Var står jag nu?

Jag har alltid trott och är fortfarande en väldigt stark förespråkare över att, vilka mål du än sätter upp i livet, om du kämpar tillräckligt hårt för dom så kommer 90% av arbetet vara extremt hårt, medan livet ger dig de sista 10% som belöning för det hårda arbetet.
Arbetsmässigt har denna filosofi tagit mig vart jag än vill komma, har drivit 3 bolag, klättrat i alla jobb jag än har jobbat på och alltid lyckats vara bäst när det gäller. Så självförtroendet när det gäller arbetsrelaterade frågor har det aldrig varit ett fel på.
Någonstans på vägen, kanske jag började tillämpa samma tankesätt när det gäller äktenskapet, jag slutade helt att vara närvarande i nuet och blickade hela tiden framåt, vilka saker behöver vi, vilken bil behöver vi, hur ska vi hantera praktiska saker så effektivt som det bara går och så vidare och så vidare.
Resultatet blev att min fru (blivande X) gick hela tiden omkring och trodde att jag inte älskade henne, hon kände det som om jag var där av lojalitet och inte kärlek, vardagen blev mer mekanisk än dynamisk, att agera som jag gjorde så här i efterhand så kan jag bara konstatera att det var ett av mitt livs största misstag, men det är inte lätt att veta hur man ska göra hela tiden, om det fanns en manualbutik i verkligheten så skulle jag vara den största kunden av dom alla, men livet har inga färdiga manualer, vi behöver uppleva och skriva vår egen.
När du väljer att köpa en dyr bil, dyrt hus, dyra leksaker, vad är det du gör då? Du tar hand om grejerna, du ser till att de håller länge och ser hela tiden efter dom.
Samma princip behöver jag använda för den dyraste lektionen av dom alla, den där min konstanta strävan efter att hela tiden kolla framåt, kraschade det äktenskap som i alla andras ögon skulle vara okraschbart, vi var 2 smarta, snygga individer, med 2 friska barn och ett fantastiskt hus, vi jobbar på bra jobb och utåt sett kan vi göra allt och är det paret som alla andra ville vara, men under ytan växte tomheten när närvaron uteblev, vi tog bort en del av oss själva för att sträva efter en dröm som låg framåt i tiden istället för nu.
Så denna lektion, denna ack så dyra lektion, ju mer jag skriver om det här, desto mer kommer jag att komma ihåg den, för så länge jag lever, vill jag aldrig mer göra om samma misstag.
Tack vare våra barn så är vi för evigt sammanbunda, vilket gör att om kärleken var/är så stark så kommer den att hitta en väg tillbaka, men för nu, så gäller det att stanna upp och läka sig själv.

För första gången på väldigt länge, känner jag mig lugn, lugn över att jag inte alltid har kontrollen på vad som händer utanför mitt liv, men fullständig kontroll över hur jag hanterar min egen situation. Lugn över att min mina mål må vara de samma, men hur vägen dit är, kan jag inte rå över.

Det kommer att komma dippar neråt, minnen är ett fantastiskt verktyg att både göra en glad och sänka en totalt, även fast jag skriver detta nu så känner jag trycket över bröstet, men saker och ting har en tendens att alltid lösa sig till slut.
" Everything will be ok in the end, if it´s not ok, it´s not the end"

9 gillningar

Jag har en annan teori här… Släpper man taget så öppnar man dörren och ger sig själv förutsättningarna att gå vidare, se framåt. Ibland tror jag däremot också att om det ska finnas en chans att hitta tillbaka till någon som har bestämt sig för att den inte VILL kämpa utan måste bort, så är just att släppa taget det bästa du kan göra också i den situationen. Om båda två får plats och tid och får “hitta sig själva” kan ju vad som helst egentligen hända. Troligast är säkert att det blir en separation på riktigt, att det är vad som kommer befästas och fortsätta gälla. Men jag tror ibland det kan behövas en paus i en infekterad och låst situation, som gör att det var det bästa som kunde hända för att det inte definitivt skulle vara över…

