Var har min man tagit vägen?

Lisa0987 · 24 Januari 2022 13:33

Jag avser inte att kapa tråden men jag håller med Koriander men vill nog ha ännu mer fokus på mig
Jag vill att min man ska ”se” mig i vardagen och gärna jag honom. Att vi ser varandra djupt i ögonen så det nästan pirrar till i kroppen, ni vet

Det är man ju inte speciellt bra på i vardagen när man har hängt ihop i många år och det mesta funkar. Man har fullt upp med barn och Familjen AB.
Jag tror inte alltid det handlar om att man har mindre lust, jag tror det handlar om bristande närhet, vilken prioritet man ger sig själv och hur mycket ork man har kvar. Jag tror väldigt många kvinnor är dåliga på att prioritera sig själva.

Som kvinna så gillar jag den här artikeln som sätter fingret väldigt mycket på sådant som är viktigt för mig. Jag behöver känna mental närhet och djup i min relation.

Koriander · 24 Januari 2022 14:07

Där håller jag absolut med. Men där vill jag också säga att skjuta ur sig pga mindre sex än önskat, det är i min värld väldigt onödigt…

Koriander · 1 Februari 2022 12:46

En fråga till er som har separerat och har barn! Jag och min exman har ju två barn ihop, sju och nio år. De var ju ledsna främst när vi berättade om skilsmässan och när min exman flyttade ut ur huset. Sen vid vissa andra tillfällen, men inte så ofta. Jag frågar dem sällan om hur de upplever det här med dubbla boenden, skilsmässan etc om jag inte märker på dem att de är nere/ledsna. Hur gör ni? Borde jag fråga mer om hur de upplever situationen? Jag är nog bara rädd för att väcka en björn som sover (men inser att jag låter väldigt okänslig för hur mina barn uppfattat allt, men det är jag såklart inte).

Restenavlivet · 1 Februari 2022 12:54

Jag har nog mest gjort tydligt att det är ok att prata med mig om allt. Även om de säger positiva saker om sin far. Fråga följdfrågor. Att vara icke dömande.

Koriander · 1 Februari 2022 12:58

Tack för svar! Och jag säger också att de gärna får prata med mig om allt. Barnens pappa och jag är ju vänner (typ) och det märker ju barnen, vi har inga problem att prata fint om den andre. Men jag undrar om de inte säger något? Hur mycket ska man fråga?

Nimue · 1 Februari 2022 13:34

Jag har tagit upp det några gånger. De säger inte så mycket, det säger att de tycker det är synd att vi inte bor ihop och att det var bra när vi gjorde det, men jag tycker egentligen inte de verkar så intresserade av att prata om det och får känslan (även om det kan vara hoppfullt tänkande) att det inte är något som de funderar så mycket på. Däremot kan minsta ibland vara ledsen och sakna sin pappa när hon är här och då tröstar jag henne så gott det går, stora kan klaga på att han saknar vissa grejer han har hos sin pappa och vill leka med dem.

Trott · 1 Februari 2022 14:00

Jag tror inte att det är föräldrarna de pratar med i första hand. De pratar mer med sina vänner eller annan vuxen tror jag.
Om de inte gör som jag gjorde och håller allt inne, för oavsett vad man känner och tycker kan man ju ändå inte göra något åt det? Och man vill inte göra sin förälder ledsen och då är man tyst och säger att allt är ok. Det blir mest bara jobbigt om de fortsätter fråga.

Ibland hemma så kan det komma från dottern lite vad hennes kompisar med skilda föräldrar har pratat om. Då kan det även komma något hon har sagt och då brukar jag ta upp tråden lite.

LillaM · 1 Februari 2022 18:57

Jag frågar inte ”bara sådär”, men har fångat upp tillfällen när jag märker att 8-åringen varit orolig/ledsen. Nästan uteslutande på lämningsdagens kväll, efter att pappan åkt.

