Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Var står jag nu?

8 mån sen vi hamnade i kris.
3 mån sen jag fick reda på att hon har kärat ner sig i en kollega
På grund av olika omständigheter så måste vi bo tillsammans över sommaren (svårt att sälja just nu)
Jag försöker att hela tiden hoppas o tänka att vi kan fixa det här, medan hon är helt känslokall och säger att hon har tappat alla känslor för mig.
Så vi har en situation där, svartsjukan är en faktor, sorgen över att familjen splittras är en annan faktor och jag försöker att hela tiden rädda mitt livs kärlek över att lämna mig.
Samtidigt så försöker jag att hålla jobbet flytande, försöker att träna så mycket som möjligt, mediterar på morgonen för att hålla tankarna i styr, tar hand om barnen, ordnar i huset, lagar mat och även försöker att göra saker för att må bra.
Jag har ett rikt socialt liv, men allting jag gör tar så mycket energi, allt jag skulle behöva göra är att hitta en balans, är rädd för att om jag helt fortsätter så tappar jag lusten till allt.

Ibland funderar jag bara på att sluta kämpa för oss, ge upp allting, hitta en lägenhet, starta om med barnen och bara släppa kontrollen över vart livet för en, o tro mig, den tanken är väldigt lockande, bara för att därefter tänka på motsatsen till det, kärnfamiljen, huset, ditt livs kärlek…

Jag vet att jag aldrig kan jaga någon som inte vill ha mig, det är lönlöst med övertalningskampanjer, men ibland tänker jag, hade någon kämpat för oss som jag gjort de senaste månaderna, då hade väl jag allvarligt funderat på om inte mitt val av att lämna är en tillfällig svacka, någonstans borde väl 13 år av förhållande spela någon roll.

Jag är trött på att kämpa som jag har gjort, trött på att inte få något tillbaka, det är snart dags att slänga in handduken, men så fort jag tänker de tankarna så är det något som för mig tillbaka, jag vet inte om det är en stark vilja eller en naivitet att detta kommer att gå att lösa, men det är något som för mig tillbaka hela tiden.
Jag tror att det ordet är kärlek…

Hej! Ngn klok sa till mig när min man släppte bomben för 1 1/2 vecka sedan. Det är försent! Din främsta mål borde att se om ditt hus; ge all kärlek till ngn annan och starta om. Det kommer inte gagna dig att försöka och försöka; man kan inte vända detta själv. Du måste hitta din inte styrka och framförallt ditt självförtroende. Och tro mig; det är inte det lättaste.

4 gillningar

Jag är i presis samma läge. Frun är kär i sin chef och är nu ett likgiltigt monster. Jag hatar henne för det hon gör men skulle ge allt jag äger för att hon skulle komma tillbaka. Inom mig vet jag ändå att det för alltid är över. Jag skulle aldrig klara av att leva med vad hon gjort ändå. Det gör ont. Så ont. Vi har 20 år tillsammans och tre barn. Vi får sätta vår tro till alla här som är längre i sin process. Det ska bli bättre!

3 gillningar

Fokusera på dig själv och gå vidare med ditt liv. Du slösar din tid genom att ”försöka” och hålla kvar vid drömmarna. Du kan inte vända detta själv, du kan inte försöka själv.

Och kärlek? Kärlek från hennes sida för dig finns tyvärr inte kvar. Släpp henne och gör det bästa du kan av ditt liv. Det kommer vara jobbigt. Men nån dag kommer du känna att det varit värt det.

1 gillning

Jag förstår resonemanget att släppa allt och gå vidare, det är det mest logiska i det här sammanhanget, men en liten del av mig fortsätter att kämpa, även fast det är tungt så är hoppet det sista som lämnar en.
Nä hennes kärlek finns inte och det är en tröskel som jag måste komma över, är inte riktigt där än, men känner nu efter ett par månader att jag balanserar på tröskeln till att släppa.

