Kom på en sak jag gjorde i höstas som jag vill rekommendera! Jag bor ju numera i ett stort hus, som förvisso är i bra skick men det finns ju alltid underhåll som behöver göras. Så jag tog helt enkelt och skickade inbjudningar till mina tio närmaste tjejkompisar och mina systrar, där jag bad om hjälp och bjöd in dem på en fixardag med middag som avslut. Och vilken respons! Nästan alla dök upp, några körde 20-25 mil enkel resa för att få vara med. Det klipptes äppelträd, rensades i källare och åkte till återvinningen, spacklades, målades, sattes upp hyllor, lampor, togs ner en studsmatta och en massa annat. Och vi skrattade, grät och hade en helt fantastisk dag! Så det kan jag verkligen rekommendera alla, be om hjälp och dra ihop ett gäng kompisar (när pesten bedarrat såklart).
Man kan göra det under tiden pesten härjar också. Jag bjöd hit ett par arbetskamrater. Vi träffas ju dagligen ändå och jag tror inte att pesten smittar mer kl 13 en lörd än vad den gör kl 13 en måndag. Man får vara kreativ 
Vi har inte gått utan sex, men det har inte varit lika ofta som min man har velat. Man har olika behov, och mitt behov har varit mindre än min mans. Jag har, och det kan man ju tycka vad man vill om, inte heller förstått min mans behov. Han tycker han har försökt förklara, och det har han, men jag har uppenbarligen inte förstått. Och nej, jag vill ju inte ha sex bara för att han vill det, men jag skulle naturligtvis försökt göra något åt min lust. För jag vill ju ha lust till min man. Men jag gjorde inte den prioriteringen och det är jag ju såklart väldigt ledsen för nu. Men nu kan jag också se till viss del varför jag inte hade någon lust.
Eller ja, länge är ju olika för olika personer 
Jag hade en attraktion till min man, jag älskar (älskade) honom. Nu i efterhand, och om du läser min tråd, så finns det, i alla fall i mitt tycke, till viss del förklaringar varför det blivit som det blivit med min lust. En del är ju säkert att jag har en mindre lust än honom. En annan del är ett ganska ojämställt förhållande, där jag är familjens projektledare som fixar allt runt mat, tvätt, barnens aktiviteter, se till att de har kläder för alla ändamål, vårt sociala liv, semestrar, tagit den mesta vabben, tagit fler hämtningar/lämningar och liknande. Jag har varje lördag och söndag i flera års tid gått upp på morgonen med barnen. Vi har anlitat städfirma, men självklart är det jag som har kontakterna, ombokar tider etc. Han däremot har fixat det som behövs med bilen (nyare modell och därför inte mkt fix) och underhåll av huset. Och här har han varit missnöjd över att jag inte varit mer engagerad…. Dessutom vill han inte ens diskutera hur mkt tid renovering/underhåll får ta.
En vän sa en gång, halvt på skämt, halvt på allvar - ”det bästa förspelet är en man som städar”. I vårt fall hade det nog varit ”det bästa förspelet är en man som visar att han är engagerad i sin familj”. Jag skyller absolut inte allt på min man eller hur vår relation har varit, men för mig har det nog påverkat en del utan att jag/vi förstått det. Nu förstår jag det, men min (snart) exman lever nog i tron att vi har haft en jämställt förhållande och att han har gjort allt för vårt sexliv.
Jag avser inte att kapa tråden men jag håller med Koriander men vill nog ha ännu mer fokus på mig 
Jag vill att min man ska ”se” mig i vardagen och gärna jag honom. Att vi ser varandra djupt i ögonen så det nästan pirrar till i kroppen, ni vet 
Det är man ju inte speciellt bra på i vardagen när man har hängt ihop i många år och det mesta funkar. Man har fullt upp med barn och Familjen AB.
Jag tror inte alltid det handlar om att man har mindre lust, jag tror det handlar om bristande närhet, vilken prioritet man ger sig själv och hur mycket ork man har kvar. Jag tror väldigt många kvinnor är dåliga på att prioritera sig själva.
Som kvinna så gillar jag den här artikeln som sätter fingret väldigt mycket på sådant som är viktigt för mig. Jag behöver känna mental närhet och djup i min relation.
Där håller jag absolut med. Men där vill jag också säga att skjuta ur sig pga mindre sex än önskat, det är i min värld väldigt onödigt…
En fråga till er som har separerat och har barn! Jag och min exman har ju två barn ihop, sju och nio år. De var ju ledsna främst när vi berättade om skilsmässan och när min exman flyttade ut ur huset. Sen vid vissa andra tillfällen, men inte så ofta. Jag frågar dem sällan om hur de upplever det här med dubbla boenden, skilsmässan etc om jag inte märker på dem att de är nere/ledsna. Hur gör ni? Borde jag fråga mer om hur de upplever situationen? Jag är nog bara rädd för att väcka en björn som sover (men inser att jag låter väldigt okänslig för hur mina barn uppfattat allt, men det är jag såklart inte).
