Nu har det gått ett litet tag. Naiv som jag var/är tänkte jag att efter dotterns operation kommer jag kunna ge jobbet 100% chans, fokus och så kommer allt att ordna sig. I grund och botten så tycker jag om det jag gör, det är inte det som är problemet.
Det gick några dagar. Jobbet knallade på. Men så började saker att dyka upp igen.
Jag insåg att mina problem på min arbetsplats är så mycket större än vad jag trodde.
Men jag står här som “duktig flicka”. Jag vill göra rätt men jag är så slut att jag inte orkar och mäktar med. Igår när jag skulle byta om till träningen satt jag på sängkanten och bara stirrade in i väggen. Min hjärna kopplar inte helt enkelt längre. Sen snurrar det i huvudet. Får man göra så här?
Min kollega och jag gjorde ett misstag i vårt uppdrag. Vi gjorde det vi trodde var rätt men det visar sig att det var fel. Inget livshotande men eftersom arbetsuppgiften är ny för henne och jag har blivit upplärd av en person som var bristfällig inom området så har vi fått en ganska bräcklig grund att stå på. Min kollega blev “frikänd” av chefen. Jag fick allt skit! Hon bokade in ett “avstämnings möte”. Hon får ryck och bokar sådana ibland. Jag blev helt grillad och friterad. Underlagen är bristfälliga (underlagen är från förra ansvariga för arbetsuppgiften, uppdaterade utifrån den kunskap som jag har fått till mig). Utan att ha förberett mig för ämnet som skulle tas upp krävde hon att jag skulle komma på lösningar. Jag blev irriterad och sa att det var inte ok att boka ett sådant möte utan att informera VAD vi ska prata om. Hade jag vetat hade jag tagit fram de förslag hon ville ha och de hade varit genomtänkta och haft en struktur. Hon sa flera gånger “du kan ju inte vara nöjd med det du gör”. Jag tappade hakan. Jag har sagt flera gånger att ska det bli ordning på den arbetsuppgiften som jag och kollegan delar på så MÅSTE vi få TID i FRED att gå genom de underlag som finns och skapa nya utifrån de lagar och regler som vi behöver förhålla oss till. Jag tog upp det IGEN på det här mötet. I sammanfattningen skriver chefen “NN tycker att NN och MM ska sitta några dagar i lugn och ro”. Alltså hon får det att låta som att vi ska sitta och fika och sticka koftor!. Jag sa ifrån om det men hon förstod inte alls.
Får man som chef sänka sina medarbetare till den grad att de helt enkelt ger upp och slutar prata? Hon så mycket mer på det mötet. Och varje gång jag öppnade munnen för att säga något så vände hon på det och idiotförklarade mig. Allt jag sa var fel, allt jag gjorde var fel, allt jag hade gjort var fel. Jag åkte hem den dagen. Satte mig i trädgården och grät.
Ju mer jag tänker på det desto mer inser jag att så här har chefen och team lead behandlat mig hela tiden sedan de fick sina uppdrag.
Det var en arbetsuppgift som chefen var nere och tilldelade en kollega i gruppen. Han svarade ja att han skulle göra det. Jag satt i rummet bredvid och hörde mummel och enstaka ord här och där så jag lyckades sy ihop allt det så att jag förstod vad det handlade om. Det gick en månad, två… Kollegan gjorde inte uppgiften. Chefen kom till mig en dag och frågade hur det gick med den där arbetsuppgiften. Jag svarade att det var ju Nisses uppgift så då får hon ju fråga honom. Jisses vad jag fick skit för det! Om Nisse körde fast var det ju jag som skulle fråga hur det går. Jag skulle hjälpa Nisse eller ta över uppgiften.
Såna saker har jag fått höra mer än en gång. Jag tappar hakan varje gång det händer för jag kan inte för min värld förstå hur det ska vara MITT ansvar att hålla mina kollegor i handen?
Min hjärna är total mos nu. Mina tankar snurrar och jag känner mig så knäckt så just nu känns det verkligen som att allt som blir fel är mitt fel. Men så kan det ju inte vara?
Igår kväll tog jag på mig träningskläderna och gick ut. Jag ville komma ut i naturen, koppla bort det tråkiga. Det tog mig 40 MINUTER att gå EN KILMOETER!
Jag inser att jag inte kan fortsätta så här. Jag har två ärenden som jag behöver bli klar med. Jag tänker inte låta oskyldiga människor hamna i kläm. Sen sjukskriver jag mig om så bara för en vecka!.
Idag hade jag en kollega på en annan avdelning (vi delar chef) som gråtandes lämnade arbetsplatsen idag och sa att hon inte visste när hon skulle komma tillbaka. Så ja, det är en giftig arbetsplats som jag har hamnat på och mitt självförtroende är rejält stukat också känner jag för alla jobbannonser som jag läser känner jag tvekan inför. “Klarar jag av det där jobbet” är tankar som smyger.
Det här blev långt och ändå har jag knappt ens rispat på ytan. Helt otroligt.
Som chef vill man ju att ens personal ska utvecklas. Att sitta på avstämnings möten och ifrågasätta allt personalen gör är inte särskilt smart. Eller det kanske är min chefs mål? Att bli av med mig?
Jag känner inte att jag har någon på jobb som skulle kunna tänkas ha min rygg heller.
Jag vaknar vid 4 på morgonen nuförtiden och har svårt att somna om. Imorse kände jag hur tungt det var i bröstkorgen, som en ångestattack känsla. Hemma känner jag ingen glädje. Det tar lång tid för mig att släppa det som har varit under dagen på jobb och känna ro.
Jag är bra på att inte älta. Att faktiskt knuffa bort tankarna på det negativa på jobb och verkligen anstränga mig för att hitta lugn inombords. Det är väl därför jag inte ligger ihopkrupen som en liten boll på golvet gråtandes varje dag.
Alltså det jag vill veta är om det är jag som är helt knäpp eller om min chef faktiskt behandlar mig fel.
Jag har inga problem med att ta mitt ansvar för det misstag som jag har begått. Men när hon fräser “är du nöjd” och ifrågasätter precis allt jag gör. Och då menar jag ALLT på varje möte jag har haft med henne…
Ned tanke på att jag under många år har arbetat fackligt så vet jag egentligen svaret men jag behöver höra det.
Och just det mina fackliga engagemang? Just nu tänker jag inte lämna mitt uppdrag för så länge jag har mitt fackliga uppdrag så är jag lite svårare att bli av med och med tanke på läget med chefen nu så behöver jag inte göra det lättare för henne. Jag har pratat med min fackliga representant så att jag har någon i min hörna som är uppdaterad på läget.