2 gillningar

Igår kväll kände jag att det är dags att börja släppa taget om det här.
Hon kom hem efter att ha varit ute med sin kompis, vi satte oss i uterummet som vi har gjort den sista tiden. Man märker på henne att hon vill säga något, men hon håller klart och tydligt tillbaka sina tankar inom sig.
Jag hade inte så mycket energi att ge på kvällen, var helt slut efter en hel dag med aktiviteter med både barn o vänner. Så när jag inte orkar driva en konversation och hon inte vill prata, så slutar det med att hon tar fram telefonen och börja surfa i den istället.
Andra kvällen som hon gör så, telefonen är mycket intressantare att kolla i än att prata.
Det slutade istället med att jag köpte en kurs som såg jäkligt intressant ut och som jag ska kolla på under dagen idag.
Jag fick rådet att se objektivt på saker o ting, att försöka se saker o ting ur ett perspektiv där jag ser mig själv i tredje person, just för att inte låta mina känslor styra mina handlingar, hittills har ju mina känslor skapat distansen mellan oss, varje gång jag låter känslorna prata så backar hon ännu mer.
Om hon har varit min drottning och jag hennes kung så måste jag börja agera därefter, hur skulle en kung ha agerat i min situation, jo han skulle ta kontroll över situationen och därefter se till att normalisera vardagen.
Hon är mina barns mor och mitt livs kärlek, men som det ser ut just nu så kanske jag behöver släppa henne fri.
Min största utmaning i den handlingen är att om jag släpper henne fri, så kommer hon att förmodligen ta kontakt med sin kollega och utöka den relationen, jag säger inte att det är så det kommer att hända, men chansen är rätt så stor.
På ett sätt så känner jag tacksamhet över hela den här situationen, den har fått mig att skärpa till mig, vara mycket mer närvarande och tillåta mig själv att öppna upp mig på ett sätt som jag inte tidigare har gjort, har fortfarande en lång väg kvar att gå, men jag ser faktiskt ganska ljust på framtiden.
Jag kände inte riktigt så här i början av vår kris, då var allting becksvart och ingen ände i tunneln såg man heller. Men i takt med att träningen börjat kicka in, att meditationen låter mig kontrollera mina känslor och att jag har fokuserat på hur jag ser ut, så känner jag att det verkligen är på rätt väg framåt.
Idag känns det bra, det är en ny dag och nya möjligheter, men jag är ödmjuk inför det faktum att det kommer att komma sämre dagar också, det gäller bara att vara så stark som möjligt för att lättare rida ut stormen.

3 gillningar

Mercer, så starkt o bra du skriver. Jag håller med dig. Att det gäller att ta kontroll o stärka sig själv. Vi är värda nån bättre även om det gör jätteont o även om det är ens livs kärlek.
Kämpa på! Stor kram

Idag så blev det definitivt, vi kom överens om att det räcker nu, eller kom överens, hon vill inte längre och jag är tvungen att acceptera det.
Nu handlar allt bara om att blicka framåt, så fort du börjar vandra på minnenas väg så hamnar du tillbaka i de destruktiva tankarna.
Tiden jag fick med henne var de bästa i mitt liv, men nu måste ett nytt kapitel börja, det är enkelt att skriva det, men jäklar vad svårt att genomföra det.
Åkte iväg till en kompis ikväll, hänger hos honom, jobbar med att blicka framåt, måste hela tiden hitta nya vägar framåt.
“stig till toppen av världen, där änglar leker, res dig efter varje smäll, du har en ängel på din axel, din tid kommer”

5 gillningar

Så starkt av dig att du är villig att släppa taget nu. Det är det jobbigaste man behöver göra, för då är det ju verkligen över. Älskar din inställning till detta. Ett nytt kapitel, det är just vad det är. Livet blir inte alltid som man vill eller tänkt sig. Det är dock aldrig försent för positiva förändringar. Inställningen man har är så viktig. Att vara positiv och försöka finna sig själv och skapa ett nytt liv, är faktiskt spännande. Jag tror att du kommer klara det galant.

Glöm aldrig att du förtjänar att vara lycklig och att vara lycklig innebär inte att man bara ska vara med någon annan, utan även att man är lycklig med sig själv. Skäm bort dig själv rejält nu och ta hand om dig själv. Var självisk. Det har du och alla vi andra som blivit lämnade, rätt att vara.

Lycka till.

2 gillningar

Jag har alltid trott och är fortfarande en väldigt stark förespråkare över att, vilka mål du än sätter upp i livet, om du kämpar tillräckligt hårt för dom så kommer 90% av arbetet vara extremt hårt, medan livet ger dig de sista 10% som belöning för det hårda arbetet.
Arbetsmässigt har denna filosofi tagit mig vart jag än vill komma, har drivit 3 bolag, klättrat i alla jobb jag än har jobbat på och alltid lyckats vara bäst när det gäller. Så självförtroendet när det gäller arbetsrelaterade frågor har det aldrig varit ett fel på.
Någonstans på vägen, kanske jag började tillämpa samma tankesätt när det gäller äktenskapet, jag slutade helt att vara närvarande i nuet och blickade hela tiden framåt, vilka saker behöver vi, vilken bil behöver vi, hur ska vi hantera praktiska saker så effektivt som det bara går och så vidare och så vidare.
Resultatet blev att min fru (blivande X) gick hela tiden omkring och trodde att jag inte älskade henne, hon kände det som om jag var där av lojalitet och inte kärlek, vardagen blev mer mekanisk än dynamisk, att agera som jag gjorde så här i efterhand så kan jag bara konstatera att det var ett av mitt livs största misstag, men det är inte lätt att veta hur man ska göra hela tiden, om det fanns en manualbutik i verkligheten så skulle jag vara den största kunden av dom alla, men livet har inga färdiga manualer, vi behöver uppleva och skriva vår egen.
När du väljer att köpa en dyr bil, dyrt hus, dyra leksaker, vad är det du gör då? Du tar hand om grejerna, du ser till att de håller länge och ser hela tiden efter dom.
Samma princip behöver jag använda för den dyraste lektionen av dom alla, den där min konstanta strävan efter att hela tiden kolla framåt, kraschade det äktenskap som i alla andras ögon skulle vara okraschbart, vi var 2 smarta, snygga individer, med 2 friska barn och ett fantastiskt hus, vi jobbar på bra jobb och utåt sett kan vi göra allt och är det paret som alla andra ville vara, men under ytan växte tomheten när närvaron uteblev, vi tog bort en del av oss själva för att sträva efter en dröm som låg framåt i tiden istället för nu.
Så denna lektion, denna ack så dyra lektion, ju mer jag skriver om det här, desto mer kommer jag att komma ihåg den, för så länge jag lever, vill jag aldrig mer göra om samma misstag.
Tack vare våra barn så är vi för evigt sammanbunda, vilket gör att om kärleken var/är så stark så kommer den att hitta en väg tillbaka, men för nu, så gäller det att stanna upp och läka sig själv.

För första gången på väldigt länge, känner jag mig lugn, lugn över att jag inte alltid har kontrollen på vad som händer utanför mitt liv, men fullständig kontroll över hur jag hanterar min egen situation. Lugn över att min mina mål må vara de samma, men hur vägen dit är, kan jag inte rå över.

Det kommer att komma dippar neråt, minnen är ett fantastiskt verktyg att både göra en glad och sänka en totalt, även fast jag skriver detta nu så känner jag trycket över bröstet, men saker och ting har en tendens att alltid lösa sig till slut.
" Everything will be ok in the end, if it´s not ok, it´s not the end"

9 gillningar

Jag har en annan teori här… Släpper man taget så öppnar man dörren och ger sig själv förutsättningarna att gå vidare, se framåt. Ibland tror jag däremot också att om det ska finnas en chans att hitta tillbaka till någon som har bestämt sig för att den inte VILL kämpa utan måste bort, så är just att släppa taget det bästa du kan göra också i den situationen. Om båda två får plats och tid och får “hitta sig själva” kan ju vad som helst egentligen hända. Troligast är säkert att det blir en separation på riktigt, att det är vad som kommer befästas och fortsätta gälla. Men jag tror ibland det kan behövas en paus i en infekterad och låst situation, som gör att det var det bästa som kunde hända för att det inte definitivt skulle vara över…

Kanske inget att hoppas på mest av allt förstås, då är nog risken att man lurar sig själv… Gå vidare just med intentionen att gå vidare är nog smartast, och händer något oväntat får man ta ställning till de nya förutsättningarna då. Men det finns ju historier av båda slag, så man vet aldrig vad livet kommer bjuda på i framtiden. Hemskt och spännande på samma gång…

2 gillningar

Idag slog det mig hur mycket jag saknar de små fina kärleksförklaringarna här i livet.
Att få vakna upp bredvid en person som ler när de ser mig.
Att få komma hem till en person som glad över att få se mig igen.
Att få ett sms med ett hjärta mitt på dagen
Att bara känna sig älskad
Att älska passionerat med varandra

Tänk dig att bara få känna det pirret i magen när du tänker på personen och du vet att den personen känner det också.
Att få köpa saker till den person du älskar.
Att ligga bredvid och kramas när man kollar på en film.

4 gillningar

Att försöka komma fram till vad som hände mellan oss är en snårskog av handlingar, tankar och känslor.
Jag är inte felfri i de handlingar som ledde till att vi står där vi står idag. Under många år så tog jag henne för given, fokuserade all min kraft till att skapa de bästa förutsättningarna för familjen, jobbade extra hårt både så att vi kunde göra de saker vi ville göra, men även kicken av att få bekräftelse på att jag gjorde ett bra arbete.
Jag kunde komma hem, vara helt slut i skallen och egentligen vilja bara lägga mig ner o vila, men det är ju inte alltid det går med barnen hemma, så i mitt huvud blev vardagen en slags checklista över saker man behövde göra när man kom hem från jobbet.
Laga mat, umgås, duscha barnen, natta barnen, umgås med frun, spela spel och sen gå o lägga sig. Det jag inte såg då var hur destruktivt min väg var, att tomheten som växte inom mig aldrig kunde ersättas av distraktioner eller socialt sällskap, utan det var bara en tillflykt från verkligheten.
I grund o botten älskar jag livet, jag älskar interaktionen mellan människor, älskar att hjälpa till där jag kan och bryr mig om allt för många människor, men det var just där som jag inte kunde dra ett streck, jobbet blev mer o mer krävande, distraktionerna blev fler o fler o familjen hamnade in i samma spår, till slut kunde jag inte särskilja vad som var vad i mitt huvud.
Det gick så långt att jag började bli irriterad på minsta lilla småsak, inte för att jag egentligen var irriterad utan snarare över att jag inte kunde få ro i skallen. Hon brukade berätta hur lite hon såg framemot helgerna, just för att jag kunde vakna upp på morgonen och bara vara arg, utan anledningen. Nu i efterhand så gråter mitt hjärta över hur illa det låter, men jag såg inte det då, jag var så mitt i allting.
Efter att vi skickade in skilsmässopapperen så kraschade jag i min skalle, här hade vi byggt upp det perfekta livet, men det livet var egentligen bara ett tomt skal, så fort jag skrapade på ytan så dolde sig ett liv med mycket ångest, skuldkänslor och känslan av att aldrig räcka till. När den insikten slog till så tappade jag bort mig helt, jag vet det klassiska tänker ni, sent ska syndaren vakna, men uppvaknandet för min del skedde då.

Som jag skrev tidigare, med tanke på mitt beteende under en sån lång tid, så upplevde min fru mig som en person som vantrivdes i det här livet, vi hade svårt att prata om känslor med varandra redan innan och när jag slöt mig ännu mer så blev distansen än längre, det gjorde ju så att hon gick omkring i ett par år och trodde att jag egentligen inte ville vara där, att hon höll ut så länge med mig är ofattbart och visar vilken styrka den människan har, så länge jag lever kommer jag alltid ha den största respekten för den kvinnan.
Men en människa kan inte gå så länge utan att det sätter djupa spår inom en, i hennes fall så började hon skala av sina känslor för mig, bit för bit, inget konstigt i det egentligen, det är ju det man gör för att överleva, för att klara av vardagen, för att klara av ensamheten i tvåsamheten.
Hur ensam måste hon inte ha känt sig, varje gång jag tänker på det så knyter det sig i magen och tårarna är inte långt ifrån att komma.

