fyi, vi är bara förlovade (sedan tre år tillbaka) sambos, inte gifta.
Och så klart hon få ha vänner, och skaffa hur många nya hon vill, det har inte varit ett problem då jag/vi har haft 110% tillit till den andre.
Svar nej. Du vågar inte lita på henne.
Ett par skulle köpa en bil.
Hon: “Köp inte en begagnad bil. Du får bara överta någon annans problem”.
Han: “Du har rätt. Jag skulle ha lyssnat på din förre man”.
5 gillningar
Fyfan… Det kryper i kroppen…
Hon sover över hos en kompis i ett par dagar, vilket var planerat innan helgen…
“kanske är bra att vi är ifrån varandra så vi får tänka” var hennes idé med det.
Kanske bra, för vi båda jobbar hemma pga pandemier…
Men jävlar vad jag hade svårt att hantera att hon bara skulle vara borta ett par dagar…
Bådar inte gott inför hennes flytt…
Även fast jag har kommit till insikten att jag behöver sälja huset snarast för att jag känner mig fast annars…
Apropå saker man får höra, en bekant hade ju berättat att hon inte riktigt var säker på att hon gjorde rätt och att hoppades på att vi skulle hitta tillbaka.
Nu får jag höra av en annan bekant som är bekant med bonusbarnens pappa, att hon hade sagt samma sak till honom i veckan när han frågar hur det gick.
Hon har berättat för honom sedan tidigare att det inte är bra och att vi håller på att separera så att han vet vad som pågår kring barnen.
Inbillar jag mig att hon säger så för att det kan låta bra så att han kan säga det till baren så att dom inte oroar sig i onödan? (Den äldste sonen, som är i tidiga tonår, är mycket ledsen över det som pågår)
Och den här kompisen hon sover över hos råkar inte vara mr Z?
Nej, det är en tjejkompis som jag också känner sedan lång tid tillbaka.
@hejhopp, om du nu misstänker nått så kan du göra detta:
Om ni har samma mobiloperatör osv… så logga in och kolla samtalshistoriken.
Känner att det är inte riktigt rätt väg att gå…
Kan vara farligt att bli så kontrollerande…
1 gillning
Funkar det inte bättre att ha en öppen dialog, ”jag litar inte på att du åker dit du säger att du ska, kan du hjälpa mig att känna mig tryggare i det?” Varför skulle hon neka en sådan förfrågan, om ni är överens om att försöka hitta tillbaka? Och gör hon det, så vet du varför!
Det finns förstås ingen garanti att svaret är sanningen, men jag inbillar mig att de får svårare att hålla masken om man ifrågasätter dem hela tiden? Tror inte heller på att kontrollera hos operatör etc, då är det väl bättre att lugnt och sansat be henne själv visa upp samtalsloggen? Vägrar hon, så vet du varför.
Snoka inte utan sträck på dig och fråga rakt ut. Då slipper du dessutom scener om att ”har du spionerat på mig!!” Som dramadrottningar och -kungar gärna tar till när de inser att loppet är kört, för att flytta fokus från sig själva.
1 gillning
Har försök att få henne att hjälpa i just det, att få tillbaka lite tillit, men hon släpper inte riktig in mig där just nu.
Hon känner sig redan övervakad av mig, vilket jag tror har mera med hennes dåliga samvete än att jag skulle göra det…
Så klart jag undrar vad hon gör och är, utan att direkt fråga henne, och hon märker väl det och får då känslan att hon är övervakad.
Och hon skulle aldrig släppa in mig i hennes mobil, då jag vet, och hon vet, att det finns chattmeddelanden jag inte vill se och hon inte vill visa. Enligt henne ska dom vara raderade nu och hon har sagt till Z att hon behöver avstånd från honom med för att reda ut det här med sig själv.
1 gillning
Ja du @hejhopp, ingen bra situation du befinner dig i.
Var ni i Särbo-variantern nu ? Jag har inte scrollat tillbaka serru, vad hoppas du ärligt att det ska ske ?
Att hon kommer tillbaka såklart ! Eller hur ?
Men handen på hjärtat, vad vet du om hennes fria tid just nu, inte mycket. Hon går å kommer som hon vill, du kan inte se nått , tycker att hon är taskig när hon säger till dig att du är kontrolerande, hur fan kan du va det när ni inte bor ihop.
Nej, hon sköter sin tid, enda synk vi gör är kring dottern.
Hon flyttar om ca en månad.
