Jag och min sambo har precis separerat. Vi har två barn, en som går på lågstadiet och en på mellanstadiet.
Det var ett gemensamt beslut men på initiativ av mig. Mina tankar på att separera har funnits i flera år och senaste året har vi försökt att få det att funka, gått i parsamtal men vi har inte lyckats komma vidare. Senaste åren har förhållandet varit helt utan kärlek, det har mer känts som att vi är syskon som bor tillsammans och som är smått irriterade på varandra hela tiden.
Han bor nu kvar i huset och jag har snart bott i min lägenhet i en vecka. Och jag mår så fruktansvärt dåligt. Jag klarar inte av att jobba, jag bara gråter, har ångest, hatar mig själv för vad jag utsätter barnen för. Vill bara tillbaka till allt som varit, det förutsägbara, tvåsamheten, och jag undrar hur jag kunnat sätta mig i den här situationen.
Jag upplever att mina vänner (som inte är separerade) inte förstår hur fruktansvärt det är att gå igenom det här, vilket spär på känslan av ensamhet.
Vet inte vad jag vill säga med allt detta. Men kanske någon som upplevt samma sak men som sen fick känslan att vända. Är så rädd att denna känsla inte ska försvinna.
Det är tufft att separera. Jag valde att gå men det gör jätteont att separera. Det tar tid att hitta sitt nya jag och sin nya situation. Det är inget konstigt. Oj va jag grät, hade ångest, ville ringa till exet, men kunde ju inte. Man får tillåta sig att gråta, man får känna att man ångrar sig, man får ha ångest… det är inte farligt. Men det kommer att vända. Jag lovar dig. Ni kommer alla hitta er ny plats. Känslorna mattas av, men det tar tid och olika lång tid för olika människor. Nä, andra förstår inte om man inte varit där, så skriv här där fler gått igenom samma sak. Du kommer finna styrka, ork och det kommer att lätta!
Jag tänker att det är väldigt förståeligt att känna som du gör just nu men det kommer inte alltid kännas så. För att ni båda ska få chansen att må bra i framtiden ( i relation eller själva) så är detta ett steg som inte kan undvikas. Klart man ångrar sig och längtar tillbaka till det invanda och självklart är det en sorg även om man är en lämnare.
Det kommer komma en tid när du hittar det nya och börjar bli nyfiken på nya möjligheter som finns i framtiden. Försök ta hand om dig trots att du mår dåligt, ät, sov, prata och fokusera på barnen. Var snäll mot dig själv i tanken, du är modig som gjort detta. Barnen kommer klara det här alldeles utmärkt när allt kommit till rätta. De slipper växa upp med tron att kärlek är att vara kompisar som är irriterade på varandra och att ibland måste man själv vara modig och lämna det invanda för att må bättre på sikt.
Vill förtydliga att jag menar att du ska prata med vänner eller kanske en professionell som stöd inte att du ska prata med barnen om din sorg. För barnen tror jag det är viktigt att de får uttrycka sin sorg eller frustration och att man tar emot den och förmedlar hopp och trygghet hur jobbigt det än är. Sina egna känslor tar man såklart inte med dem när det gäller att man separerat.
@Skuldtyng Tack för dina tröstande ord, det ger mig lite tröst (även om tårarna rinner).
Jag förstod hur du menade kring barnen. Jag håller mina känslor och tankar för mig själv, och låter dem känna allt de känner och förmedlar trygghet och tillit.
Jag har panik. Jag ångrar att vi separerade. Jag vill inte ha barnen varannan vecka. Jag saknar huset som han bor kvar i och jag vill att vi ska vara en familj. Inatt sov jag faktiskt i huset… Vet att jag egentligen behöver distans till allt men jag ville “hem”. Ville stoppa tiden när jag nattade barnen i “vår” säng.
Jag oxh ex-sambon pratade lite när barnen somnat men jag var så ledsen och han för tillfället tom på känslor och trött.