Efter min krasch så började jag sluta kolla utåt efter kickar och blickade inom mig istället, jag fann en värld i kaos, en själ som var på bristningsgränsen, skuldkänslor som höll på att äta upp mig. Jag fick ångest och till en början kunde jag inte hantera det, jag fick känsloutbrott som var helt olik det jag någonsin upplevt, kunde gå från skratt till gråt till ilska ibland under en dag, ibland under ett par timmar. Depressionen kom som ett brev på posten, livet tappade sina färger, i min strävan efter att förstå vad som händer med mig, så började jag prata med människor runtomkring mig, ibland rätt personer, ibland fel personer. Tog till självhjälpsböcker, terapi, meditation, träning, allt ibland på en o samma gång, men oftast i omgångar. Jag blev som besatt av att hitta ett svar till varför detta hade hänt, nu i efterhand så inser jag nog att tålamod är en otrolig stark styrka, men det är en egenskap som jag kanske inte alltid har bemästrat till fullo.

Under samma tid så försökte vi i flera omgångar att reparera förhållandet, att hitta tillbaka till ursprungskänslan av att vi var menade för alltid, men jag var inte där i skallen än, jag förstod inte att ju mer jag strävade efter att blidka det jag trodde var hennes önskningar, mer närvaro, mer tid med familjen, mer glädje, ju mer jag sköt henne längre o längre ifrån mig, för när jag hade gjort alla de grejer som behövdes och hon fortfarande inte ville vara med mig, så blev jag arg, arg över att inget jag än gjorde räckte till, men mitt största problem var nog inte att göra alla de här sakerna, det var att jag inte lyssnade på henne. Ni förstår, i mitt huvud så var det fortfarande, gör bara de här sakerna som hon hade saknat så blir jag bättre för henne, vi är ju trots allt menade för varandra.
Men jag glömde bort det allra viktigaste, henne, hon som är mitt livs kärlek blev en källa till frustration, varför är hon aldrig nöjd, vilka mer grejer kan jag ordna till för att få henne nöjd, hur mycket ska jag vända på mig för att få hennes uppmärksamhet, när det enda jag borde ha gjort är att lyssna till henne och inte komma med lösningar hela tiden.
Jag vet att det kanske är försent nu för att rädda oss, det finns så mycket händelser under de här senaste åren som behöver bearbetas, så mycket skuldkänslor över hur vi har behandlat varandra, så mycket tomhet som kanske inte går att fylla, så mycket sorg som ska bearbetas, men någonstans inom mig har jag aldrig gett upp, jag vill ju visa att vi faktiskt är det bästa paret för varandra, men det går aldrig att göra den resan själv, och jag behöver respektera vilket beslut hon än i slutändan tar.

Hon har fått vara med på en resa av uppvaknande för mig, en resa där hon tyvärr blev en försökskanin i att hantera en person som precis har kommit till insikt att känslor är inte något man stoppar undan, vi är människor som består av så många lager av känslor att det är mäktigt bara att tänka på det, jag förstår varför hon vill bort från mig, för första gången så gör jag verkligen det. Jag har inte varit lätt att leva med, har alltid trott att mina handlingar har räckt för att tillfredsställa förhållandet, men nu i efterhand så ser jag hur stor tomheten har varit. Jag är inte perfekt, kommer nog aldrig att vara där det heller, men inom mig har en resa påbörjats, en resa mot en värld i färger, en resa som handlar om att stanna upp i nuet och uppskatta livet, en resa med bra mycket mindre distraktioner, jag kan bara önska att det är hon som vill vara med på den resan, men det är inte alltid man får sin önskan i uppfyllelse.

