Även efter tre år kan man få en dipp. Eller detta är väl en kombo dipp och livet händer…
Jag har tagit rejäla tag i min hälsa. Problemet är bara att kroppen sparkar bakut ibland. Förra veckan släppte jag en micro millimeter på alla måsten gällande maten. Det får jag betala för än idag!!
Spenderade nästan 24 timmar med att springa på toa och nu har magen burrat och varit ond i några dagar till. Det tar sjukt mycket på energin!!
En natt svettades jag som en gris. Vaknade i en pöl. Ja, pga magen.
Igår kväll hade jag svårt att somna. Snurrade som snurre sprätt och tänkte att jag skulle skjuta den som har ställt till allt elände med magen för mig. Sen insåg jag att det var ju lite dumt att skjuta för jag hade ju fått skjuta mig själv. Ja, ingen logik där alls! Det hjälpte ju inte at det hade varit en känslosam dag med mycket upp och ner. Mitt utomhus projekt hade gått dåligt. Det projekt som min man höll på med gick inte heller så bra… På det så hade jag skapat en massa monsterfunderingar om framtiden som vi pratade om direkt men det låg liksom kvar. Så jag mådde inte så värst tipp topp.
När jag väl somnade sov jag oroligt och drömde konstigt. Jag sprang i strumpor i skogen. Jag kastade bilar som om det vore små tennisbollar. Jag besteg berg utan linor eller annan utrusning. Men sen kom den där drömmen som gjorde att jag vaknade och inte kunde somna om.
Jag drömde att min man träffade en ny kvinna. Framför mina ögon. Alltså jag var där när de träffades och det slog gnistor. Och jag sa till honom att vi skulle gå därifrån och varför men han tyckte att jag var dum.
När jag vaknade hade jag med mig oroskänslorna från drömmen in i verkligheten. Jag låg där och stirrade upp i taket lite en stund innan jag gick upp och gick på toa för att bryta mönstret och skaka av mig oroskänslorna. Det hjälpte inte utan jag kände mig tung av obehagskänslorna från drömmen. Kröp ner i sängen och tätt intill min man. Jag höll fast för kung och fosterland. Han vaknade till och fångade in mig. Inte sjutton somnade jag om men jag kände mig lugnare.
Nu på morgonen berättade jag för honom om drömmen och han höll mig nära, var lugn och tröstande. Jag sa med en suck “jag har en del oro kvar i kroppen som dyker upp då och då”. Det var ett konstaterande. Den här oron dyker inte upp så ofta. Jag kommer aldrig att glömma det som hänt. Min man har kvar sin ångest och skam och jag min oro. Alla dessa känslor är hanterbara och vi kan leva med dem. De bleknar med tiden. För min del när jag får bekräftat att hans nya löften är något han håller. För hans del när han varje morgon vaknar bredvid mig och jag är där. För båda när vi känner oss älskade.
När jag åkte till jobb kände jag mig betydligt lugnare. Magen är dock inte lugn. Jag fattar inte hur länge jag ska straffas för det här