Du har så rätt i att de flesta högt och tydligt proklamerar: lämna henne, det är kört osv…
Så trött på det ibland. Som att man behöver påminnas om hur jäkligt det ens partner gjort är… när man blivit sviken vet man det! Man kan lätt föreställa sig att uppdagad otrohet skulle innebära omgående beslut om avslut… men så lätt är det inte när man väl är där.
Min rekommendation är att inte ta beslutet när man är i den värsta stormen . När man är arg o ledsen. Men av erfarenhet inte heller vänta för länge. För då kraschade jag….
Det jag har lärt mig av min egen resa är att den som har svikit måste ta skiten och ansvaret. Min man tog allt jag hade att kasta på honom. Han gick aldrig i försvar eller anklagade mig för något. DET var en viktig pusselbit för att jag skulle våga satsa på att ge mig in arbetet med att rädda vårt förhållande.
Fick en liten lust att gå längst med memory lane. Det är drygt TRE ÅR (!!!) sedan jag började skriva här och det är 3,5 sedan jag konfronterade min man.
Det har hänt så mycket under denna tid!!
Jag önskar verkligen ingen den smärta som jag har upplevt. Jag förstår inte hur jag lyckades ta mig genom det?!
Jag skrev i några inlägg hur jag ville konfrontera henne. Många här skrev att jag skulle låta bli och kom med råd osv. Jag kan säga nu att då tyckte jag att ni var korkade. Men jag var ju i en del av processen där jag inte var mottaglig för vissa typ av råd! Någon mer än jag skulle ju få lida kände jag då!! Jag hade redan tagit ut all ilska som jag kunde på min man så nästa på tur!!
Idag känner jag inombords hur annorlunda jag är, hur mycket jag har utvecklats. Den andra kvinnan berör mig inte längre. Jag tänker inte på henne (jo, nu gör jag ju det för att jag har kikat i den här tråden men jag känner ingen ilska eller hat eller liknande). Jag fokuserar på mitt liv, min familj och att vi ska ha det så bra som möjligt.
Jag har hittat ett inre lugn som jag aldrig har haft tidigare. All meditation och terapi samtal både med professionell hjälp och med vänner,. men framförallt min man, har verkligen gett resultat!!
När folk runt omkring mig stressar upp sig över saker så tar jag ett steg bak och gör en utvärdering av situationen. Jag tänker på om jag kan tillföra något bra genom att stressa upp mig? Eller om det är bättre att jag behåller mitt lugn.
Om någon ger mig en handling som de har haft liggandes på sitt skrivbord i sex månader. Då är det inte jag som ska jaga på och stressa mig sönder och samman. Jag vägrar helt enkelt. Jag har inte gjort något fel och ska därför inte betala priset med försämrad hälsa. Skulle någon däremot ramla och bryta benet då är jag först på plats och gör vad jag kan för att hjälpa.
Jag önskar att de som har blivit utsatta för svek kan få lov att få må bättre och hitta en ny trygghet i livet - oavsett var denna trygghet är och med vem. Jag önskar att de kan få den hjälp som de behöver för att nå dit.
Hela detta känsloregister som jag har gått genom har gett mig många gråa hår. Men jag bär dessa med stolthet. Det är mina “krigsskador” som har gjort mig till den jag är.
Jag har ett minne av att jag skrev någonstans i tråden att hur kan någon tycka att jag är attraktiv när jag kan stå i en jordgrop och gräva fram avlopp, härja i trädgården och vara skitig från topp till tå. Idag tänker jag annorlunda… Jag är en kvinna som löser problem som dyker upp! Jag gräver fram ett avlopp när det behövs och jag drar i det som behöver dras i trädgård. Jag mår bra av att få fixa sånt som behöver fixas på egen hand! Jag är helt enkelt starkare idag och står på båda fötterna jämfört med hur det var då när jag kände mig så trasig.
