Vad ska jag göra?

Jag vet inte hur jag ska komma vidare eller vad jag vill. Jag är gift sedan 15 år. Jag hade förlorat min exman i cancer ett år innan jag träffade min nuvarande man. Egentligen var jag nog ganska trasig och inte redo för ett nytt förhållande men vi träffades genom gemensamma vänner och jag kände att han var alldeles för bra för att inte lära känna och efter några månaders dejtande blev vi tillsammans. Vi gifte oss ett par år senare och fick ett barn. Jag var väldigt lycklig vid den här tiden.
Vid ett tillfälle fick jag låna hans telefon och då hittade jag flera flirtiga sms till andra tjejer . Jag blev oerhört ledsen och när jag tog upp det sa han att det bara var på skoj och att det var gamla kompisar som han skrev med och inget annat. Allt efter åren så har det fortsatt. Han har ett stort behov av bekräftelse och jag har förstått att han älskar att få uppmärksamhet från andra tjejer. Efter några år träffade han en annan kvinna och vi var på väg att skilja oss men vi hittade tillbaka till varandra. Min tillit var dock rejält tillrufsad efter det.

Vad är egentligen din fråga?
Rubriken är ”vad ska jag göra?” men du har accepterat att din man flirtar via meddelanden med andra kvinnor, finns det mer än det? Även fysisk otrohet?
Vad har gjort att du accepterat det och vad gör att du ev inte kan acceptera det längre? Är det det som är din fråga?

Ingen som vill leva i en monogam relation ska behöva acceptera flirtande med andra. Det kan inte ursäktas med bekräftelsebehov.
:heart:

Jag tror halva min text försvann (ny här) men ja , din fråga är befogad. Vad är min fråga egentligen? Jag är en stark kvinna på många plan men jag har täjnt på mina gränser för vad jag tycker är ok i en relation. Allt på grund av att jag trots allt älskar den man jag är gift med och för att vi i mångt och mycket har det bra tillsammans. Jag är själv skilsmässobarn och det tog väldigt hårt på mig och jag vill inte utsätta vår dotter för samma sak :cry:
Men nånstans har jag kommit till ett vägskäl och jag vet inte hur jag ska gå vidare. Ska vi skiljas eller inte? Vi ska börja i parterapi om några veckor.

1 gillning

Parterapi låter som en bra start. Kanske ska ni/han även tänka på något separat?

Jag känner igen mig i din mans bekräftelsebehov (minus flirtiga sms). Jag har också behövt mycket bekräftelse och sökt den på många olika vis såsom tävlingar, lopp, sociala medier och oskönt ”skryt” för att få beröm. Skulle jag sen få det vet jag knappt vad jag ska göra med det. Man framstår som väldigt självsäker, social och ”kaxig” men är en fasad.

Grundar sig i min egen barndom som en lång historia kort var med föräldrar som inte gav så mycket kärlek och väldigt flyktigt, som ställde höga krav med prestation och sen var det även väldigt stökigt runt allt. Allt som allt har det lett till en otrygg-ambivalent anknytning för mig har jag förstått nu. Vi är inte trygga i oss själva utan söker mycket via dels vår kärleksrelation men även på andra håll för att känna egenvärde.

Din man låter, med den väldigt korta beskrivningen, som han kan ligga i samma kategori. De goda nyheterna är att det går att jobba sig mot en trygg anknytning, men det bygger på att man förstår och vill såklart.

Sen om du kan acceptera otrohet och rena kvinnoaffärer vill jag verkligen inte avgöra. Där måste du se vad som är värt för dig.

Jag önskar verkligen all lycka till!

2 gillningar

Du är inte ensam. Det är vanligt och du behöver ev ”avgiftas” från ditt dysfunktionella förhållande. För det är dysfunktionellt om du tänjt på gränserna och inte mår bra av det, även om ni ”har det bra” och du älskar honom. Älskar han dig? Behandlar han dig som man behandlar någon man älskar? Han sårar ju dig.

Sök enskilt samtalsstöd o familjerådgivning.
:heart:

2 gillningar

Tack, känner igen mig mycket i din beskrivning och jag vet att min man under hela sitt liv har behövt prestera för att känna att han duger. Jag och min man delar inte synen på otrohet och vart gränserna går. Han tycker att det han gör är på ett vänskapsstadie då han inte är fysisk med någon (vet inte om jag litar på att det är så) medan jag tycker att det är ett svek att skriva med andra och skriva att någon är snygg/fin, att man längtar efter varandra, skicka hjärtan mm.
Vi får se om parterapi kan ge något och om det inte hjälper oss att hitta varandra så kanske det för att vi kan skiljas på ett ”bättre” sätt.

1 gillning

Bra motfrågor. Om han älskar mig så gör han inte det på det sättet som jag vill bli älskad och respekterad på. Jag blir väldigt sårad.

3 gillningar

Parterapi, om tagen på allvar, är då kanske ett bra forum att lyfta de här sakerna i en trygg miljö med en moderator som inte är på någons sida.

Om jag ska spela djävulens advokat så känner ofta den ambivalenta sig ouppskattad och är rädd för att bli lämnad och övergiven. Behöver inte nödvändigtvis finnas en grund som någon annan förstår än den ambivalente. Vilket då ibland leder till att man söker något annat. Verkligen ingen ursäkt för otrohet eller liknande men det ligger i linje med vad jag lärt mig om anknytning och om mig själv. Men jag är absolut ingen terapeut vill jag tillägga.

Jag hoppas att ni båda kan våg vara öppna för varandra i parterapi och ge och ta emot varandra känslor, respektera dem och aktivt jobba för varandra.

1 gillning

Vad är det för ”fel” på människor som går bakom ryggen på sin partner? Varför vågar man inte stå upp för att kärleken tagit slut och avsluta sin relation för att man vill vara med någon annan? Jag börjar tro att min man beter sig så för att jag ska ta steget så att han slipper. Fan vad trött jag blir :roll_eyes: och ledsen :cry: