Att försöka komma fram till vad som hände mellan oss är en snårskog av handlingar, tankar och känslor.
Jag är inte felfri i de handlingar som ledde till att vi står där vi står idag. Under många år så tog jag henne för given, fokuserade all min kraft till att skapa de bästa förutsättningarna för familjen, jobbade extra hårt både så att vi kunde göra de saker vi ville göra, men även kicken av att få bekräftelse på att jag gjorde ett bra arbete.
Jag kunde komma hem, vara helt slut i skallen och egentligen vilja bara lägga mig ner o vila, men det är ju inte alltid det går med barnen hemma, så i mitt huvud blev vardagen en slags checklista över saker man behövde göra när man kom hem från jobbet.
Laga mat, umgås, duscha barnen, natta barnen, umgås med frun, spela spel och sen gå o lägga sig. Det jag inte såg då var hur destruktivt min väg var, att tomheten som växte inom mig aldrig kunde ersättas av distraktioner eller socialt sällskap, utan det var bara en tillflykt från verkligheten.
I grund o botten älskar jag livet, jag älskar interaktionen mellan människor, älskar att hjälpa till där jag kan och bryr mig om allt för många människor, men det var just där som jag inte kunde dra ett streck, jobbet blev mer o mer krävande, distraktionerna blev fler o fler o familjen hamnade in i samma spår, till slut kunde jag inte särskilja vad som var vad i mitt huvud.
Det gick så långt att jag började bli irriterad på minsta lilla småsak, inte för att jag egentligen var irriterad utan snarare över att jag inte kunde få ro i skallen. Hon brukade berätta hur lite hon såg framemot helgerna, just för att jag kunde vakna upp på morgonen och bara vara arg, utan anledningen. Nu i efterhand så gråter mitt hjärta över hur illa det låter, men jag såg inte det då, jag var så mitt i allting.
Efter att vi skickade in skilsmässopapperen så kraschade jag i min skalle, här hade vi byggt upp det perfekta livet, men det livet var egentligen bara ett tomt skal, så fort jag skrapade på ytan så dolde sig ett liv med mycket ångest, skuldkänslor och känslan av att aldrig räcka till. När den insikten slog till så tappade jag bort mig helt, jag vet det klassiska tänker ni, sent ska syndaren vakna, men uppvaknandet för min del skedde då.
Som jag skrev tidigare, med tanke på mitt beteende under en sån lång tid, så upplevde min fru mig som en person som vantrivdes i det här livet, vi hade svårt att prata om känslor med varandra redan innan och när jag slöt mig ännu mer så blev distansen än längre, det gjorde ju så att hon gick omkring i ett par år och trodde att jag egentligen inte ville vara där, att hon höll ut så länge med mig är ofattbart och visar vilken styrka den människan har, så länge jag lever kommer jag alltid ha den största respekten för den kvinnan.
Men en människa kan inte gå så länge utan att det sätter djupa spår inom en, i hennes fall så började hon skala av sina känslor för mig, bit för bit, inget konstigt i det egentligen, det är ju det man gör för att överleva, för att klara av vardagen, för att klara av ensamheten i tvåsamheten.
Hur ensam måste hon inte ha känt sig, varje gång jag tänker på det så knyter det sig i magen och tårarna är inte långt ifrån att komma.
Efter min krasch så började jag sluta kolla utåt efter kickar och blickade inom mig istället, jag fann en värld i kaos, en själ som var på bristningsgränsen, skuldkänslor som höll på att äta upp mig. Jag fick ångest och till en början kunde jag inte hantera det, jag fick känsloutbrott som var helt olik det jag någonsin upplevt, kunde gå från skratt till gråt till ilska ibland under en dag, ibland under ett par timmar. Depressionen kom som ett brev på posten, livet tappade sina färger, i min strävan efter att förstå vad som händer med mig, så började jag prata med människor runtomkring mig, ibland rätt personer, ibland fel personer. Tog till självhjälpsböcker, terapi, meditation, träning, allt ibland på en o samma gång, men oftast i omgångar. Jag blev som besatt av att hitta ett svar till varför detta hade hänt, nu i efterhand så inser jag nog att tålamod är en otrolig stark styrka, men det är en egenskap som jag kanske inte alltid har bemästrat till fullo.
Under samma tid så försökte vi i flera omgångar att reparera förhållandet, att hitta tillbaka till ursprungskänslan av att vi var menade för alltid, men jag var inte där i skallen än, jag förstod inte att ju mer jag strävade efter att blidka det jag trodde var hennes önskningar, mer närvaro, mer tid med familjen, mer glädje, ju mer jag sköt henne längre o längre ifrån mig, för när jag hade gjort alla de grejer som behövdes och hon fortfarande inte ville vara med mig, så blev jag arg, arg över att inget jag än gjorde räckte till, men mitt största problem var nog inte att göra alla de här sakerna, det var att jag inte lyssnade på henne. Ni förstår, i mitt huvud så var det fortfarande, gör bara de här sakerna som hon hade saknat så blir jag bättre för henne, vi är ju trots allt menade för varandra.
Men jag glömde bort det allra viktigaste, henne, hon som är mitt livs kärlek blev en källa till frustration, varför är hon aldrig nöjd, vilka mer grejer kan jag ordna till för att få henne nöjd, hur mycket ska jag vända på mig för att få hennes uppmärksamhet, när det enda jag borde ha gjort är att lyssna till henne och inte komma med lösningar hela tiden.
Jag vet att det kanske är försent nu för att rädda oss, det finns så mycket händelser under de här senaste åren som behöver bearbetas, så mycket skuldkänslor över hur vi har behandlat varandra, så mycket tomhet som kanske inte går att fylla, så mycket sorg som ska bearbetas, men någonstans inom mig har jag aldrig gett upp, jag vill ju visa att vi faktiskt är det bästa paret för varandra, men det går aldrig att göra den resan själv, och jag behöver respektera vilket beslut hon än i slutändan tar.
Hon har fått vara med på en resa av uppvaknande för mig, en resa där hon tyvärr blev en försökskanin i att hantera en person som precis har kommit till insikt att känslor är inte något man stoppar undan, vi är människor som består av så många lager av känslor att det är mäktigt bara att tänka på det, jag förstår varför hon vill bort från mig, för första gången så gör jag verkligen det. Jag har inte varit lätt att leva med, har alltid trott att mina handlingar har räckt för att tillfredsställa förhållandet, men nu i efterhand så ser jag hur stor tomheten har varit. Jag är inte perfekt, kommer nog aldrig att vara där det heller, men inom mig har en resa påbörjats, en resa mot en värld i färger, en resa som handlar om att stanna upp i nuet och uppskatta livet, en resa med bra mycket mindre distraktioner, jag kan bara önska att det är hon som vill vara med på den resan, men det är inte alltid man får sin önskan i uppfyllelse.
Så egentligen vill jag tacka min fru, tacka henne för att hennes handlingar, hur omedvetna och medvetna de än har varit hjälpt mig att staka vägen framåt, att inse att livet är här och nu och inte i framtiden, att aktivt jobba med kärleken och empatin för dina medmänniskor, att lära sig att lyssna, att aldrig någonsin mer ta någon för given och slutligen att bli en bättre medmänniska.
Förutom mina barn, så är detta den största gåvan jag har fått, jag hoppas att jag någongång kan återgälda den till henne.