Jag inbillar mig att de som står mitt i skiten, så som jag gjorde i början av 2020, kan behöva läsa att det finns ett ljus i tunneln. Har jag fel så får ni rätta mig så ska jag sluta uppdatera. Jag är ju inte på väg in i någon skilsmässa och min kris är ju över…
Mina varmaste tankar och kramar går till alla er som lider och har lidit. Jag önskar alla att må det bästaste ni bara kan!
Tack för positivitet och hopp❣️
När jag var i min djupaste sorg efter sveket letade jag efter någon som hade gjort den resan som jag har gjort. Någon som kunde ge lite hopp om framtiden. Men jag hittade inget. Folk (inte här) var dömande och kontentan var att “skiten skulle ut”. Livet är inte så enkelt och kan min historia ge hopp så tänker jag fortsätta skriva. Och har någon frågor så svarar jag gärna.
Oftast är det de orden man får höra. Folk är väldigt snabba på att döma och tycka att det inte finns så många alternativ egentligen. Att det inte är svart eller vitt och kan ha olika orsaker till mående och handlingar tas det sällan hänsyn till.
Det är lätt att uttala sig när man inte gått i någons skor. Det är något jag verkligen lärt mig efter den här resan.
Samtidigt läser man om många som önskar att de hade ett val, att de fick en möjlighet till en nystart och en ny chans i sin relation.
Men för oss som faktiskt får det hör man sällan hejarop utan mest ifrågasättande och tvärsäkra kommentarer som att svinet ska ut, en gång otrogen alltid otrogen osv…
Tack för att du hänger kvar här och sprider ljus för oss som behöver något positivt att haka fast vid 
4 år har gått nu sedan mitt liv kraschade, vändes upp och ner och där jag stundvis minns att jag inte ville vara med på karusell turen alls.
Jag har inte berättat för någon (tror inte ens att jag skrev om det här). 3-4 dagar efter kraschen körde jag barnen till träningen. Tog en omväg hem för jag ville dra ut på tiden, vara helt själv. Jag hade musik på på högsta volym. Jag lyssnade mycket på Jill Johnsson den perioden och just då spelades “The whiskey’s working”.
Å vad jag ville uppleva den glömskan! Slippa känna, slippa ha ont, slippa gråta.
Längst med den vägen där jag körde fanns det gigantiska evighetsträd. I en kurva fick jag syn på det största av dessa träd och jag gasade. Växlade ner, tryckte plattan i mattan. Skrek, gjorde jag med. Allt vad mina lungor mäktade med. Bromsade. Det stank bränt gummibhar jag för mig. Jag fortsatte skrika och dunkade knytnävarna i ratten. Som tårarna sprutade på mig.
Kom till sans när en tanke slog mig"fan, tänk om air bagen löser ut".
Torkade tårarna, körde hem.
Och ja, jag berättade för en person. Han som orsakat alla de där känslorna. Om jag inte minns helt fel så släppte han mig inte ur sikte hela den dagen och höll stenhårt i mig hela natten.
Jag gjorde aldrig om det och kände inte behov av att slutföra det jag påbörjat.
Men det dök upp i huvudet nu för på kontoret är det visst någon som gillar den låten!!
Vad är alltså oddsen att någon lyssnar på DEN låten just när årsdagen för den värsta dagen i mitt liv närmar sig!? Det är liksom inte Last Christmas i december vi pratar om här!!!
I natt drömde jag om apan. Årsdagen är runt hörnet så hjärnan har spökat. Jag drömde att min man valde henne över mig den där dagen för 4 år sedan och krävde att jag skulle acceptera hans nya kärlek och vara artig och trevlig när det var familjegrejer för apan skulle följa med.
Jag satt på en strand då och plötsligt var det inte sand utan vattnet blev 5 m djupt och jag kunde inte simma. Min man räddade henne och struntade i mig.