Kanske inget att hoppas på mest av allt förstås, då är nog risken att man lurar sig själv… Gå vidare just med intentionen att gå vidare är nog smartast, och händer något oväntat får man ta ställning till de nya förutsättningarna då. Men det finns ju historier av båda slag, så man vet aldrig vad livet kommer bjuda på i framtiden. Hemskt och spännande på samma gång…

2 gillningar

Idag slog det mig hur mycket jag saknar de små fina kärleksförklaringarna här i livet.
Att få vakna upp bredvid en person som ler när de ser mig.
Att få komma hem till en person som glad över att få se mig igen.
Att få ett sms med ett hjärta mitt på dagen
Att bara känna sig älskad
Att älska passionerat med varandra

Tänk dig att bara få känna det pirret i magen när du tänker på personen och du vet att den personen känner det också.
Att få köpa saker till den person du älskar.
Att ligga bredvid och kramas när man kollar på en film.

4 gillningar

Att försöka komma fram till vad som hände mellan oss är en snårskog av handlingar, tankar och känslor.
Jag är inte felfri i de handlingar som ledde till att vi står där vi står idag. Under många år så tog jag henne för given, fokuserade all min kraft till att skapa de bästa förutsättningarna för familjen, jobbade extra hårt både så att vi kunde göra de saker vi ville göra, men även kicken av att få bekräftelse på att jag gjorde ett bra arbete.
Jag kunde komma hem, vara helt slut i skallen och egentligen vilja bara lägga mig ner o vila, men det är ju inte alltid det går med barnen hemma, så i mitt huvud blev vardagen en slags checklista över saker man behövde göra när man kom hem från jobbet.
Laga mat, umgås, duscha barnen, natta barnen, umgås med frun, spela spel och sen gå o lägga sig. Det jag inte såg då var hur destruktivt min väg var, att tomheten som växte inom mig aldrig kunde ersättas av distraktioner eller socialt sällskap, utan det var bara en tillflykt från verkligheten.
I grund o botten älskar jag livet, jag älskar interaktionen mellan människor, älskar att hjälpa till där jag kan och bryr mig om allt för många människor, men det var just där som jag inte kunde dra ett streck, jobbet blev mer o mer krävande, distraktionerna blev fler o fler o familjen hamnade in i samma spår, till slut kunde jag inte särskilja vad som var vad i mitt huvud.
Det gick så långt att jag började bli irriterad på minsta lilla småsak, inte för att jag egentligen var irriterad utan snarare över att jag inte kunde få ro i skallen. Hon brukade berätta hur lite hon såg framemot helgerna, just för att jag kunde vakna upp på morgonen och bara vara arg, utan anledningen. Nu i efterhand så gråter mitt hjärta över hur illa det låter, men jag såg inte det då, jag var så mitt i allting.
Efter att vi skickade in skilsmässopapperen så kraschade jag i min skalle, här hade vi byggt upp det perfekta livet, men det livet var egentligen bara ett tomt skal, så fort jag skrapade på ytan så dolde sig ett liv med mycket ångest, skuldkänslor och känslan av att aldrig räcka till. När den insikten slog till så tappade jag bort mig helt, jag vet det klassiska tänker ni, sent ska syndaren vakna, men uppvaknandet för min del skedde då.

Som jag skrev tidigare, med tanke på mitt beteende under en sån lång tid, så upplevde min fru mig som en person som vantrivdes i det här livet, vi hade svårt att prata om känslor med varandra redan innan och när jag slöt mig ännu mer så blev distansen än längre, det gjorde ju så att hon gick omkring i ett par år och trodde att jag egentligen inte ville vara där, att hon höll ut så länge med mig är ofattbart och visar vilken styrka den människan har, så länge jag lever kommer jag alltid ha den största respekten för den kvinnan.
Men en människa kan inte gå så länge utan att det sätter djupa spår inom en, i hennes fall så började hon skala av sina känslor för mig, bit för bit, inget konstigt i det egentligen, det är ju det man gör för att överleva, för att klara av vardagen, för att klara av ensamheten i tvåsamheten.
Hur ensam måste hon inte ha känt sig, varje gång jag tänker på det så knyter det sig i magen och tårarna är inte långt ifrån att komma.