Så egentligen vill jag tacka min fru, tacka henne för att hennes handlingar, hur omedvetna och medvetna de än har varit hjälpt mig att staka vägen framåt, att inse att livet är här och nu och inte i framtiden, att aktivt jobba med kärleken och empatin för dina medmänniskor, att lära sig att lyssna, att aldrig någonsin mer ta någon för given och slutligen att bli en bättre medmänniska.
Förutom mina barn, så är detta den största gåvan jag har fått, jag hoppas att jag någongång kan återgälda den till henne.

11 gillningar

Så fint (be)skrivet :stars:

Med de insikter och verktyg som du nu har tillägnat dig så kan det inte gå annat än bra för dig.
Oavsett om framtiden sedan visar sig inkludera ditt X eller inte, så har iaf DU gjort ditt livs resa :raised_hands:

Liten uppdatering.
Vi håller på och ska sälja villan nu, båda letar efter egna lägenheter och hela bollen är i rullning.
Vi har bestämt oss för att bli kompisar och försöka att göra det här så bra som det bara går, jag har accepterat att vi ska gå isär, hon har ju redan släppt mig i huvudet för länge sen.
Men varför känner jag mig bara tom, känslan av att jag vet inte om jag vill träffa någon eller om jag vill vara för mig själv, ingen riktig motivation på jobbet har jag heller, kan inte riktigt liksom fokusera mig på något just nu.
Är inte riktigt sugen på nätdejting, känner inte riktigt att jag kan tanka energi någonstans ifrån just nu.
Jobbar mycket med att hitta mig själv i allting, men är inte riktigt där än heller.
Känns som om livet egentligen bara står still, medan världen rullar på i vidare fart, kan säkert tänka att det är väldigt vanligt.
Jag vill ju börja leva och kolla framåt, är det bara jag som är otålig av mig, ska jag bara vänta av tiden eller ska jag jobba konkret mot något.
Har någon av er några tankar?

Hej nerver
Nu har jag bara läst sista inlägget i din tråd. Men bara av att ha läst den känner jag igen mig så mycket.
Jag känner mig också helt tom.
En känsla av att inte ha en trygghet i tillvaron.
Jag måste ha trygghet i mitt liv.
Det va just det som hon gav mig .
Jag kände mig stark som en oxe när jag va tillsammans med ex.
Men nu känner msn bara som du beskriver en tom känsla

Jag har fått tips av andra på tråden att försöka hitta mig själv utan ex.
Göra sådant du tycker är nyckfyllt för dig.
Gå promenader . Löpträning . Gym . Innebandy
Korpen fotboll?
Sådant som får kroppen att må bra går knoppen att må bra.
Jag känner som du.
När kommer man må bra?
Känna att man är hel i sig själv?
Jag saknar fortfarande ex så det gör ont.
Det har gått två månader nu.
Vi har inte sålt huset.
Bor på annan ort varannan vecka .

Jag hoppas för din del och tror det kommer bli lättare när du fått eget boende.

Då får du en viss distans till ex.
Jag hoppas vi kan sälja innan hösten kommer.

Styrke Kramar till dig :green_heart:

Hej mercer😂 inte nerver…

Jag förstår din situation fullständigt. Jag kämpade och kämpade. Och hon blev elakare och kallare. Började anklaga mig för att ljuga och klagade på varenda steg jag tog. Bara för att ännu mer ta avstånd. För varje steg jag tog mot henne så tog hon ett björnkliv från mig med vässade tänder. Det hemska med att stanna kvar och kämpa är att ju större ens fajt blir och ju högra man försöker hoppa för att nå henne destu större blir fallet när man landar och hon har dragit bort benen för en. Landar på huvudet och läketiden blir mycket längre. Tyvärr väntade jag så länge att jag fick uppleva henne bli tillsammans med en ny. Som fruktansvärt nog var min barndomsvän. Vet inte hur lång tid det kommer ta att bli hel efter först den nedtryckningen och sen den förnedringen. Jag råder dig att släppa taget och fly därifrån. Hon börjar se dig som sin fiende mer och mer och till slut vill hon ta kål på dig så du inte vill ha henne överhuvud taget. Detta är så klassiskt men känns lila unikt för alla utsatta. Ber till dig att du klarar det. /en förkrossad själ.