Vi har som rutin att äta kvällsmat ihop på lämningsdagen, där mottagande förälder lagat mat och lämnande förälder kommer in med packning och äter ihop och sedan åker. Detta har vi gjort i ett års tid. Ibland har jag märkt att 8-åringen tyckt lämningstillfällena och pappans hejdå varit jobbigt. Han har blivit stissig och rastlös eller utåtagerande och då har jag hjälpt honom lite på traven genom att ställa frågor om hur det känns när pappa åker. Då har han kunnat berätta hur han tyckte det var bättre när pappa bodde här och han hade oss båda samtidigt. Eller att han tycker synd om pappa som ska behöva vara ensam, eller att han är ledsen över att han och pappan bråkat om något innan de kom till mig. 8-åringen bär på en känsla att om han bråkat mindre eller kramat pappa oftare så hade pappan inte valt att lämna mamma… vilket naturligtvis är helt fel men en rätt vanlig barnlogik.
8-åringen har med tiden ”lärt sig” att tillåta sig att kunna gråta efter att jag många gånger pratat om att man mår bättre av att gråta lite. Även jag har ibland gråtit lite och då sagt att det är inte farligt att mamma blir ledsen och han är inte längre rädd för att ”göra mamma ledsen”.

Koriander · 1 Februari 2022 19:19

Tack @LillaM! Vi har samma rutin vid lämning och tycker att den fungerar bra. Jag försöker också fråga när jag märker att de funderar på något, om det är något speciellt (och inte direkt ta upp skilsmässan). Och att man får vara ledsen, arg, glad, besviken och allt möjligt men att det också kan kännas bättre att prata om det man känner. Visst kanske det är som du @Trott skriver, att det inte är föräldrar de pratar med först och främst, men tror de är lite unga för att riktigt prata med kompisar ännu. Ska vara lite mer uppmärksam framöver.

Koriander · 2 Februari 2022 10:44

Vid vissa tillfällen är man ju nästan glad för skilsmässan. För sin egen skull, men inte för barnen. Pratade med min exman igår kväll och sonen hade varit dålig i magen flera gånger under natten och även haft ont. På min fråga om han sen varit i skolan var ju svaret ”absolut”. Ingen tanke om att han kanske borde vara hemma, vila och se hur det utvecklar sig. Stackars min pojke Här hade han självklart fått vara hemma, har man ont så ska man inte iväg och dessutom kanske sprida nåt vidare till andra.

Sen pratade vi lite om sommaren och då kom det snabbt att ”jag kommer att jobba mycket i sommar”. Tur att Egon (som han numera får heta) blir en bättre och gladare pappa när han får jobba mycket… Bättre för mig, då får jag vara med dem mer!

Koriander · 28 Februari 2022 08:26

Måndag 28 februari

Livet rullar på. Har varit ute på morgonpromenad, vilket var väldigt skönt. Går absolut inte lika mycket som när bomben släpptes, men ändå ett antal gånger i veckan. Rensar huvudet på ett bra sätt. Känner mig oftast glad och uppåt, men självklart dippar jag ibland. När jag tänker rationellt vill jag absolut inte ha tillbaks honom, vi är för olika, men då och då tar ju känslorna över och man glömmer det rationella. Vill vara en familj igen, att få vara med barnen varje dag, ta hand om dem, att vakna bredvid någon, kramas. Jag tror ju (i min enfald) att vi skulle fått det bra om vi bara gett det en chans, men det alternativet fanns ju aldrig. Vi som familj var inte värda att kämpa för. Jag var inte värd att kämpa för. I nöd och lust fanns inte och det gör ont att känna så. Försöker därför att inte tänka på det, utan fokusera på det jag kan påverka, det jag kan jobba med. Och sen tänker jag på hur egoistisk han är, och då blir jag på ett sätt lättad att jag slipper honom.

Vi började prata semester igår igen när jag lämnade barnen. Och samma inställning kommer igen när jag frågade om han tänkt något på semestern, ett litet skratt och sen att han kommer att få anpassa till “verksamheten”. Men skolan kommer ju snart fråga nämnde jag. Ja, jag får väl säga något och sen försöka lösa det, kom svaret. Ingen fundering på, vad är bäst för barnen? Och hur kan det vara så svårt för mig att fatta att det är så här han är och troligen alltid har varit??

Hittade den här på Instagram för ett tag sen, och tycker det beskriver det hela generellt sätt rätt bra:
“Jag skulle närsomhelst ta en kula för mina barn, hugga av en arm eller ställa mig framför en bil. Jag skulle göra vad som helst som innebär en hjälteinsats av klassiska mått så som de skildras på film och i böcker (skrivna av män). Att vara föräldraledig däremot, eller vabba, eller läsa böcker om barnuppfostran och hur man tar hand om en kärleksrelation, att lägga min energi på familjeliv och barn i stället för på jobb, trädäck och Vasalopp, att hjälpa frugan som är utbränd genom att ta över planeringen av kalas och klädinköp däremot, att erkänna och börja jobba med min irritation och rastlöshet så att barnen kan söka tröst hos mig lika ofta som hos frugan - det tänker jag inte göra.”

