Hej,
Hittade det här forumet och kände att jag också kanske behövde skriva av mig lite efter att ha läst massor här för att förstå och kanske leta svar (svar som kanske inte finns).
Så ursäkta för låååång post……
Kort prolog:
Haft ett underbart förhållande i åtta år, vi skaffade barn efter fyra år tillsammans, och innan det blev “för sent” (Vi båda var nästa 40 då). Vi fick en underbar dotter. I bilden finns också bonusbarn som det funkar kanon med mellan alla parter.
Vi har rest, gjort saker tillsammans, gjort saker på egen hand utan den andre, uppfyllt planer och drömmar ihop, byggt bra saker, synkat fantastiskt i och utanför sängen, nästan aldrig bråkat om saker då vi bara har fixat ihop det efter diskussion och resonemang.
Jag var skild innan vi träffades, där det exet ljög mycket och var otrogen, ett destruktivt förhållande helt enkelt (som man i backspegel borde ha tagit sig ur tidigare, men det är en annan historia)
Hon haft två längre förhållande bakom sig men ca 10 år i vardera, som tagit slut för att dom synka inte/hon ville vara själv/ kände sig rastlös och fann inget meningsfull med att stanna kvar.
Så tillbaka till denna historia som jag tror börjar i höstas….
Efter en kanonsommar där vi gjorde en under två år planerad drömresa på en månad i genom flera platser i sydostasien så kom hösten.
Min sambo var frustrerad över ett nytt jobb hon tagit åtta månader tidigare som drev henne till vansinne, vi hade redan pratat jättemycket om detta under våren och redan då kände hon att hon ville därifrån. Hon hade därför börjat att söka nytt.
Hon gillar att träna mycket och hämtar mycket energi därifrån och har så klart under år på samma gym lärt känna massor folk där, både tjejer och killar, flera som har blivit goda vänner. Inget konstigt i det för vi har haft mycket gott förtroende och tillit till varandra.
Ska sägas att jag tränar också en hel del vilket hon också uppmuntrar för vårt välmående.
Men hennes frustration över jobbet började kännas här hemma.
Hon ville inte riktigt göra saker på helgen då jobbet tog all energi, och jag försökte hitta på saker samtidigt som jag gav henne distans då hon inte hela tiden ville prata om situationen med jobbet. Mer frustrerande var att hon gick på flera intervjuer på nya jobb men föll flera gånger på mållinjen. Hon tyckte allt var skitjobbigt.
Hon engagerade sig mer i gymmet då det gav henne energi, vilket jag så klart uppmuntrade för att det var hennes energikick och energipåfyllnad. Gymmet arrangerar träningsresor, oftast endagars till Stockholm, som hon åkte på och tyckte det var superkul. Så klart var hon öppen med hur kul det var, vänner hon träffat och nya vänner hon skaffat. Inge konstigt.
På en resa under senhösten var det bara hon och en till kille som skulle hänga med från hennes gym, inget konstigt då jag visste vem det var, dock aldrigt träffat, då hon har prata om honom tidigare då hennes väninna var intresserad av honom och dejtade också honom några gånger, men det blev inget i slutändan.
Dom åkte dit och det slutade tidigare än planerat så innan tåget gick var dom på Fotografiska.
Återigen inget konstigt tyckte jag då hon berättade allt precis som hon brukar.
Framåt November var hennes frustration över jobbet total, hemma blev det ju sådär,mer gnissel, mindre hångel, mindre sex. Jag försökte visa kärlek och närhet ännu mer än jag brukar genom kramar, beröring och pussar.
Så helt plötsligt i början av December fick hon ett nytt jobb, lyckan var total. Alla var glada igen. Ända var att hon skulle behöva börja pendla till Stockholm, heller inget konstigt då jag tidigare också har pendlat till Stockholm från och till, alla logistik runt omkring barn och vardagsliv har vi då fixat smärtfritt och utan bekymmer.
Hon börjar jobbet efter årsskiftet, och spenderar nu ännu mindre tid hemma och tillsammans med mig. Det känns också som hon nu prioriterar tiden på gymmet mer.
Vårt tidigare väl fungerande samliv med närhet, hångel och sex återvänder inte utan blir snarare mindre och mindre och ingenting. Hon känns mer och mer distanserad.
Januari går, Februari kommer och vi åker till fjällen. Bra vecka, men dålig stämning mellan oss. Tröttnar lite då det bara är jag som rör henne, tar pussar etc…
Frågar om det är något, men i princip inget bra svar.
Jag blir sur och upphör med min närhet för att se vad som händer.
Och det händer ingenting….
Tänker att det är en svacka i vårt förhållande, tänker också att någon sådan här svacka har vi aldrig haft under dom drygt åtta tillsammans. Dom små dippar vi har haft har vi lätt tagit oss ur för vi har ändå haft en kärlek till varandra.
Låter det vara för stunden.
Nämner det när vi kommer hem och fråga om allt bra, men fläktas bort om att vi kan ta det sen.
Veckan efter åker jag en weekend till annat fjäll, denna gång med kompisar.
Åker också med en magkänsla som inte är bra, hon messar knapp tillbaka på mina mess under helgen.
Kommer hem strax efter lunch på Söndagen. Det är tomt hemma, inget konstigt med det, dom är väl ute någonstans.
Sambon och dottern kommer hem senare på eftermiddagen.
Dottern berättar att dom har varit en park i stan och lek och fikat.
Kul, säger jag och frågar om dom var själva.