1 gillning

@mercer nu har det gått nästan ett år. Hur har det gått för er?

Hej,
Det har sannerligen gått ett år nu, den här tiden förra året var en av de jobbigaste och lärorikaste perioderna som jag har varit med om i mitt liv.
Vi skilde oss, sålde huset, flyttade till separata boenden, bara för att några månader senare ta upp tråden igen och försöka igen.
Och försöka det gjorde vi verkligen, vi gick all in, man kan nog inte göra mer än vad vi gjorde. Men om det är en sak jag har lärt mig så är det detta.
Ingen begär en skilsmässa, bryter upp barnen och flyttar från drömhuset om kärleken för den andra finns kvar.

Ett tag var vi som Don Quijote som slogs mot väderkvarnarna i våra försök att hitta tillbaka till varandra, i början av vårt försök så gick det faktiskt riktigt bra, men allteftersom det första ruset började lägga sig, allteftersom började något gnaga och klia i kroppen, vi fanns inte där för varandra på samma sätt som innan vi bröt upp, misstänksamheten och svartsjukan kunde lura i hörnet hela tiden. Till sist blev det ohållbart, utåt sett såg allting bra ut, men innanför våra väggar mådde vi båda två lika dåligt.
Hon försökte för allting i världen att hitta tillbaka till sina känslor, medan jag gjorde allt i min makt för att underlätta för henne, inget kunde vara mer fel i den ekvationen, en av livets största ironier är att ju mer du försöker, desto mer avstånd tar den andra parten.
Så fort orden yttrades att vi ska skilja på oss, så valde jag att ta mina grejer och gå, inga mer försök, inga mer vädjanden, vis av erfarenheten sen tidigare, om vi skulle ha normala vuxna konversationer med varandra i framtiden så var detta det enda rätta.
Om en person vill vara med dig, så kommer det att synas, inga vädjanden i världen kan förändra det, du kan vara världens bästa person, men om du inte är rätt för din partner så spelar det ingen roll.

Nu är vi separerade, jag kommer att flytta in i en lägenhet snart, och den här gången är det definitivt.
Sorgen finns där, jag låter den dock komma in, känna den och vara så snäll som jag bara kan mot mig själv. Den här gången är sorgen dock blandad med acceptans för vad som har hänt, det är nog en jättestor skillnad mot tidigare händelser.

För första gången på väldigt länge så ser jag framemot framtiden, jag ska försöka att bara må bra, göra de saker som jag tycker är kul, bli bättre kompis med mina barn och bara leva. Jag vill inte slänga mig in i ett förhållande, finns så många intressanta människor därute som jag bara väntar på att få träffa.

Jag är för evigt tacksam mot min exfru, tack vare skilsmässan så fick jag göra ett jobb internt inom mig, ett jobb som inte alltid har varit lätt, men ack så nödvändigt. Jag har dessutom tvingats bli en bättre pappa och lärt mig att uppskatta nuet så oändligt mycket mer, oavsett alla tårar, tjuvnyp, ilska, sorg som det här har fört med sig så fanns det en anledning till allt, för att jag och hon ska lära oss, att alltid bli bättre än vad vi var, för det vi var, var inte bra, det här nya, det kan bli riktigt bra.

Mycket mycket kärlek till er här på forumet, för er som precis är i början på er resa, det blir bättre, efter sorgen och tårarna så kommer du så mycket mer att uppskatta glädjen och skrattet. Livet är en dualitet, du kan inte uppleva sorg utan glädje, ilska utan kärlek, men det är också det fina med allt lidande, de lär oss att bli bättre och uppskatta de fina stunderna.

Vill avsluta med ett citat från Atticus
"Never go in search of love,
go in search of life,
and life will find you the love you seek."

8 gillningar