Zendium · 1 Mars 2022 07:51

X har nu varit i huset flera gången den senaste tiden och för att skriva bara ett par månader innan att hon älskar mig och vill gifta sig med mig (jag friade för några år sedan) och även vill ha ett till barn med mig. För att sen säga till barnen att ibland blir det såhär - kärlek tar slut ibland.

Hon och barnen är mitt allt och jag har inte varit perfekt men det har inte hon heller vem är det?
Men jag tycker jag är en rolig kille och pappa som varken slåss eller dricker eller är en slusk. Jag är tränad och sköter mig. Men jag har ältat gamla problem och haft svårt att säga nej till andra men att inte få en chans till bättring gör så ont…

Jag har alltid varit närvarande kille och pappa, gått upp tsm på morgonen och lagt och tsm varje kväll. Ätit kvällsmat tillsammans med barnen och alltid läst saga varje kväll för båda bra pojkar. Vi har åkt på skidsemester och husvagnssemester varje sommar och ofta hittat på små utflykter varje helg… Men det ser verkligen ut som en kris i henne… här står jag nu och fattar ingenting… på torsdag har det gått 5 veckor sedan hon lämnade mig. Hon fick sin egna lägenhet för 9-10 dagar sedan och innan dess bodde hon hos sin mamma och pappa. Nu verkar hon inte bry sig, “göra det så bra som möjligt för barnen” jag är som en avlägsen släkting, en kollega och hör sitter jag med all kärlek och viljan till att göra om och göra rätt. Men det finns alltid två sidor av myntet men det verkar hon inte vilja se… Men jag har sökt hjälp med mitt ältande och dåliga mönster och det går så bra. Men nu vill hon inte ens se det… Jag tycker ju att jag är en kanon kille och pappa och det säger alla andra också. Nu drömmer jag bara att hon ska vilja försöka igen…
Jag sitter ensam i huset varannan vecka och tänker varför? Hur? Vi bråkade en del på slutet men vi hade ju allt. Vi älskade varandra och det sista halvåret har varit mycket bråk och mycket kärlek. Våran familjerådgivare sa att båda måste vilja dansa och hon vill inte längre… Men rådgivaren sa och att hon såg stor potential att uppnå ett riktigt djupt och nära förhållande. Men nej x vill inte… Vi är 32/31 två barn 9/5 jag fattar ingenting… Familjerådgivaren tyckte det lät som en identitetskris men vad hjälper det mig. Och barnen…

Koriander · 11 Mars 2022 09:33

Fredag 11 mars

Nu är jag tydligen skild. Fick mail från tingsrätten igår om att han signerat begäran om skilsmässa efter betänketid på Internationella kvinnodagen. Kul present. Kollegan fick en ring av sin make… Gör ju ont i hjärtat, det var inte så här det skulle bli.

Gick in på skatteverkets hemsida igår och visst, han är fortsatt skriven här. Man kan ju undra varför? Jag frågade honom om han gjort något åt det för några veckor sedan, och jo, visst det hade han ju gjort för några veckor sen fastän han lovade att göra det i oktober… Men även om han gjort det för några veckor sedan (när vi pratade, så säkert 5-6 veckor nu), så så lång tid tar det ju inte för skatteverket att uppdatera. Funderar på att säga till igen (hur han kan driva företag är ju en gåta) eller ringa skatteverket och säga till att han inte bor här.

Mirah · 11 Mars 2022 09:51

Kram livet blir sannerligen sällan som man en gång tänkt sig.

blibra · 11 Mars 2022 13:47

Det är ju faktiskt olagligt att vara skriven på fel adress kan du påpeka.

Koriander · 11 Mars 2022 14:16

Jo, det vet jag och har sagt till honom men det går liksom inte in. Skickade till honom
”Hej! Var inne på Skatteverkets hemsida och du är skriven här. Kan du snälla ändra det? Det finns ingen anledning till att du ska vara skriven här och om du är rädd att jag ska hindra dig från att ta dina prylar när du inte är skriven här längre får du väl flytta dom”. Han har nämligen massor med verktyg och andra prylar här i garaget. Fick till svar att han skulle göra det idag. Men för några veckor sen hade han ju gjort det…

Leaf · 11 Mars 2022 14:54

Jag adressändrade åt mitt ex. Väntade förgäves i flera månader, men inget hände. All hans post kom hit. Till slut förstod jag att han tog det som en förevändning för att komma hit och kolla läget. “Måste hämta posten” sade han, och så gick han runt och inspekterade huset och kritiserade alla små förändringar.

