ska kunna fixa sig själv och fixa partnern så att man till sist får den där obetingade kärleken som man längtat efter i hela sitt liv.
Det kan ju bero på massa olika saker.
Jag föll för mitt ex dels för att hon är attraktiv, sedan såg jag fina egenskaper som att hon är snäll, varm, gosig, smart. Jag kände nog också en stark känsla av nu eller aldrig vilket gjorde att jag blundade för många röda flaggor som jag kan se i efterhand.
Mitt ex har sagt att hon valde mig för att jag var attraktiv, rolig, stabil. Det där med stabil passade nog henne bra eftersom hon kommer från en dysfunktionell familj som gjort henne otrygg. Så på ett sätt matchade vi, jag har initiativ och driv, hon hänger gärna på. Jag har inga problem att ta beslut och hon backar gärna för att inte starta konflikt. Det funkade i början men ledde sedan till slutet för äktenskapet tyvärr.
Annars är det nog så, dom flesta har ett par förhållanden innan dom ens vet vad dom vill.
Jag känner dock inget sug att ta tillbaka mitt ex efter otrohet. Jag ser också hur olika vi är nu och jag skulle aldrig slösa fler år på ett dysfunktionellt förhållande. Jag är faktiskt hellre singel!
Jag tror man faller antingen för det man försöker fixa hos sig själv vid den perioden i livet. En sorts igenkänning fast vad det är kan variera. Hos den person jag varit absolut mest kär i, kände jag igen mitt eget mörker, mitt driv, kreativitet och äventyrlighet. Vi var som två tändstickor som brann samtidigt. Starkt men snabbt. Det blev också personen som i slutändan svek och brände mig absolut mest.
I min man kände jag igen det jag längtade efter då, trygghet och förutsägbarhet. Jag föll för hans lugna sätt. Han var tändsticksasken. Men efter att repat tändsticka efter tändsticka mot asken började sidan bli allt mer glatt och allt fler stickor förblev otända.
Det som får många att hålla ihop är nätet man spinner runt sig själva. Barnen, vännerna, släkten, huset, prylarna, minnena. Man bygger upp hela sin verklighet med den personen. Och hjärnan är konstruerad för att belöna förutsägbara mönster och se faror i allt som är okänt. Därför väljer man också bort många lockelser längs vägen, man väger det okända mot det som är känt. Eller så kliver man över, men ofta bara delvis. Försöker hålla i allt eller iaf försäkra sig om att den okända vägen ändå är säker nog att gå. Därför är det inte så konstigt att folk är och kan vara otrogna en längre tid utan att säga något eller bryta upp.
Den egna moraliska och emotionella kompassen har väldigt lite med samhällets moraliska och känslolösa kompass att göra.
Och det är också därför vi kan ”se mellan fingrarna” och som du skriver återgå. För att mellan fingrarna kan vi ändå se och känna igen. Det är tryggare än att inte se alls.
Bra fråga och mycket intressanta dialoger!
När jag tänker tillbaka till mina relationer har jag alltid haft behov av ett tydligt partnerskap eller ett tydligt vi. Den grunden är ett måste för mig och jag känner av det genom att vi pratar, drömmer, planerar och gör saker tillsammans. Jag gillar att bekräfta vi:et och har i alla relationer haft årsdejter där vi gått ut på restaurang alt lagat extragod middag och då pratat utifrån olika teman/frågeställningar i syfte att titta tillbaka hur vi haft det, hur vi har det nu och hur tänker vi framåt. För mig är det här ett av många sätt att ta hand om relationen, lära mig mer om oss och framförallt visa kärlek. En annan viktig aspekt i partners har varit något jag själv ser upp till och fascineras/inspireras av. Det har varit olika egenskaper i olika relationer men den gemensamma nämnaren är att personen är mkt trygg i vem han är.
Jag tror som någon var inne på att jag haft olika behov vid olika perioder av livet. Med första pojkvännen var behovet att upptäcka och lära kärlek i trygghet. Pojkvännen därefter var tvärtom en driven personlighet. Då mitt liv på senaste åren varit kantad av tuffa saker kombinerat med krävande men givande arbete, har mitt behov varit att vara i en relation där jag får njuta av livet på annat sätt. Jag dejtade omedvetet personer som verkligen levde livet och fastnade för en person som jag kände mig väldigt hemma hos. Vi har mycket humor, glädje och närhet samtidigt som det är fokus på att njuta av livet med alla sinnen. Jag som är en stadstjej har t ex upptäckt naturen på ett helt annat vis!
Den största lärdomen gjorde jag relativt nyligen. Jag har läst mycket om anknytning och insåg för något år sedan att jag är otrygg i min anknytning, men det förklarade inte det relationsmönstret jag har med mig. Medan andra pratar om den fantastiska första tiden (6 månader upp till 1,5 år ) har den alltid varit rätt ångestladdad tid för mig. Oavsett hur lojal, fin, mjuk eller bekräftande personen varit. När jag hittade några IG-konton som handlar om “relationship anxiety” var det som om de skrev om mig och mina mönster! Det är en oerhört lättnad att känna igen sig och få läsa om verktyg som kan underlätta mig i min vardag. Jag märker redan att jag börjat känna en annan trygghet i min nuvarande relation och det handlar inte om att HAN märkbart ändrats utan att jag själv jobbat med mig själv.