Efter min krasch så började jag sluta kolla utåt efter kickar och blickade inom mig istället, jag fann en värld i kaos, en själ som var på bristningsgränsen, skuldkänslor som höll på att äta upp mig. Jag fick ångest och till en början kunde jag inte hantera det, jag fick känsloutbrott som var helt olik det jag någonsin upplevt, kunde gå från skratt till gråt till ilska ibland under en dag, ibland under ett par timmar. Depressionen kom som ett brev på posten, livet tappade sina färger, i min strävan efter att förstå vad som händer med mig, så började jag prata med människor runtomkring mig, ibland rätt personer, ibland fel personer. Tog till självhjälpsböcker, terapi, meditation, träning, allt ibland på en o samma gång, men oftast i omgångar. Jag blev som besatt av att hitta ett svar till varför detta hade hänt, nu i efterhand så inser jag nog att tålamod är en otrolig stark styrka, men det är en egenskap som jag kanske inte alltid har bemästrat till fullo.

Under samma tid så försökte vi i flera omgångar att reparera förhållandet, att hitta tillbaka till ursprungskänslan av att vi var menade för alltid, men jag var inte där i skallen än, jag förstod inte att ju mer jag strävade efter att blidka det jag trodde var hennes önskningar, mer närvaro, mer tid med familjen, mer glädje, ju mer jag sköt henne längre o längre ifrån mig, för när jag hade gjort alla de grejer som behövdes och hon fortfarande inte ville vara med mig, så blev jag arg, arg över att inget jag än gjorde räckte till, men mitt största problem var nog inte att göra alla de här sakerna, det var att jag inte lyssnade på henne. Ni förstår, i mitt huvud så var det fortfarande, gör bara de här sakerna som hon hade saknat så blir jag bättre för henne, vi är ju trots allt menade för varandra.
Men jag glömde bort det allra viktigaste, henne, hon som är mitt livs kärlek blev en källa till frustration, varför är hon aldrig nöjd, vilka mer grejer kan jag ordna till för att få henne nöjd, hur mycket ska jag vända på mig för att få hennes uppmärksamhet, när det enda jag borde ha gjort är att lyssna till henne och inte komma med lösningar hela tiden.
Jag vet att det kanske är försent nu för att rädda oss, det finns så mycket händelser under de här senaste åren som behöver bearbetas, så mycket skuldkänslor över hur vi har behandlat varandra, så mycket tomhet som kanske inte går att fylla, så mycket sorg som ska bearbetas, men någonstans inom mig har jag aldrig gett upp, jag vill ju visa att vi faktiskt är det bästa paret för varandra, men det går aldrig att göra den resan själv, och jag behöver respektera vilket beslut hon än i slutändan tar.

Hon har fått vara med på en resa av uppvaknande för mig, en resa där hon tyvärr blev en försökskanin i att hantera en person som precis har kommit till insikt att känslor är inte något man stoppar undan, vi är människor som består av så många lager av känslor att det är mäktigt bara att tänka på det, jag förstår varför hon vill bort från mig, för första gången så gör jag verkligen det. Jag har inte varit lätt att leva med, har alltid trott att mina handlingar har räckt för att tillfredsställa förhållandet, men nu i efterhand så ser jag hur stor tomheten har varit. Jag är inte perfekt, kommer nog aldrig att vara där det heller, men inom mig har en resa påbörjats, en resa mot en värld i färger, en resa som handlar om att stanna upp i nuet och uppskatta livet, en resa med bra mycket mindre distraktioner, jag kan bara önska att det är hon som vill vara med på den resan, men det är inte alltid man får sin önskan i uppfyllelse.

Så egentligen vill jag tacka min fru, tacka henne för att hennes handlingar, hur omedvetna och medvetna de än har varit hjälpt mig att staka vägen framåt, att inse att livet är här och nu och inte i framtiden, att aktivt jobba med kärleken och empatin för dina medmänniskor, att lära sig att lyssna, att aldrig någonsin mer ta någon för given och slutligen att bli en bättre medmänniska.
Förutom mina barn, så är detta den största gåvan jag har fått, jag hoppas att jag någongång kan återgälda den till henne.