Men som sagt - jag gick ut på nätet och adressändrade. Kanske man inte kan det längre utan att logga in med Bank ID? Jag vet faktiskt inte.

Gittan1 · 11 Mars 2022 15:16

Maila till Skatteverket o meddela det…

Koriander · 11 Mars 2022 15:43

Jag tänker att händer det inget inom de närmaste veckorna så ringer jag Skatteverket.

Koriander · 25 Juni 2022 21:06

En liten uppdatering såhär på midsommardagens kväll. Lördag 25 juni.

Midsommar har firats tillsammans med mina barn och mitt ex (Egon). Som vanligt tänker ni och ja, så är det. Livet rullar på, med varannan vecka samtidigt som vi hänger mycket. Både skönt och fortfarande konstigt, och man kommer inte direkt vidare i sitt liv.

Men några saker har ändå hänt. Jag har beslutat mig för att sälja mitt älskade hus Har insett att det är alldeles för mycket jobb, även om det är i bra skick. Alltid är det nån småsak som ska fixas, för att inte tala om all städning, gräsklippning o bara rent underhåll. Att räntor, el och annat drar iväg hjälper ju inte till. Har börjat fundera och jag vill ju egentligen bo mindre o billigare så att jag kan gå ner i tid, så det ska jag försöka med nu. Inte bästa tiden att sälja kanske, men har heller inte bråttom, det kan få ta nåt år om det är så. Värderingen jag fått är dock betydligt högre än vad jag köpte ut Egon för, så förhoppningsvis finns det nån karma… Tror också det är en del av sista biten att försöka sluta vara beroende av honom, nu hjälper han ju till en del och det är snällt men känns sådär.

Egon då? Jo, han mår väl inte så bra just nu. Han hade ju en negativ person på sitt jobb som han ältade mkt över efter vår skilsmässa. Så då slutade han jobba med honom. Sen var det ju en av de andra två delägarna som tydligen inte var så bra. Jobbade dåligt, glassade och gud vet allt. Så honom köpte de ut tillslut. Så då borde väl allt vara frid o fröjd? Nja…. Den andra delägaren är ju inte heller så bra tydligen, kör sitt eget race, tar inte in synpunkter osv osv. Så Egon har verkat nedstämd ett tag och är nu sjukskriven sedan två veckor tillbaka och tre veckor framåt i tiden. Han som skulle bli en sån bra pappa om han fick jobba mycket, nu måste han ju vara jävligt bra eftersom han jobbat sig hela vägen in i väggen (eller vad det nu är). Så sorgligt.

Men en sak är ju bra och det är ju att det här hjälper mig ännu mer att se att den här skilsmässan inte var mitt fel. Alltså, jag vet att jag inte gjort allt rätt o det har sannerligen inte han heller. Men det känns snarare att det är honom och ett mönster som finns hos honom. Han har ju bytt jobb som kalsonger innan vi träffades och inte heller haft några seriösa relationer. När vi träffades bytte han ju jobb nån gång innan han var föräldraledig och vi bytte stad. Sen jobbade han ju på samma jobb i knappt två år innan han ledsnade och bytte. Där hann han vara i knappt sex månader innan han bytte till nästa ställe där han också var i sex månader innan det blev skilsmässa och byte till delägarskapet. Lång historia men kontentan är att jag ser ett mönster…

Min syster säger ibland ”if you cant spot the crazy person on the bus, its you” och det ligger kanske något i det. Jag försökte i en diskussion för ett tag sen säga till Egon, som beklagade sig över att han inte kunde styra sin tid som egenföretagare, att ”det var det jag försökte säga när du ville gå in i företaget - vad vinner familjen på det?” Jo, men det lät ju bra i teorin var hans svar. Han fattar fortfarande inte att det var det jag var ute efter, han ser fortfarande bara att jag var negativ. Ja, eller så har han bara jävligt svårt att kompromissa.

Saknar jag honom. Nej, det kan jag inte säga att jag gör. Är nöjd med var jag är idag. Trivs i mitt liv. Men saknar min familj