Hej Vänner.
Jag och min sambo. Heterosexuellpar i 20-30 årsåldern. Vi har varit tillsammans sedan 2021. Vi blev sambos förra året på hösten. Nu till dilemmat. Jag har ljugit till min partner. En lögn som handlar om vilken utbildning jag har gått på. Jag har sagt att jag har studerat x och fortfarande gör det. Men sen när vi flyttade ihop så pluggade jag komvux och det har han vetat om. Men det är under tiden som vi hade distans som jag sa att jag studerade ett annat. Jag har ljugit för alla. Min familj, mina allra närmaste vänner, hans vänner och min sambo. Men hans familj och några av hans vänner och mina vänner har jag berättat sanningen till. Och enda anledningen till min lögn var för att jag levde i ett hedersförtryck. För att jag skulle flytta så behövde jag komma in på x och då kunde jag flytta till den staden, som ligger 1h från min familj. Men jag och min sambo under den tiden hade distans. Han levde hundra mil från mig. Men i mars kom sanningen fram! Och det var för att han själv ringde till csn för att mina komvux poäng kronglade och han ville vara snäll och ringa när jag var borta till skolan. Han är chockad över det här. Han har riktigt inte kunnat släppa det här eftersom jag har ljugit för honom från hösten 2021 till våren mars 2024. Nu är vi in i juni och han vill gå separata vägar. Jag som har lämnat ett destruktiv familj, blev hotad till döden, misshandlad, har gått emot min familj för att leva med honom. Som nu väljer att avsluta det. Jag har sökt utbildning i den stad vi bor ihop och han vill att jag ska tillbaka.
Jag har bett ursäkt och gråtit och mått skit över det här. Jag hade planerat att berätta för honom, min plan var inte att skada eller se bättre ut än någon annan. Min enda anledning var komma ut och just då hade jag inga alternativ.
Nu när jag har åkt bort för att fira min lillebrors student har jag varit rädd för mitt liv. Det äe föesta gången jag reser ensam till min familj utan honom. Jag hade rätt om att mina föräldrar skulle attackera mig med mycket ord och inte misshandel (inget ännu). Mått jättedåligt. Och det vet han om. Men ändå skickar han ett sms om att gå separata vägar. Och det accepterar jag inte. Jag accepterar heller inte över samtal. Jag tänkte åka ner nu efter studenten och då får han säga det face mot face. Och det sa han att han kommer göra. Han vill inte försöka mer. Har också gett familjerådgivning/parterapi som ett exempel men han vill inte. Vad tycker ni om min situation? Har heller inga vänner i den staden att flytta ihop med. Jag vill också tillägga, vi har aldrig bråkat eller höjt rösten. Han har gjort det några gånger till mig men sen bett om ursäkt. Och jag förblir ledsen och går vidare. Hur ska han fatta att folk får problem i en relation och sånt ska man försöka ta sig igenom. Ska jag prata med honom? Vad ska jag säga? Vad tycker ni?? Jag behöver höra er! Har ni varit i samma situation?
Syster.
Det finns lögner.
Det finns förbannade lögner.
Och så finns det statistik.
Olika grader alltså.
Förstår jag saken rätt har du ljugit för din omgivning för att komma ifrån en osund hederskultur. Har han noll förståelse för det?
Tycker han det är viktigare med vad du studerar än vem du är?
Jag förstår om han inte tycker det är roligt att få en lögn serverad. Ljuger ens partner om en sak kan den också ljuga om andra. I ditt fall handlar det tydligen om rädsla för din familj. Kan du prata med honom om det? Kan du inte det är han inte bättre än så och då är det bättre att det tar slut nu. Kämpa dig igenom och hittar ni inte tillbaka, nöj dig med att så länge vara en fri och oberoende person och bygg upp dig själv.
Jag har aldrig ljugit om något annat! Han vet det. Alla mina kort är på bordet! Han fick också alla mina inlogg till bank/skola/csn/sjukhusjournal för att dubbel checka. Läst delar av min dagbok också. Som jag har pratat med andra har de sagt samma som dig. Han är inte bättre om han inte förstår min situation.