Så blev det ett klipp i drömmen och jag satt på den där stranden igen och samlade snäckor medan han tjatade om att jag skulle acceptera henne. Jag samlade snäckor med sylvassa kanter för jag skulle använda dem som dartpilar och han och apan skulle vara tavlorna.
Sen vaknade jag genomsvettig och illamående och undrade vad fan som hade hänt.
Något har sakta men säkert kommit upp till ytan men jag vet inte varför. Har grubblat över det under dagen så att jag har fått huvudvärk. Kan säga att det har varit svårt att göra färdigt mina utredningar på jobb idag!
Det var längesedan jag och min man hade såna där djupa-lösa-konflikter-samtal men ikväll får vi nog ta oss tid till det.
Annars är livet så jäkla underbart!!
Jag trivs inte på mitt jobb. Jag letar efter nytt men de växer liksom inte på träd. Och jag känner mig stressad över allt möjligt. Jag är väldigt glad över att jag har min träning där jag kan ta ut min ilska och andra känslor annars hade jag väl poppat som en kornur skumpa flaska 
.
4 år… Hur kan det reda ha gått 4 år???
Hej
Så du berättade för din man att du var påväg att ta livet av dig?..…pga av det han gjort…
Klart att han inte släppte dig den dagen….o självklart inte därefter heller. Vem vill ha det på sitt samvete.
Hoppas ingen som läser din tråd tar efter det för att få sin man/kvinna att stanna kvar.
Nu ångrade säkert din man sig o ville fortsätta leva med dig men för någon annan kan det få fruktansvärda konsekvenser o lidande om man egentligen inte vill vara kvar……men stannar för man vill inte ha ens annans liv på sitt samvete.
Har du ens följt Stark1 här i dessa år och förstår du hur långt hon kommit som vågar tala om denna händelse? Handlingen var uppenbarligen inte till för att ”hålla ngn kvar”. Lite tragisk kommentar när ngn vågar öppna upp sig.
När du har tid så läs hela tråden. Jag och min man har gjort en jäkla resa. Han har haft lika svarta tankar som jag hade. De första månaderna efter kraschen var ett rena ångesten för oss båda!!
Jag skriver väldigt ärligt om vad vi har gått genom gör jag vet att det finns andra som sitter i samma/liknande skit!
Varför ska nästa kvinna ha dåligt samvete för att hon för en stund önskar att allt bara tog slut?
Min man hade hemska ångestattacker en period när det var som värst. Vi mådde skit båda två och vi stötande varandra genom allt!
Jag tänker inte be om ursäkt för att jag ärligt beskriver det som har hänt. Det var vad det var - vidrigt. Men jag kom ur det starkare
Jag har på nära håll sett en vän lida för att hens respektive hotade med att ta livet av sig om min vän gjorde slut o lämnade……
Min vän stannade kvar i många år fast hen inte ville vara kvar, pga av detta hot o mådde fruktansvärt dåligt.
Det är detta som jag inte vill ska hända någon….ett tag trodde jagnästan min vän skulle ta livet av sig för hen mådde så dåligt av att vara kvar i en relation hen inte ville vara i.
Er relation verkar bygga på kärlek o ni har kämpat för att hitta varandras tillit o kärlek igen🙏 Bra att du skriver så att andra kan läsa….det jag vill förhindra är att någon hotar om att ta livet av sig eller hotar om barnen….för att få ha kvar relationen.
När du skriver så då fördtår jag varför du reagerade som du gjorde. Jag berättade inte för min man för att hota honom med något.
När vi hade det första samtalet om vad vi skulle göra härnäst var ett av löftena till varandra att vi skulle berätta allt, hela sanningen, oavsett vad.
Det händer även nu att jag vaknar mitt i natten av att han tar ett rejält tag om mig och håller fast. Jag gör likadant. Vi söker närhet hos varandra för att vara nära. Det ger oss trygghet, styrka och bekräftelse att vi älskar varandra.