Känns som en situation där ovasett hur det blir så kommer inget bli bra. Jag är livrädd för om vi skulle försöka igen, tänk om vi bara hamnar tillbaka i gamla hjulspår. Och fortsätter vi som separerade behlver jag/vi leva med beslutet om en splittrad familj. Och jag sitter nu med min bostadsrätt som jag får ångest av och som jag har svårt att förlika mig med.
Jag vill stanna tiden. Jag vill varken framåt eller bakåt. Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till…
Är det verkligen honom du saknar eller är du rädd för förändringen? Du skrev i första inlägget att du funderat på separation i flera år och att ni försökt med terapi men inte lyckats.
Det är inget ovanligt att man blir osäker på om man gjort rätt i början. Det är en stor förändring i livet, men det kan ju leda till något bättre!
@DantesInferno Jag vet, dom tankarna finns också hos mig. Om det är förändringen som är för jobbig och att jag därför bara vill tillbaka.
Jag vet varken ut eller in och jag vet inte hur detta ska kunna ordna upp sig.
Om du ser sakligt på allting så är det förmodligen så att du är rädd att förlora allt det bekväma. Tryggheten och det som är vant. Har du funderat så länge på att separera och ni tagit beslutet tillsammans så är det nog inte personen som du vill ha tillbaka.
Jag gick igenom precis samma sak, men jag bestämde mig sekunden exet uttalade ordet om skilsmässa att jag inte tänker böna och be eller ändra några beslut. I början var ångesten tung över att splittra familjen, jobbigt att förlora hus och garage som jag drömt om hela livet osv. Jag hade också funderat på att lämna flera ggr under 4-5 års tid så det var inte personen jag var rädd att bli av med. Snarare kändes det som en lättnad på ett vis (uppdagad otrohet hjälpte till såklart) vilket är tragiskt. Nu har det snart gått 4 månader sen vi tog beslutet och min sorg handlar nu om att inte få vara med barnen varannan vecka.
Jag försöker fokusera på att fylla livet med skoj grejer, sociala sammanhang osv. Skriver bucketlist över saker jag kan göra som singel osv.
Nu är allt väldigt tidigt för dig så jag tror du ska fokusera på att dag för dag påminna dig om att barnen kommer klara det bra, du kommer överleva, hus osv är bara materiella ting och ingen grund för lycka. Du får chansen att forma livet igen, kanske med en person som passar bättre. Du får också ett tillfälle att utveckla dig själv vilken kan ses som den största vinsten med en separation.
Känslan kommer att vända och det går snabbare om du hjälper den på traven genom att inte utsätta dig för allt som för minnet tillbaka.
@DantesInferno Tack för att du delar med dig. Jag förstår själv att det inte läker såret att åka till huset. Sorgen var hemsk när jag skulle kliva upp ur sängen imorse (sov i ena sonens rum) och veta att jag ikväll efter jobbet är tillbaka i min lägenhet.
Känns som att jag i och med flytten fått en käftsmäll och vaknat upp… att jag inte sett vad jag har men att jag nu inser vad jag förlorar. Eller om det är paniken inför förändring som skrämmer mig och gör att jag inte kan se klart. Jag vet inte. Men jag ska till en psykolog på måndag, känner att det verkligen behövs.
Hur går det för dig
Känner såå ihen mig.
Bara det att jag teäffade en ny direkt efter seperationenen för 5 mån sen och nuu saknar jag min fanilj så det gör ont. Mitt ex är beredd att vi kör på igen teots jag bar “dogitalt otrogen”. Men hur ska man gå vidare om man kommer tänka på sin nuvarande partner. Aaah
@Hansna
Hej! Ja, det är så jobbiga, dubbla känslor i allt det här. Denna vecka känns det lite bättre för mig, kanske för att barnen är hos mig. Har hittat lite lugn i mig själv. Men barnen mår dåligt och mina skuldkänslor ätre upp mig. Även om alla säger att barnen kommer vänja sig är jag så ledsen och arg på mig själv att jag/vi tvinga dom att gå igenom det här.
Har du barn?