Jag har nog mest gjort tydligt att det är ok att prata med mig om allt. Även om de säger positiva saker om sin far. Fråga följdfrågor. Att vara icke dömande.
Tack för svar! Och jag säger också att de gärna får prata med mig om allt. Barnens pappa och jag är ju vänner (typ) och det märker ju barnen, vi har inga problem att prata fint om den andre. Men jag undrar om de inte säger något? Hur mycket ska man fråga?
Jag har tagit upp det några gånger. De säger inte så mycket, det säger att de tycker det är synd att vi inte bor ihop och att det var bra när vi gjorde det, men jag tycker egentligen inte de verkar så intresserade av att prata om det och får känslan (även om det kan vara hoppfullt tänkande) att det inte är något som de funderar så mycket på. Däremot kan minsta ibland vara ledsen och sakna sin pappa när hon är här och då tröstar jag henne så gott det går, stora kan klaga på att han saknar vissa grejer han har hos sin pappa och vill leka med dem.
Jag tror inte att det är föräldrarna de pratar med i första hand. De pratar mer med sina vänner eller annan vuxen tror jag.
Om de inte gör som jag gjorde och håller allt inne, för oavsett vad man känner och tycker kan man ju ändå inte göra något åt det? Och man vill inte göra sin förälder ledsen och då är man tyst och säger att allt är ok. Det blir mest bara jobbigt om de fortsätter fråga.
Ibland hemma så kan det komma från dottern lite vad hennes kompisar med skilda föräldrar har pratat om. Då kan det även komma något hon har sagt och då brukar jag ta upp tråden lite.
Jag frågar inte ”bara sådär”, men har fångat upp tillfällen när jag märker att 8-åringen varit orolig/ledsen. Nästan uteslutande på lämningsdagens kväll, efter att pappan åkt.
Vi har som rutin att äta kvällsmat ihop på lämningsdagen, där mottagande förälder lagat mat och lämnande förälder kommer in med packning och äter ihop och sedan åker. Detta har vi gjort i ett års tid. Ibland har jag märkt att 8-åringen tyckt lämningstillfällena och pappans hejdå varit jobbigt. Han har blivit stissig och rastlös eller utåtagerande och då har jag hjälpt honom lite på traven genom att ställa frågor om hur det känns när pappa åker. Då har han kunnat berätta hur han tyckte det var bättre när pappa bodde här och han hade oss båda samtidigt. Eller att han tycker synd om pappa som ska behöva vara ensam, eller att han är ledsen över att han och pappan bråkat om något innan de kom till mig. 8-åringen bär på en känsla att om han bråkat mindre eller kramat pappa oftare så hade pappan inte valt att lämna mamma… vilket naturligtvis är helt fel men en rätt vanlig barnlogik.
8-åringen har med tiden ”lärt sig” att tillåta sig att kunna gråta efter att jag många gånger pratat om att man mår bättre av att gråta lite. Även jag har ibland gråtit lite och då sagt att det är inte farligt att mamma blir ledsen och han är inte längre rädd för att ”göra mamma ledsen”.
Tack @LillaM! Vi har samma rutin vid lämning och tycker att den fungerar bra. Jag försöker också fråga när jag märker att de funderar på något, om det är något speciellt (och inte direkt ta upp skilsmässan). Och att man får vara ledsen, arg, glad, besviken och allt möjligt men att det också kan kännas bättre att prata om det man känner. Visst kanske det är som du @Trott skriver, att det inte är föräldrar de pratar med först och främst, men tror de är lite unga för att riktigt prata med kompisar ännu. Ska vara lite mer uppmärksam framöver.
Vid vissa tillfällen är man ju nästan glad för skilsmässan. För sin egen skull, men inte för barnen. Pratade med min exman igår kväll och sonen hade varit dålig i magen flera gånger under natten och även haft ont. På min fråga om han sen varit i skolan var ju svaret ”absolut”. Ingen tanke om att han kanske borde vara hemma, vila och se hur det utvecklar sig. Stackars min pojke 
Här hade han självklart fått vara hemma, har man ont så ska man inte iväg och dessutom kanske sprida nåt vidare till andra.
Sen pratade vi lite om sommaren och då kom det snabbt att ”jag kommer att jobba mycket i sommar”. Tur att Egon (som han numera får heta) blir en bättre och gladare pappa när han får jobba mycket… Bättre för mig, då får jag vara med dem mer!
Måndag 28 februari
Livet rullar på. Har varit ute på morgonpromenad, vilket var väldigt skönt. Går absolut inte lika mycket som när bomben släpptes, men ändå ett antal gånger i veckan. Rensar huvudet på ett bra sätt. Känner mig oftast glad och uppåt, men självklart dippar jag ibland. När jag tänker rationellt vill jag absolut inte ha tillbaks honom, vi är för olika, men då och då tar ju känslorna över och man glömmer det rationella. Vill vara en familj igen, att få vara med barnen varje dag, ta hand om dem, att vakna bredvid någon, kramas. Jag tror ju (i min enfald) att vi skulle fått det bra om vi bara gett det en chans, men det alternativet fanns ju aldrig. Vi som familj var inte värda att kämpa för. Jag var inte värd att kämpa för. I nöd och lust fanns inte och det gör ont att känna så. Försöker därför att inte tänka på det, utan fokusera på det jag kan påverka, det jag kan jobba med. Och sen tänker jag på hur egoistisk han är, och då blir jag på ett sätt lättad att jag slipper honom.