När den där jäkla årsdagen har passerat ska jag nog ge mig ut i snön och sjunga “Segern är vår”.
Hej @Stark1
.
Jag har väldigt länge beundrat Din jävla mentala styrka, du är en jävligt stark Kvinna med skallen på plats.
.
Köp en semla från mig och njut, fakturera mig kan Du göra senare.
.
Vad glad jag blir att du uppdaterar lite, jag har tänkt mycket på dig.
Vet precis vad du menar när du skriver om alla känslor. Vi har ju lite liknande historier och fy sjutton vilken ångest och mörka tankar vi Her tampats med emellanåt, både min man och jag. Kanske han mer än jag faktiskt.
Fint att höra om er starka kärlek, det ger en verkligen hopp och kraft till att kämpa vidare 
När jag läser ditt inlägg då blir jag varm om hjärtat. Ja inte för att ni har gått genom likande skit som vi!! Jag är glad att min historia kan hjälpa någon annan i en svår stund. Livet är en dans på rosor, taggiga sådana
Jag vet inte om jagvskalägga huvudet på snedden och göra ett “åååå” ljud eller skratta hjärtligt åt din härliga kommentar. Den gjorde min kväll!
Tack min vän!
Hur har du gjort för att inte älta och blicka bakåt? 
Å jag har ältat och grävt ner mig i det förflutna.
De första månaderna gick jag genom det som hade hänt om och om och om igen!! Han svarade på samma frågor min 6-8 gånger!! EN gång sa han en snälla, jag har redan svarat på den frågan". Sen fortsatte han att svara.
Jag är 20000% övertygad att min hjärna satte in en skyddsmekanism av något slag. Jag kom bara ihåg några bitar åt gången som jag tältade om och om igen. När jag var färdig med den biten “öppnades” nästa del osv.
Alltså jag vet inte hur jag ska förklara det men det kändes som att min egen hjärna försökte skydda mig från att bryta ihop!
Hade jag behövt ha koll på allt som hänt från A till Ö så hade jag inte orkat med.
Det helt fantastiska är att jag gick genom hela otroheten med min man bit för bit i flera l gångar. Första gången r jag var färdig med bit nr 1 då stängdes den dörren, jag kom int eohåg det så väl längre utan fokuserade på bit 2. När jag var klar med 2:an hamnade allt i skymundan där med och fokus hamnase på. 3:an. När jag var färdig med allt började jag från början igen. Skillnaden var att för varje del som jag tog upp på nytt var det som att jag öppnade en låda och tittade på vad den innehöll och han läste typ upp vad som skulle vara i den. Och inget fick absolut avvika!!
För varje omgång fikc jag komma ihåg mer och mer från de olika delarna samtidigt. Tills en dag hade jag hela pusslet tillgängligt. Alla bitar.
Det är helt otroligt hur min hjärna sorterade genom allt! Alla detaljer, alla fakta. Det är därför jag kan säga att jag vet att han inte ljög för mig. Det finns ingen människa som kan hålla sig till en historia på det viset om man ljuger. Det är svårt att memorera lögner så att de blir så exakta som det min man berättade för mig.
Så mitt ältande och hans tålamod med mig i det hela gjorde resan lättare att hantera. Jag fick älta så jag behövde inte göra det i flera år.
Det är precis samma för oss. Jag ältar om och om igen och han står pall och svarar på samma sak om och om igen…
Han visar att han finns här för mig, vi gråter tillsammans, han tröstar, visar sin kärlek, försöker bygga upp tilliten igen. Gör allt i sin makt för att visa hur viktig jag är för honom.
Nu har det snart gått ett år och jag måste försöka sluta älta, annars kommer vi aldrig framåt. Jag mår ju så bra när vi är här och nu. Men så dyker det upp något som triggar ifrån och så är helvetet igång. Ingen mår ju bra i detta! Men det är svårt, så otroligt svårt… 