Hej,
Det har sannerligen gått ett år nu, den här tiden förra året var en av de jobbigaste och lärorikaste perioderna som jag har varit med om i mitt liv.
Vi skilde oss, sålde huset, flyttade till separata boenden, bara för att några månader senare ta upp tråden igen och försöka igen.
Och försöka det gjorde vi verkligen, vi gick all in, man kan nog inte göra mer än vad vi gjorde. Men om det är en sak jag har lärt mig så är det detta.
Ingen begär en skilsmässa, bryter upp barnen och flyttar från drömhuset om kärleken för den andra finns kvar.
Ett tag var vi som Don Quijote som slogs mot väderkvarnarna i våra försök att hitta tillbaka till varandra, i början av vårt försök så gick det faktiskt riktigt bra, men allteftersom det första ruset började lägga sig, allteftersom började något gnaga och klia i kroppen, vi fanns inte där för varandra på samma sätt som innan vi bröt upp, misstänksamheten och svartsjukan kunde lura i hörnet hela tiden. Till sist blev det ohållbart, utåt sett såg allting bra ut, men innanför våra väggar mådde vi båda två lika dåligt.
Hon försökte för allting i världen att hitta tillbaka till sina känslor, medan jag gjorde allt i min makt för att underlätta för henne, inget kunde vara mer fel i den ekvationen, en av livets största ironier är att ju mer du försöker, desto mer avstånd tar den andra parten.
Så fort orden yttrades att vi ska skilja på oss, så valde jag att ta mina grejer och gå, inga mer försök, inga mer vädjanden, vis av erfarenheten sen tidigare, om vi skulle ha normala vuxna konversationer med varandra i framtiden så var detta det enda rätta.
Om en person vill vara med dig, så kommer det att synas, inga vädjanden i världen kan förändra det, du kan vara världens bästa person, men om du inte är rätt för din partner så spelar det ingen roll.
Nu är vi separerade, jag kommer att flytta in i en lägenhet snart, och den här gången är det definitivt.
Sorgen finns där, jag låter den dock komma in, känna den och vara så snäll som jag bara kan mot mig själv. Den här gången är sorgen dock blandad med acceptans för vad som har hänt, det är nog en jättestor skillnad mot tidigare händelser.
För första gången på väldigt länge så ser jag framemot framtiden, jag ska försöka att bara må bra, göra de saker som jag tycker är kul, bli bättre kompis med mina barn och bara leva. Jag vill inte slänga mig in i ett förhållande, finns så många intressanta människor därute som jag bara väntar på att få träffa.
Jag är för evigt tacksam mot min exfru, tack vare skilsmässan så fick jag göra ett jobb internt inom mig, ett jobb som inte alltid har varit lätt, men ack så nödvändigt. Jag har dessutom tvingats bli en bättre pappa och lärt mig att uppskatta nuet så oändligt mycket mer, oavsett alla tårar, tjuvnyp, ilska, sorg som det här har fört med sig så fanns det en anledning till allt, för att jag och hon ska lära oss, att alltid bli bättre än vad vi var, för det vi var, var inte bra, det här nya, det kan bli riktigt bra.
Mycket mycket kärlek till er här på forumet, för er som precis är i början på er resa, det blir bättre, efter sorgen och tårarna så kommer du så mycket mer att uppskatta glädjen och skrattet. Livet är en dualitet, du kan inte uppleva sorg utan glädje, ilska utan kärlek, men det är också det fina med allt lidande, de lär oss att bli bättre och uppskatta de fina stunderna.
Vill avsluta med ett citat från Atticus
"Never go in search of love,
go in search of life,
and life will find you the love you seek."