Vi började prata semester igår igen när jag lämnade barnen. Och samma inställning kommer igen när jag frågade om han tänkt något på semestern, ett litet skratt och sen att han kommer att få anpassa till “verksamheten”. Men skolan kommer ju snart fråga nämnde jag. Ja, jag får väl säga något och sen försöka lösa det, kom svaret. Ingen fundering på, vad är bäst för barnen? Och hur kan det vara så svårt för mig att fatta att det är så här han är och troligen alltid har varit??
Hittade den här på Instagram för ett tag sen, och tycker det beskriver det hela generellt sätt rätt bra:
“Jag skulle närsomhelst ta en kula för mina barn, hugga av en arm eller ställa mig framför en bil. Jag skulle göra vad som helst som innebär en hjälteinsats av klassiska mått så som de skildras på film och i böcker (skrivna av män). Att vara föräldraledig däremot, eller vabba, eller läsa böcker om barnuppfostran och hur man tar hand om en kärleksrelation, att lägga min energi på familjeliv och barn i stället för på jobb, trädäck och Vasalopp, att hjälpa frugan som är utbränd genom att ta över planeringen av kalas och klädinköp däremot, att erkänna och börja jobba med min irritation och rastlöshet så att barnen kan söka tröst hos mig lika ofta som hos frugan - det tänker jag inte göra.”
X har nu varit i huset flera gången den senaste tiden och för att skriva bara ett par månader innan att hon älskar mig och vill gifta sig med mig (jag friade för några år sedan) och även vill ha ett till barn med mig. För att sen säga till barnen att ibland blir det såhär - kärlek tar slut ibland.
Hon och barnen är mitt allt och jag har inte varit perfekt men det har inte hon heller vem är det?
Men jag tycker jag är en rolig kille och pappa som varken slåss eller dricker eller är en slusk. Jag är tränad och sköter mig. Men jag har ältat gamla problem och haft svårt att säga nej till andra men att inte få en chans till bättring gör så ont…
Jag har alltid varit närvarande kille och pappa, gått upp tsm på morgonen och lagt och tsm varje kväll. Ätit kvällsmat tillsammans med barnen och alltid läst saga varje kväll för båda bra pojkar. Vi har åkt på skidsemester och husvagnssemester varje sommar och ofta hittat på små utflykter varje helg… Men det ser verkligen ut som en kris i henne… här står jag nu och fattar ingenting… på torsdag har det gått 5 veckor sedan hon lämnade mig. Hon fick sin egna lägenhet för 9-10 dagar sedan och innan dess bodde hon hos sin mamma och pappa. Nu verkar hon inte bry sig, “göra det så bra som möjligt för barnen” jag är som en avlägsen släkting, en kollega och hör sitter jag med all kärlek och viljan till att göra om och göra rätt. Men det finns alltid två sidor av myntet men det verkar hon inte vilja se… Men jag har sökt hjälp med mitt ältande och dåliga mönster och det går så bra. Men nu vill hon inte ens se det… Jag tycker ju att jag är en kanon kille och pappa och det säger alla andra också. Nu drömmer jag bara att hon ska vilja försöka igen…
Jag sitter ensam i huset varannan vecka och tänker varför? Hur? Vi bråkade en del på slutet men vi hade ju allt. Vi älskade varandra och det sista halvåret har varit mycket bråk och mycket kärlek. Våran familjerådgivare sa att båda måste vilja dansa och hon vill inte längre… Men rådgivaren sa och att hon såg stor potential att uppnå ett riktigt djupt och nära förhållande. Men nej x vill inte… Vi är 32/31 två barn 9/5 jag fattar ingenting… Familjerådgivaren tyckte det lät som en identitetskris men vad hjälper det mig. Och barnen…
Fredag 11 mars
Nu är jag tydligen skild. Fick mail från tingsrätten igår om att han signerat begäran om skilsmässa efter betänketid på Internationella kvinnodagen. Kul present. Kollegan fick en ring av sin make… Gör ju ont i hjärtat, det var inte så här det skulle bli.
Gick in på skatteverkets hemsida igår och visst, han är fortsatt skriven här. Man kan ju undra varför? Jag frågade honom om han gjort något åt det för några veckor sedan, och jo, visst det hade han ju gjort för några veckor sen fastän han lovade att göra det i oktober… Men även om han gjort det för några veckor sedan (när vi pratade, så säkert 5-6 veckor nu), så så lång tid tar det ju inte för skatteverket att uppdatera. Funderar på att säga till igen (hur han kan driva företag är ju en gåta) eller ringa skatteverket och säga till att han inte bor här.
Kram 
livet blir sannerligen sällan som man en gång tänkt sig.
Det är ju faktiskt olagligt att vara skriven på fel adress kan du påpeka.