Förstår!! Det kommer dem ju,men jag hör dig. Klarar knappt av att titta på familjebilder på instagram längre. Idag pånluciafirandet såg jag alla mammor och pappor sitta o hålla om varandra. Jag o mitt ex satt med vår dotter mellan oss och hade båda i ta karna att nästa år kanske det ser annorlunda ut igen.
Våra barn är 5 och 6.5 år. Den äldsta tar detta väldigt tungt. De har inte reffat min nya som en kärlek utan som en kompis.
Jag säger tilm mog att det var onte så jävla dåligt i vårt förhållande ändå. Och sexbiten kan man väl jobba upp. Eller så bara får man ta att man är mer vänner oämen att man ändå är med familjen iaf? Så jävla förvirrande när man inte vet ut eller in
Innan vi seperera så kunde jag avundas dem som tog beslut att seperera och tönkte good fpr you!!!
Nu tänker jag när jag ser alla familjer, jag vill också!
Tråkigt att du skall uppleva detta som tyvärr många fler än man tror få gå igenom, det finns ingenting som garanterar att man blir ett par genom hela livet, man växer ifrån varandra.
Vad du ska göra är att ringa någon av alla dessa superbra kvinnojourer, där finns det hjälp och stöd även om det inte är något våld inblandat.
Tjejerna där vet av erfarenhet hur man känner sig i början och när det brukar kännas bättre, ring vad har du att förlora?
När du sedan hittar någon ny man och känner den där längtan och kärleken kommer du endast fundera Varför stannade jag så länge i det här dåliga?
Ditt liv är här och nu och går inte i repris och även om era barn genomgår denna erfarenheten så är det ju så här livet ser ut.
Vart fjärde barn i Sverige med om att deras föräldrar separerar eller skiljer sig
Vill skriva här igen och berätta, nu tre veckor in sedan flytten att jag mår lite bättre. Den bottenlösa sorgen, ångesten och förtvivlan har lagt sig. Den kommer fram ibland och varje morgon när jag inte har barnen hos mig så vaknar jag för tidigt och med oro i kroppen.
Igår kunde jag nog faktiskt njuta av min kväll här hemma. Storstädade, tog en dusch och sen såg på en serie i flera timmar (har inte hänt på flera år). Det är som att en inre stress har försvunnit. Jag känner mig också lugnare och gladare med barnen trots att jag nu är ensam med att fixa med allt kring dom när dom är här.
Håller hårt i de positiva känslorna och försöker att inte tänka för mycket på framtiden eller gräva ner mig i skuldkänslor gentemot barnen.
Känner igen mig så otroligt i denna tråd. Har levt i ett långt förhållande med halvstora barn. Relationen ebbade sakta ut och var till sist bara ett invant och möjligen praktiskt mönster. Stendött. Vi har levt isär i några månader och det har känts helt rätt. Men sedan några dagar slog ångestklubban till. Jag saknar trygghet och drömmer om den mjuka famn jag kunde ty mig till när det är riktigt tufft.
Har hittat en ny kärlek, men när jag mår dåligt saknar jag det gamla. Har kanske glömt allt som var dåligt? Riktig ångest. Går det över?
Vad drömmer du om?
Jag tror att det man söker i ett förhållande ofta är vad man söker inom dig själv.
Love works? No! You work for love…
Hur var er relation när ni träffades? Hur betedde ni er mot varandra? Var det småbarnsåren som gjorde att ni tappade fokus?
Om det inte finns massa röda flaggor så tycker jag att du bör utforska varför du ville lämna? Vem det faktiskt är du lämnar och vad du tror skulle bli bättre?
Ibland kanske man bara behöver damma av sin charm och börja flörta, prata i timmar på telefon för att kolla om längtan efter den andra personen växer fram igen.
Men båda måste haka på och båda måste vilja hitta ett nytt förhållande.
Det finns de som flyttar ut och är sjukt tacksamma… det finns de som möter ångest. Och möter man ångest så behöver man rannsaka sig själv och sitt förhållande.
Så titta på gamla bilder, skriv ned fördel och nackdel och verkligen jobba med dig själv.
Men saknar du din man så skriv till honom. Börja bygg på ett narrativ igen där ni båda är protagonister…