11 gillningar

Så fint (be)skrivet :stars:

Med de insikter och verktyg som du nu har tillägnat dig så kan det inte gå annat än bra för dig.
Oavsett om framtiden sedan visar sig inkludera ditt X eller inte, så har iaf DU gjort ditt livs resa :raised_hands:

Liten uppdatering.
Vi håller på och ska sälja villan nu, båda letar efter egna lägenheter och hela bollen är i rullning.
Vi har bestämt oss för att bli kompisar och försöka att göra det här så bra som det bara går, jag har accepterat att vi ska gå isär, hon har ju redan släppt mig i huvudet för länge sen.
Men varför känner jag mig bara tom, känslan av att jag vet inte om jag vill träffa någon eller om jag vill vara för mig själv, ingen riktig motivation på jobbet har jag heller, kan inte riktigt liksom fokusera mig på något just nu.
Är inte riktigt sugen på nätdejting, känner inte riktigt att jag kan tanka energi någonstans ifrån just nu.
Jobbar mycket med att hitta mig själv i allting, men är inte riktigt där än heller.
Känns som om livet egentligen bara står still, medan världen rullar på i vidare fart, kan säkert tänka att det är väldigt vanligt.
Jag vill ju börja leva och kolla framåt, är det bara jag som är otålig av mig, ska jag bara vänta av tiden eller ska jag jobba konkret mot något.
Har någon av er några tankar?

Hej nerver
Nu har jag bara läst sista inlägget i din tråd. Men bara av att ha läst den känner jag igen mig så mycket.
Jag känner mig också helt tom.
En känsla av att inte ha en trygghet i tillvaron.
Jag måste ha trygghet i mitt liv.
Det va just det som hon gav mig .
Jag kände mig stark som en oxe när jag va tillsammans med ex.
Men nu känner msn bara som du beskriver en tom känsla

Jag har fått tips av andra på tråden att försöka hitta mig själv utan ex.
Göra sådant du tycker är nyckfyllt för dig.
Gå promenader . Löpträning . Gym . Innebandy
Korpen fotboll?
Sådant som får kroppen att må bra går knoppen att må bra.
Jag känner som du.
När kommer man må bra?
Känna att man är hel i sig själv?
Jag saknar fortfarande ex så det gör ont.
Det har gått två månader nu.
Vi har inte sålt huset.
Bor på annan ort varannan vecka .

Jag hoppas för din del och tror det kommer bli lättare när du fått eget boende.

Då får du en viss distans till ex.
Jag hoppas vi kan sälja innan hösten kommer.

Styrke Kramar till dig :green_heart:

Hej mercer😂 inte nerver…

Jag förstår din situation fullständigt. Jag kämpade och kämpade. Och hon blev elakare och kallare. Började anklaga mig för att ljuga och klagade på varenda steg jag tog. Bara för att ännu mer ta avstånd. För varje steg jag tog mot henne så tog hon ett björnkliv från mig med vässade tänder. Det hemska med att stanna kvar och kämpa är att ju större ens fajt blir och ju högra man försöker hoppa för att nå henne destu större blir fallet när man landar och hon har dragit bort benen för en. Landar på huvudet och läketiden blir mycket längre. Tyvärr väntade jag så länge att jag fick uppleva henne bli tillsammans med en ny. Som fruktansvärt nog var min barndomsvän. Vet inte hur lång tid det kommer ta att bli hel efter först den nedtryckningen och sen den förnedringen. Jag råder dig att släppa taget och fly därifrån. Hon börjar se dig som sin fiende mer och mer och till slut vill hon ta kål på dig så du inte vill ha henne överhuvud taget. Detta är så klassiskt men känns lila unikt för alla utsatta. Ber till dig att du klarar det. /en förkrossad själ.

1 gillning

@mercer nu har det gått nästan ett år. Hur har det gått för er?

