Jag har tre barn mellan 2-13 år. Arbetar som familjebehandlare i en socialt utsatt kommun och har en del eget bagage från min barndom. Har nyligen slutat medicinera med SSRI och påbörjat psykodynamisk terapi. Sedan cirka 1 månad tillbaka fantiserar jag ofta om att få bo i en egen lägenhet, inreda hur jag vill, upprätta regler som jag tror på och styra över min egen tid. Och Jag vet inte om jag älskar mina barns pappa.
Jag har föreslagit för honom att vi ska prova att vara särbo och ha varsitt boende. Det hade gett oss massor av återhämtning. Han tar inte mig på allvar. Kanske är det orealistiskt, men jag behöver återhämtning och frihet. Vi lyckas inte ge varandra det inom ramen för vår samborelation.
Någon som kan ge mig lite input och diskutera det med mig?
Det finns så mycket att säga, har varit i liknande situation som du.
Nu i efterhand så ville jag egentligen separera hela tiden, men det var ett för stort steg att tänka på, för jobbigt att genomföra, för stora följder. Jag föreslog också särbo men fick inget gehör. Istället gjorde vi vårt länge efterlängtade projekt som innebar flytt mm. 3 år senare separerade…
Om du har sagt att du vill prova särbo och han inte lyssnar, skaffa dig en lägenhet! Genomför DITT liv!
Det finns såklart en möjlighet att du är redo för en separation för gott, från din man. Det är inte lätt att säga, men troligen ändå lättare att erkänna än att säga att de sista två åren visade sig bli tuvan som stjälpte lasset.
Inte otroligt så kan det sista barnet var lite av en sladdis, när ni redan hade börjat får lite större och mer självgående barn (alternativt de två sista om de kommit tätt). Den belastning och det slit det innebär är inte lätt att förstå (eller minnas på rätt sätt när den barmhärtiga glömskan lagt sig som bomull över de egna känslorna) för andra, oavsett om de har barn eller sedan en tid passerat det där urjobbiga stadiet.
Skulle alla orka/våga vara brutalt ärliga så tror jag inte det är så många som inte tänkt tanken att 100% arbete med hem och barn varannan vecka och total ensamhet/frihet varannan ter sig som rena himmelriket Vilket såklart I N T E innebär att man varken älskar eller ångrar sina barn, inte på minsta vis och kanske inte ens sin partner. Men sådana tankar är nästan alltid tabu att yttra i stunden.
Nåväl, vad jag menar är att du nogsamt bör tänka över om din upplevelse av att inte vara säker på om du älskar din man verkligen står för det, eller om det står för att du bara behöver/önskar/drömmer om att vara befriad (befria dig själv) från allt vad arbete och ansvar innebär 50% av tiden.
Tänk igenom och ffa. använd din terapeut till att vrida och vända på orsakerna till dina tvivel och inte minst till de “lösningar” som du spontant ser och var sedan ärlig med din man. Man behöver inte alltid leva som “Svensson” anser är det enda saliggörande. Blir man salig på ett annat sätt, som dessutom inte kostar alldeles för mycket för de som står en själv närmast och en själv i förlängningen inte så sällan, so be it!.
Vilket såklart I N T E innebär att man varken älskar eller ångrar sina barn, inte på minsta vis och kanske inte ens sin partner. Men sådana tankar är nästan alltid tabu att yttra i stunden.