Nyligen har vår son fått diagnosen autism och behöver pålitliga människor som vet hur han ska tas i sin närhet,människor som ser han. Även rutiner måste finnas där hela tiden och helst samma plats han är på, dvs i hemmet. Autister behöver det för att funka.
Vad gör då mamman till sonen…åker på husvagssemester med nya killen och tar barnet med sig. Lugn och trygg tillvaro med samma rutiner(?) Trygg och van plats(?) Ser nya killen sonens behov(?)
Vet att sonen oxå har tre olika ställen han sover på och är på på mammans barnvecka. Vart finns tryggheten!?
JA jag vet jag inget kan göra på hennes vecka men jag är så orolig för min son!!
Svårt att veta.
Läser hon, och förstår barnets behov? För mig låter det ändå rätt bra med husvagn. Där finns ju ändå tryggheten, att det ser lika dant ut under sovperioden jämfört med hotell eller annat som bryter rutinen.
Det andra, att sova hos den nya, som man inte vet hur länge det håller, kan vara problematiskt. Bättre att vara hemma då hon kan åka när barnet är hos dig.
Jag känner ju inte ditt barn, och alla barn med autism är förstås inte likadana. I alla fall så har mitt yngsta barn autism; den variant som kallas Aspergers.
Jag har flera barn, och de har alla tagit skada av hur deras pappa behandlat dem. Den yngsta, som är mest känslig, borde ha tagit mest skada. Ändå är det tvärtom.
När hon varit hos sin pappa, så har han kört sitt vanliga race. Inga rutiner, inga ordentliga mattider, godis när som helst, inget eget krypin att sova i och de har gärna varit på olika ställen varje gång hon varit dit. Pappans lägenhet, sambons stuga, svågerns stuga och en skogskoja för övernattning vid fisketurer. Sambon anser att dotterns problem beror på dålig uppfostran (det är oklart om även pappan anser det) och skäller oavbrutet på min dotter. Pappan talar om hur dålig hon är på allt, försöker ge henne skuldkänslor för att hon är så jobbig och antyder en massa.
Nu är det ju så att storasyskonen alltid tar åt sig av vad han säger. De läser mellan raderna. Han kanske säger att han inte känner sig frisk och att det inte är bra för honom med den stress som blir när barnen inte uppför sig som han vill. Barnen får mycket riktigt skuldkänslor och känner att allting är deras fel. Men inte den yngsta. Hon tittar på honom och säger åt honom att sluta stressa om han blir sjuk av det. Att det är dumt av honom att bli stressad. Hon tar inte åt sig det minsta, för hon kan inte läsa mellan raderna.
När hon varit hos pappan så kommer hon hem, gråter en stund, berättar om hur hemskt hon har haft det och sedan njuter hon av vår lugna vardag här hemma. Hon klarar den kaotiska tillvaron hos pappan genom att se den som en vuxengrej hon inte förstår. En grej bland alla andra konstiga grejor hon inte fattar. Så rycker hon på axlarna och skakar av sig det.
Ingenting hos pappan verkar påverka henne mer än för stunden. Ja, hon är otrygg hemma hos honom, men hon vet att tryggheten väntar hemma hos mig.
Mitt råd i såna här lägen är att när barnen far illa hos den andra vårdnadshavaren göra anmälningar till socialstjänsen. Varje gång om coh om igen. Varje anmälan som har gjorts ser ni till att få en kopia på, den ska var registrerad med diarienummer. Då har ni svart på vitt att ni har tagit ert ansvar (låter hemskt jag vet) och om anmälan inte leder till en påbörjad utredning så har ni ändå svart på vitt att ni har anmält och vad ni har sagt/skrivit i anmälan. Anmälningar som läggs ner sparas nämligen inte. De behöver inte hållas arkiverade. Däremot om en utredning påbörjas så sparas akten i 10 år innan den strimlas (så vida någon i familjen inte är född den 5:e, 15:e eller 25:e i månaden för då sparas allt i forskningssyfte). Med andra ord, anser ni att barnen far illa, anmäla och anmäl varje gång!! Sen har ni kött på benen för att kunna ansöka om ensam vårdnad om i sparar allt klart dokumenterat på avd som har hänt och vad ni har gjort för att säkerställa barnets trygghet.
Har du sett några tecken på att din son farit illa eller visat upp tecken på att ha påverkats negativt? det du beskriver behöver inte ha en negativ inverkan på barnet, så min rekommendation är att ha lite is i magen och agera först när du har något att agera på. Om möjligt, ha även en god dialog med mamman, för jag tror att hon också vill barnets bästa.
Du har ju startat ganska många trådar där du vaktat noga på ditt ex, och i samtliga fall brukar du få rådet att ta ett litet steg tillbaka och avvakta. Och det är nog det bästa råd jag kan ge nu också. Lägg hellre ditt fokus på dig själv och din egen relation till barnet.