Neh, en bror som varit otrogen mot sin hustru i ett dysfunktionellt äktenskap, som behandlat sina älskarinnor illa, som skilt sig och efter att ha varit singel inlett en stormig och svajig relation på distans som upphörde för cirkus två år sedan nu vara på väg mot glasbergets högsta topp och trängas med alla andra överblivna gubbs och gums som där dväljas. “Glasberget” är ett talsätt som den plats där ensamstående mer eller mindre ofrivilligt befinna sig.
@Rulle så klok! En person med stor erfarenhet, som ger oss goda råd i alla väder. @Rymden om din fästman inte har förståelse för din situation är han kanske inte rätt. Han vet ju var du kommer ifrån och vad du har/har haft att deaka med. Hedersförtryck och hedersvåld är verkligen inte stt leka med. I första hand försök prata med honom när du kommer hem. Om han inte vill, försök komma till en lösning som är trygg för dig.
Kraft ich styrka till dig
Oj, vilken sorglig situation. Jag är ledsen för din skull.
Först och främst ska du vara stolt över dig själv som ändå kommit så långt och tagit dig ifrån en destruktiv familjesituation. Om det krävdes en faktiskt rätt harmlös lögn för att lyckas med det ser jag faktiskt inga problem med det. Jag hade gjort likadant.
Jag kan dock förstå din sambo också, åtminstone till viss del, för det är jobbigt att komma på en partner med en lögn. Och det är säkert lätt för honom att tro att du i så fall kommer fortsätta ljuga.
Jag hoppas att ni kan få möjlighet att sätta er ned och prata med varandra om detta, för han borde i så fall kunna förstå sammanhanget och inse varför det var nödvändigt för dig att ljuga.
Om inte det fungerar hoppas jag att du ändå stannar där du är och inte återvänder till din familj. Du är fortfarande ung och kan skapa dig ett eget liv ändå. Det finns nya möjligheter och nya människor att träffa, och du kan fortfarande få ett bra liv utan att behöva återvända till en otrygg och ofri familj.
Det har varit ett helvete att vara här hemma. Min pappa fick som han ville, han slängde sin stol på mig. Ja, jag vet att det är misshandel, men jag har varit det i hela mitt liv. Och det är bråk varje dag. Jag håller masken uppe så länge studenten är. Sen lämnar jag! Nu har jag istället byggt upp en frustation mot min sambo. Vart är han när allt det här händer mig? Jag känner mig så utknuffad, ingen vill ha mig. Inte min familj eller min sambo. Jag har ingen. Jag är sur på alla, för jag förtjänar inte det här!
Vad tråkigt att du är i den situationen som du befinner dig i just nu, du får en stor kram på distans härifrån
Det låter som att du har lite olika bottnar i din problematik. En botten är ditt ursprung och ”relationen” till dina föräldrar/släktingaf. En är relationen till sin sambo och den tredje är relationen till dig själv.
Alla människor kan göra misstag, och att ljuga för din sambo var ett misstag. Antagligen känner han sig sviken, exkluderad och kanske något mer? Jag tror att det är viktigt att visa stor förståelse för en person som man har svikit, det är det enda sättet att bearbeta sveket. I ett sådant läge brukar den svikna inte riktigt vara i stånd att ta in motpartens perspektiv. De egna känslorna måste bearbetas och accepteras innan man ens kommer till ett läge att förlåta och gå vidare.
Om du vill reparera relationen till din sambo tror jag att du får sätta dina egna behov och känslor åt sidan (dvs känslan av att sambon inte ställer upp nu när du är på studenten). Du får nog fortsätta att förklara vad din anledning till lögnerna var, men förvänta dig inte att sambon bara tuggar i sig och accepterar situationen, hur ”rätt” det än kan låta när du beskriver anledningen till lögnen.