Hej,
Det har sannerligen gått ett år nu, den här tiden förra året var en av de jobbigaste och lärorikaste perioderna som jag har varit med om i mitt liv.
Vi skilde oss, sålde huset, flyttade till separata boenden, bara för att några månader senare ta upp tråden igen och försöka igen.
Och försöka det gjorde vi verkligen, vi gick all in, man kan nog inte göra mer än vad vi gjorde. Men om det är en sak jag har lärt mig så är det detta.
Ingen begär en skilsmässa, bryter upp barnen och flyttar från drömhuset om kärleken för den andra finns kvar.

Ett tag var vi som Don Quijote som slogs mot väderkvarnarna i våra försök att hitta tillbaka till varandra, i början av vårt försök så gick det faktiskt riktigt bra, men allteftersom det första ruset började lägga sig, allteftersom började något gnaga och klia i kroppen, vi fanns inte där för varandra på samma sätt som innan vi bröt upp, misstänksamheten och svartsjukan kunde lura i hörnet hela tiden. Till sist blev det ohållbart, utåt sett såg allting bra ut, men innanför våra väggar mådde vi båda två lika dåligt.
Hon försökte för allting i världen att hitta tillbaka till sina känslor, medan jag gjorde allt i min makt för att underlätta för henne, inget kunde vara mer fel i den ekvationen, en av livets största ironier är att ju mer du försöker, desto mer avstånd tar den andra parten.
Så fort orden yttrades att vi ska skilja på oss, så valde jag att ta mina grejer och gå, inga mer försök, inga mer vädjanden, vis av erfarenheten sen tidigare, om vi skulle ha normala vuxna konversationer med varandra i framtiden så var detta det enda rätta.
Om en person vill vara med dig, så kommer det att synas, inga vädjanden i världen kan förändra det, du kan vara världens bästa person, men om du inte är rätt för din partner så spelar det ingen roll.

Nu är vi separerade, jag kommer att flytta in i en lägenhet snart, och den här gången är det definitivt.
Sorgen finns där, jag låter den dock komma in, känna den och vara så snäll som jag bara kan mot mig själv. Den här gången är sorgen dock blandad med acceptans för vad som har hänt, det är nog en jättestor skillnad mot tidigare händelser.

För första gången på väldigt länge så ser jag framemot framtiden, jag ska försöka att bara må bra, göra de saker som jag tycker är kul, bli bättre kompis med mina barn och bara leva. Jag vill inte slänga mig in i ett förhållande, finns så många intressanta människor därute som jag bara väntar på att få träffa.

Jag är för evigt tacksam mot min exfru, tack vare skilsmässan så fick jag göra ett jobb internt inom mig, ett jobb som inte alltid har varit lätt, men ack så nödvändigt. Jag har dessutom tvingats bli en bättre pappa och lärt mig att uppskatta nuet så oändligt mycket mer, oavsett alla tårar, tjuvnyp, ilska, sorg som det här har fört med sig så fanns det en anledning till allt, för att jag och hon ska lära oss, att alltid bli bättre än vad vi var, för det vi var, var inte bra, det här nya, det kan bli riktigt bra.

Mycket mycket kärlek till er här på forumet, för er som precis är i början på er resa, det blir bättre, efter sorgen och tårarna så kommer du så mycket mer att uppskatta glädjen och skrattet. Livet är en dualitet, du kan inte uppleva sorg utan glädje, ilska utan kärlek, men det är också det fina med allt lidande, de lär oss att bli bättre och uppskatta de fina stunderna.

Vill avsluta med ett citat från Atticus
"Never go in search of love,
go in search of life,
and life will find you the love you seek."