Svaret kommer lite för snabbt, vi var med X säger hon.
Igen, inget konstigt, X är en gammal killkompis till henne som vi har umgåtts med tusen gånger.
Vi tar mellis lite senare på Söndagseftermiddagen, efter det åker hon och tränar på ett pass, som vanligt på Söndagar.
Jag leker med dottern och frågar spontant om hon lekte något kul i parken med X.
Nä, jag lekte inte med X, svarar hon.
Okej tänker jag och frågar om det var någon kompis där, och dottern påstår bestämt att det var en kompis med, och att det inte var X.
Då, av en ren magkänsla frågar jag om det var Z, han som var kompis från gymmet och som hon åkte på träningsresa med.
Jag vet att dottern vet vem det är då hon träffat honom en gång när hon och sambon var på stan och fikade tidigare i höstas.
Och ja, dottern svarar klart och tydligt att det var Z.
Z och mamma satt och pratade hela tiden fortsätter dottern spontant att berätta.
Jag blir kall och magkänslan jag hade under helgen blir snabbt till magknip.
Vad är det som händer tänker jag flera gånger.
Sambon kommer hem och jag frågar lite spontant vad hon och X pratade om, hon svarar undvikande att det mest var lite skvaller om andra sker.
Ok, så du var inte med Z, frågar jag.
Hon blir blek och står på sig en gång till att det var X hon var med.
Men när jag säger att dottern berättade vem det var dom var med bryter hon ihop.
Förlåt säger hon direkt, men du och jag hade det inte bra, och Z och jag bara klickar och kommer bra överens snyftar hon ur sig.
Sedan fortsätter hon med att hon inte vet hur hon känner och att ingenting har hänt mellan dom och att hon velat berätta jättelänge.
Ordet jättelänge reagerar jag direkt på och frågar hur länge det här har pågått och vad som egentligen har hänt mellan dom.
Sedan kommer det fram, att hon inte tyckt att vi har haft det bra under hösten, och att han fanns där och det bara växte fram under December och att hon fick känslor och fjärilar i magen av honom.
Men sedan hade hon fått dåligt samvete om hur hon kände för mig.
Jag fattar ingenting, visst, hösten var påfrestande, men vad hände här egentligen…?
Så, för att sammanfatta dom senaste tre veckorna kort, jag har varit fruktansvärt ledsen, arg, på gränsen till elak, svartsjuk.
Men mest bara hjärtekrossad så det gör jätteont hela tiden.
Och det kryper i kroppen hela tiden av, vad jag tror är ovisshet kombinerat med sorg och gråt.
Hon vill separera och flytta (hon fick lgh i veckan och flyttar om en månad), men också som hon förklarar, vara ensam för att “hitta sig själv” igen och kanske hitta tillbaka till mig och det vi hade.
Hon har också uttryckt detta till en bekant, att “hon önskar att vi hittar tillbaka till varandra” men att hon behöver flytta för att reda ut sina känslor.
Under tiden pratar hon också att vi kan fortsätta umgås, hitta på saker på helgerna, kanske åka på gemensam semester i sommar, och att vi kanske firar jul ihop här i huset (vilket hon sa till ett av dom större bonusbarnen som var mycket ledsen över allt detta).
Huset ser hon gärna att jag har kvar till efter sommaren, vilket jag kan, men jag ville egentligen sälja det direkt.
Hon vill det för dottern och “vi får se vad som händer med oss”
Så, för att korta ner det igen, så har jag några argument om varför det inte kommer att bli vi igen:
1: Hon har redan varit förälskad i en annan, något hon valde själv utan mig, så varför skulle det finnas något kvar till mig hos henne… Hon lämnade mig emotionellt, det är ju annat än ett tillfälligt hångel på krogen…
2: Hon vill ifrån mig för att känna efter vad hon vill utan att vara bunden till mig… Känns som att hon redan känt efter tidigare då hon förälskade sin i Z, så varför skulle hon nu helt plötsligt hitta något i mig att gå tillbaka till…?
För hon visar inte direkt någon ånger från sin sida till mig för det som skedde…
Jag visar i alla fall känslor för vad jag vill… Det vill säga att jag fortfarande är kär i henne.
3: Hon är inte nostalgisk och tittar inte tillbaka på vad som var utan går bara framåt… Alltså är tanken minimal att hon tittar på allt bra vi hade och då hittar tillbaka till mig…
4: Tror inte hon orkar eller kan hitta styrkan för att bygga upp vår, eller min tillit till henne igen…
För hon kommer behöva mer handling än ord för att visa detta.
Detta är speciellt då hon är mycket medveten om hur min förra relation var med ljug och otrohet.
5: Jag kommer aldrig att acceptera att hon har kvar Z som vän (på sociala medier etc.), och hon har redan uttryckt sin vilja av att faktiskt ha kvar honom som en vän.
Vill hon gå vidare med mig måste hon stänga kontakten med Z, hon kan inte ha kvar den. Hon inte gjort det hittills så då är chansen minimal att hon gör det senare…
Tänker jag fel i dessa tankar, eller vad…? Motbevisa mig gärna.
Skriver av mig för att jag vet inte riktigt ut eller in vad hon vill, och om jag vågar tro på det…
Ni får ta det för vad det är, ber om ursäkt för eventuella stavfel/syftningsfel.
Kom gärna med resonemang eller frågor, för jag har kortat ner den ursprungliga texten (som var ca fyra gånger så lång) till detta… 