Och jag har tagit beslutet att sälja huset, ingen idé att ha det kvar, för mycket osäkert, och jag känner också att jag då hellre vill bort från allt.
Jag vill bara slinka in och säga att jag är en av dom som tror på att man kan vilja bo ifrån en tid utan att det betyder att man tänker avsluta det hela men bara drar ur på det. En del människor måste vara ensamma en tid i livet just för att lära känna sej själv. Och förhoppningsvis förstå vad man har och inte vill vara utan.
Är precis det hon säger.
Men det som som gör mig så osäker är just att det finns en annan parameter att förhålla sig till.
Hade inte den funnits hade jag nog inte haft all den här oron, osäkerheten och krypet i kroppen.
Då hade det varit en helt annan situation.
@Hejhopp från en broder till en annan.
Jag kan ha fel, men jag tror inte det.
Man är så lätt att lura när man inte vill se sanningen.
Jag såg inte, ville inte se det jag likafullt såg, ville inte tro, köpte så gärna diverse onormala förklaringar.
Alldeles för många gånger med tanke på hur högt jag skattar min förmåga att se samband.
Två saker:
Skulle du känna dig övervakad om hon idag ville kika i din mobbe?
Varför tror du att hon träffade Z i en park, med barnet trots risken, åkte raka vägen hem och ljög för dig?
Hon säger det hon behöver för att hålla dig lugn så att hon kan styra detta i sin takt.
Eller avbryta eskapaden om hon känner att den inte bär?
Hon verkar förälskad, förälskades hjärnor påverkas som om de tagit otillåtna substanser.
Just nu är jag med tanke på din beskrivning rätt säker på att hon knarkar Z men är inte beredd att erkänna sitt beroende.
Så hon flyttar i syfte att kunna småknarka lite då och då utan att du vet.
No more no less.
Det här med hennes vänner och annat man tror sig kunna lita på?
Nja, mitt X använde både sin syster och jobbarkompisar för att hålla mig ovetande så länge som möjligt.
Med det sagt är min övertygelse att du ska göra det lite mer obehagligt och svårt att gå bakom ryggen på dig.
Att jamsa med gör inte att hon blir välvilligare till dig.
Hon har ju varit med dig i 8 år, det är inte hur oerhört gärna hon vill ha 8 årtill som hon nu funderar på eller?
Vad tror du?
Tack för bra input.
Hej! Har läst igenom tråden och guuud vad jag känner igen mig. Det kunde lika gärna vara jag.
Jag förstår precis vad du går igenom. Jag gick igenom det själv. Ovissheten, där är nåt annat som drar, ska vi separera eller inte?
I efterhand så förstod jag att mitt skepp hade seglat innan jag ens visste om att vi hade det dåligt.
Mitt tips till dig: Ta hand om dig själv nu. Försök att släppa tankarna om vad hon pysslar med. Gå in med inställningen att du bannemej ska visa vad hon förlorar snarare än vad hon lämnar. Fokusera som om det redan var kört och sikta framåt på ett liv utan henne. Tro mig, oavsett utgång på denna historien så kommer du att tjäna på det. Går det vägen så är det bara att gratulera, går det åt skogen så är du redan förbi den värsta separationsångesten!
Tack för svaret. 
Jo, mina vänner förbereder mig på det värsta, och jag själv börjar också det…
För ju mer jag tänker på det kommer hon nog tyvärr inte hitta kraften i sig själv över vad som krävs för att kunna hitta tillbaka till mig.
Om jag känner henne rätt… (Vilket jag trodde jag gjorde iaf, nu vet jag inte riktigt)
En uppdatering…
Behövde också skriva av mig.
Huset i princip sålt, ny lgh fixad, kanske kan få till en flytt om fyra veckor.
Hon flyttade i veckan, och att komma hem till det tomma huset var mycket mycket jobbigare än jag trott…
Och hon ville att jag skulle bo kvar… Hade inte funkat…
Hade jag inte hjärnspöken tidigare så kom dom verkligen nu…
Fyfan… Har i helgen sovit mycket sämre än tidigare…
Samtidigt som hon fortfarande kan växla mellan att hon också tycker det här är jobbigt, visar känslor och öppnar lite för att hon kanske hittar tillbaka till mig, så känns hon i nästa stund som att hon verkligen inte kommer att gör det.
Och det är i samband med att jag är arg, ledsen och visar min besvikelse, och då blir hon arg över det och är nästan oförstående… Får inte jag vara arg, ledsen och besviken eller?
1 gillning
Jo men du lär inte vinna tillbaks henne på det sättet.