9 gillningar

Utifrån min egen erfarenhet säger jag att du borde följa den där rösten som säger att du ska släppa taget. Hon är inte där. Dessutom så vet hon var hon har dig så länge du med näbbar ock klor klamrar dig fast vid det ni bägge känner igen. Det händer sannolikt något annat även med henne om du anträder en ny riktning, mot ett nytt slags liv. Då blir du ny inte bara för dig själv utan även för henne. Du kan dock inget göra det med baktanken att det ska locka henne tillbaka. Du kan bara göra det för din egen skull. Du kommer skapa ett nytt och förmodligen bättre liv, eftersom det så att säga kommer vara mer up to date. Jag vet vilket helvete det där är, jag känner igen mig i det du beskriver. Man gör allt för att bromsa men ingenting hjälper om man håller fast vid det gamla. Hon har ju gått vidare, så det gamla finns egentligen inte kvar annat än som en stark önskan från din sida. Tro mig, men du kommer att komma ut på andra sidan, trots att du först måste möta det du fasar för. Se om ditt hus, ta reda på vilka som är dina verkliga vänner, du kommer behöva dem, våga tänka tankar om en annan framtid, med andra möjligheter som inte varit möjliga hittills. Sök stöd på detta forum, här finns alltid människor som stöttar och förstår dig. Ta kontakt med familjerådgivningen, där har jag funnit stöd som jag inte vet hur jag skulle ha klarat mig utan. Man kan gå dit ensam också.

1 gillning

Tack,
Men jag har faktiskt släppt henne, som sagt, vi försökte en andra gång, båda gick in i det med bästa välvilja, och vi går ut ur det likadana intentioner, att släppa det som har varit och påbörja nya egna separata liv.
Våra vägar är inte hoptvinnade längre, och det är faktiskt helt ok.
All kärlek till dig.

4 gillningar

Hur gick det för din ex-fru med kollegan om hon blev kär i? Hur länge höll det för dom innan ni provade igen?

Och största frågan av allt… tyckte hon att det var värt att prova om gräset var grönare?..

1 gillning

De blev ett par, sedan så släppte hon honom och testade att satsa med mig. Höll inte speciellt länge mellan dom två, ca 2-3 månader.
Svårt att säga ifall hon tyckte gräset var grönare på andra sidan, upplevde mer att hennes skuldsamvete åt upp henne.
Och det var nog det största bekymret i att vi försökte igen, för hon hade ju redan kärleksmässigt släppt mig, men hon ville så gärna att få familjen att fungera, så hon gick emot allt vad hennes egna kropp sa och testade att köra en gång till, men det slutade med att hennes skuldkänslor åt upp henne istället.
Hon var nog kär i honom, men inte klar i skallen med mitt o hennes förhållande.
Nu har hon chansen att bearbeta allt, jag hoppas för hennes skull att hon tar den, men vill hon hellre träffa en annan så är det hennes ensak, jag är inte en del av hennes liv längre på det sättet, allt jag bryr mig om är att vi har en bra dialog angående barnen.

Jag vet vad jag vill göra, och jag kan nog inte säga hur mycket det hjälper att faktiskt bara fokusera på sig själv, att inte bry sig om hur någon annan känner, tänker eller agerar.
Du kan inte kontrollera omständigheterna i ditt liv, du kan egentligen bara kontrollera hur du ska reagera på allting som händer.

@Martor
@Skipper
@Noomi

Kul att ni gillade mitt inlägg, har följt er så länge nu känns det som, varje gång jag ser er gästspela i något av inläggen så har det börjat kännas välbekant, all kärlek till er och speciellt dig Noomi, du har verkligen agerat som en klok o vis röst här på forumet.
Jag kan förstå din frustration emellanåt, men man ska nog inte glömma att det tar tid att komma till de insikter som du har fått , alla har sina egna resor att göra, vi kan bara visa en väg, om individen väljer den eller inte, är inte vår uppgift att bestämma över.

3 gillningar

Antar att man har dagar man går upp o ner, har hur mycket som helst på jobbet just nu, men allt jag kan tänka på är sorgen som ibland slår över en.
Försöker att rida ut den här sorgen, men jäklar vad tuff den är.
Har väl egentligen samma känsla som förra gången det begav sig, det tar slut och hon springer tillbaka till honom, för mig gör det egentligen saksamma, hon får springa tillbaka dit om hon vill.
Måste hela tiden tänka på det långsiktiga, att jag o hon kan kommunicera ordentlig inför barnen och bete oss som vuxna människor, inget gott kommer att komma av att jag skickar ett mess till henne nu.

