Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Våga separera

Hej! Jag har skrivt här förr, men de va länge sen… Behöver lite råd och bara att skriva av mig… Mår så dåligt av allt, har så länge sen bestämt att ja ska separera från min sambon och vi har två barn i ålder 10 och 12… Jag har sagt till honom att jag vill separera för ungefär 1 år sen och då borde jag har flyttat… Jag sa till honom och han ville inte separera, han tycker inte att vi har det bra men han säger att vi ska vara ilag för barnens skull, att jag kommer att förstöra dom om jag säger nåt sånt… Han sambon svängde sig till min familj, mamma och pappa och syster och berättade till dom vad jag tänkte göra… Och alla va mot mig, dom bara sa att ja får lov att stanna kvar att jag ska bara lyda… Det känns grymt… Jag har alla mot mig… Och jag själv har tappat bort mig i det hela… Jag älskar honom inte och har inte gjort det på många år… Allt jag gör så är fel… Vi har prata och vi har varit i familjeterapi… Men inget har hjälp, det har bara förstärkt ännu mera att jag vill lämna… Och jag skulle ha gjort det förr ett år sen när ja sa till honom, men ja vågade inte för min familj… Ja e så rädd… Och ännu sitter jag här och mår så dåligt, vill bara försvinna från alla… Jag är så rädd för vad mina syskon och föräldrar säger…

Ja du.
Det är inte lätt med en familj som tycker skilsmässa är skämmigt.

Antingen förlorar du dig själv eller så förlorar du din familj.

Fast vad är det för slahs familj som vill du ska stanna i en relation som du mår dåligt av?

Vad skulle du råda en dotter till i den situation du befinner dig? Vilket exempel vill du ge dina barn?

3 gillningar

Bra att ni har gått och pratat. Då kan du bocka av det. Du lämnar inte utan att verkligen ha försökt. Du har också försökt leva kvar i relationen i ett helt år. Det är sånt som visar att du inte alls ger upp lättvindigt.

Men nu till dig. Jag tycker att du ska testa att hitta ett samtalsstöd för dig, bara dig. Vårdcentralen eller kyrkan, kanske? Företagshälsovården? Någon som ser dig som individ och stöttar dig.

En del personer här på forumet tipsar om att bygga sig själv stark först, att liksom förbereda sig på uppbrottet. Kan vara rent praktiskt att börja göra konkreta planer på boende, fundera kring din ekonomi etc. Men också att bygga ditt eget liv med egna intressen. Du kanske redan har en hobby, något du är bra på? Bygg vidare på det så stärker du ditt självförtroende. Gärna något utåtriktat så att du träffar andra människor, kanske får lite andra förebilder än din familj?

Jo, vad är det för slags för familj i egentligen… Men jag står dom jätte nära min familj… Kanske inte så bra heller… Behöver dom nåt så är jag där med detsamma, ja bara lyder som dom säger, dom tycker jag har allt barn, hus och en man med pengar… Fast dom vet hur han är Sambon, hur han trycker ner mig… Men ändå är dom på hans sida… Kanske dom tycker att deras lilla flicka inte klarar sig själv, 34 år… Klarar mig bra själv men…

Tack @Uppochner… Jo, jag ska behöva tänka lite på mig själv och just att ja blir starkare i mig själv och tryggare… För nu är jag så svag och bara gör, lyder som alla andra vill jag ska vara eller göra… Jag jobbar heltid och extra också, sköter allt hushåll, mat och barnen läxor, prov och träningar som dom har… Så jag hinner absolut inte tänka på mig själv… I duschen är det skönast och lugnast… Där kan jag vara själv och bara gråta ut, och få lite ny energi så ja ska orka med nästa dag…han däremot har egen företag kommer och går som han vill där, hemma ligger han mest, mycket på tennis är han… Och allt på det jag gör för han och barnen så är inte jag bra… För dåligt kokat mat, för dåligt vikt kläder, mitt fel om det går dåligt i nån av barnen läxförhör… Så där går det på hela tiden… Jag har några nära vänner som jag kan prata med om allt, jag brukar inte vilja bekymra folk med mina problem… Men jag skulle behöva prata med nån… Då är det nära vän bra att prata om sånt och få lite pepp… Jag har lägenhet färdigt, och ekonomiskt så klarar ja mig… Så ja vet inte vad ja väntar på

1 gillning

Ojojoj! Du kommer att få det så bra på egen hand! En jättebebis mindre att ta hand om :wink:. Vad ska du göra med all energi som idag går åt till hans gnäll? Heja dig!

1 gillning

Tack jätte mycket… Betyder så mycket med lite pepp…

Du väntar på den sista droppen i bägaren. Jag vet hur det är. Du har fått droppe efter droppe i många år och känner att en liten droppe till inte gör varken till eller från.

Vilka är de värsta tillfällena? Skulle du acceptera en sådan sak till?

Har han börjat gnälla på barnen ännu?

Jo, så känns det… Och man bara följer rutiner, vardagen bara rullar och jag mår dåligt men gör inget åt det… Värsta är att jag äcklas av honom, jag vill inte vara i samma rum som honom… Det är så sorgligt att det är kommit så långt… Också att jag kan inte vara mig själv nåt mera här i huset, jag fixar inte något att det ska vara fint här i huset, utan bara det nödvändigaste… Men jag orkar inte och vill inte… Nej, han är snäll med barnen och kan bra umgås med dom och det är bra… Jag tror om jag skulle ta steget så tror jag att vi ändå skulle komma helt ok övrrens om barnen…

1 gillning

Om du inte har gjort det tidigare, så ställ dig i bostadskön.

Livet är för kort för att kasta bort det på att leva med någon man inte vill leva med!

Japp, livet är för kort, jag vet. Jag har redan skaffat lägenhet, har den länge nu och bara betalar hyra på den :pensive: har också skaffa det ja behöver där…

Bara åk dit och andas!

1 gillning