1 gillning

Det är väl det som är det svåra, även om vi accepterar saker, ser saker för vad de är eller helt enkelt följer en magkänsla, så finns ju sorgen fortfarande kvar.
Bara för att man accepterar något innebär det ju inte att man tar ett steg över till andra sidan strecket och helt plötsligt så försvinner det andra.

Även om det är tufft och jävligt att känna sorgen så är den naturlig och kommer nog alltid finnas där i bakgrunden. Där den tar mer eller mindre plats beroende på stadier, faser eller situationer man befinner sig.

Även om man kanske är överens så kommer ju sorgen finnas där oavsett.

Den där balansen är så fruktansvärt svår, och något vi alla säkerligen kämpar med.
Precis som vi måste acceptera våra brustna relationer eller hur en partner har agerat eller vad det än måne vara som föranleder att vi sörjer. Likaväl måste vi acceptera att vi kommer att bära våran sorg med oss genom livet.
Vissa tillfällen kommer den göra sig påmind och ibland så ligger den och hummar långt i bakgrunden. Ju längre tiden går så kommer våra liv fyllas med glädje, upplevelser vilket gör att vissa känslor bleknar och vissa kanske även försvinner helt. Men vissa kommer ibland och hälsar på i skepnaden av vemodet som knackar på vår axel.

Tror det är sunt att få påhälsning lite då och då, för precis som du skriver så är livet fyllt av kontraster, utan det ena finns inte det andra eller utan det ena så kan man kanske heller inte uppskatta det andra till fullo.

Oavsett så tycker jag efter att ha följt dig att du är en oerhört stark person, som verkar ha hjärtat på rätt plats och som kan se den stora helheten, vad som betyder något och vad som är värt att kämpa för.

Ta hand om dig.

4 gillningar

Liten uppdatering så här efter en tid.
Har träffat en underbar tjej, hon ger mig bekräftelse, närhet och allt jag kan önska mig, som jag tidigare saknat.
Men ändå kan jag nog känna en viss form av återhållsamhet, är det rätt att springa rakt in?
Dessutom mal tankarna i huvudet, om jag tänker så här, så kanske det inte är äkta känslor som jag känner, utan bara något som jag maskerar över med ömhet o närhet, en undanflykt från det smärtsamma.
Men hur länge ska man känna smärta, och är inte det bästa sättet att undfly smärtan genom att steg för steg börja bygga upp nya finare minnen.

En annan sak är jag har fortfarande känslor för mitt ex, även om jag vet att vi inte ska bli ihop, att vi inte fungerar med varandra, att vi inte lyfter varandra, så finns ju de känslorna kvar. Har även börjat drömma om henne igen, tror att hon har gått tillbaka till sin jobbförälskelse, men det är egentligen inget jag bryr mig om. Är nog mer bara en saknad över familjen och en enorm åtrå efter henne, helt otroligt att efter så många år, så finns det ingen annan jag få igång mina sinnen som hon kan.
Försöker hela tiden att tänka på hur dåligt jag har mått i hennes sällskap, men ändå så drömmer jag om henne, vet liksom inte varför kroppen vill ha något som den vet är dåligt för en, det är som ett beroende som är svårt att bli av med. Till henne är det stoneface som gäller, markerar klart o tydligt att vi inte ska prata om något annat än barnen, men inombords så håller jag på o spricker.

Jag får tid för mig själv, jag går säkert på 2-3 dater i veckan, jag har ett jättefint umgänge med barnen, o ändå är det hon som ockuperar mina tankar.

Om du läser det du själv skrivit som om det handlade om någon annan du bryr dig mycket om så tror jag att du ser att det nog bara finns ett svar på huruvida du är redo att både dejta och/eller inleda nya seriösa relationer.

“Rätt” eller “fel” lämnar jag därhän, men det är ju svårt att direkt komma till någon annan slutsats utifrån hur du själv beskriver dina egna tankar, känslor och reaktioner/aktioner.

.
PS: Menar du att du dejtar denna nya “underbara tjej” 2-3 ggr/vecka, eller dejtar du även andra samtidigt?