Nästa år blir ett annat år. Året då jag genomför min skilsmässa, när man läser här så inser man att det där första året när man försöker landa ett varannan veckors liv med barnen är tufft. Mycket tid ensam innan man kanske lyckas skapa en annan typ av social tillvaro.
Ni som gjort det där året, vad gjorde ni rent praktiskt för att klara eller hålla er sysselsatta de ensamma veckorna? Tar tacksamt emot alla tips.
Tränar gör jag redan på hög frekvens, men förutom det? Vad gjorde ni?
Första dagen; Alltid något planerat eller bokat med en vän, gärna med mat inblandat! Tex träna ihop och äta något efteråt, jag hade vänner som sov över första tiden, eller så sov jag borta första natten.
Helgerna gick (går fortfarande) åt till att storstäda hemma, göra fint i barnens rum, byta lakan, tvätta osv. Handla och passa på att laga mat som barnen inte gillar. Prata mkt i telefon! Utan dåligt samvete för att man tar bort fokustid från barnen.
Veckodagarna jobbade/jobbar jag oftast fler timmar än under barnveckan. Jag kan utan problem få 3-4 timmar på em em/kväll att försvinna bara till träning, matlagning och allmänt fix hemma. När det närmar sig barnvecka igen brukar jag åka och storhandla, förbereda för deras ankomst med favorifrukosten förberedd osv osv. Mina veckor utan barnen går otroligt snabbt, men det beror på att jag har ett arbete som tar oändligt med tid, samt ett fritidsintresse som också går att lägga hur många timmar som helst på (långlopp) så det är mitt tips… Jobba, träna, prata med en vän, ta hand om dig själv och ditt hem 
Jag gör samma som @Mirah och tycker oftast tiden går fort, snarare har jag en massa saker jag tänkt göra men inte hinner. Jobbar extra, rör på mig, städar och allt det andra hushållsarbetet som ska göras. Träffar gärna vänner, familj eller gör något “kulturellt” typ, bio, teater osv.
Gör gärna flera storkok och fryser in på söndag så behöver jag i princip inte göra mat under barnveckan.
Sen kan jag också tycka det är skönt att bara slappa i soffan framför nån serie som inte lämpar sig för barn och som jag då passar på att se under ensamveckan. I perioder läser jag också mycket och då försvinner många timmar där.
Summa summarum, hitta saker du gillar och kör på. Och som avslutning det är okej och naturligt att känna saknad och sorg, men man vänjer sig.
Tack för era svar, känns rimliga. Min plan nu är att typ bosätta mig på min box alternativt gräva mig djupt ner i trädgården om jag kan bo kvar. Hoppas på båda.
Sen funderar man ju på det här med att alla (allra flesta iaf) i ens vänkrets är par. Vilka erfarenheter har ni av det. Blir man inbjuden? Eller får man bjuda mest själv?
Vi hade våra egna kompisar exet och jag, eller mest jag då, exet har inte många vänner, men han gick ju på hockey ibland och så. Så för min del så ändrade detta inget. Jag träffar mitt tjejgäng regelbundet så som vi gjort i mer än 15 år och utöver det så har jag några andra vänner som jag umgås med när det passar och vi hinner.
Så har inte riktigt upplevt det som ett problem då exet och jag inte umgicks med andra par, förutom våra syskon och deras respektive och dem har jag fortsatt träffa. Men jag tänker att man friskt ska våga bjuda in sig själv, tror att folk ibland är försiktiga och fega och är mer rädda för obekväm stämning än tänker på den som lämnar utanför. Passar det inte att du kommer måste de ju säga till och då vet du ju var du har dem och kan ta ställning till om de platsar i ditt liv längre.
Ja, likt många kvinnor så är det ju jag som liksom stått för den ”sociala kalendern” så på ett sätt är jag inte jätteorolig. Men det är nog helt klart som du säger. Man får ta året med en inställning att man får bjuda mer än man blir bjuden antar jag☺️
Jag är nyspearerad och kan känna oro över mina barnfria dagar och helger. De flesta i min vänskapskrets har sina familjer intakta.
Idag var första gången jag lämnade över barnen för pappavecka. Grät och mådde skit… Men efter en timmes gråt bestämde jag mig för att dessa söndagar ska jag se till att plocka ihop här hemma inför veckan och sen ta en lång dusch, göra inpackning, raka ben, färga ögonbrynen, fixa naglarna. Kanske låter ytligt men nu efteråt när jag nu sitter i soffan river inte ångesten i bröstet lika mycket. Jag har även laddat ner en tacksamhetsdagsbok-app som jag ska fylla i varje dag för att påminna mig om allt fint jag har.
Kram 
Jag jobbar på med att försöka fylla den veckan utan barnen med meningsfulla aktiviteter och inte bara ”fylla ut tiden”. Men har haft dålig ork och sinne för att vara kreativ så det blir ju lite tråkigt helt ärligt.
Vi har valt att köra lämning på fredag eftermiddag/kväll hittills på gott och ont kanske. Fördelen är att man börjar med en helg med barnen vilket är skönt, men fredagen blir ju också lite rumphuggen för den som lämnar kanske.
För mig har det varit mycket padel, försökt boka upp att umgås med kompisar samt att huset fan aldrig varit renare tror jag 
Passar även på att jobba extra den veckan så jag har mer tid över veckan med barnen då jag i rätt stor utsträckning kan styra det.
Jag har under året tappat typ 15 kg i vikt men inte på det hälsosammaste sättet med ångest och padel typ. 2024 ska jag återgå till gymmet och bygga mig stark både inne och ute samt att jag gått med i en ideell förening för att följa mina nyfastställda värderingar för mig själv samt att det är i samband med ett fritidsintresse.
Min uppfattning om att umgås med gamla vänner är att även de par vi umgåtts med (utöver hennes syster och kille som av naturliga skäl blir ”hennes”, även om de är trevliga och jag separat spelat padel med killen några ggr) har vi naturligt ”delat” på där killen och jag kan hänga och tjejen och ex gör detsamma. Men det underlättar väl att jag och ex inte bråkar kanske och ingen direkt behöver ta ställning?
Tror också man ska känna att ens riktiga vänner är ens vänner oavsett! Sen kan jag känna att det absolut är svårt när barnen frågar varför vi inte är hos den och den längre för vi umgicks primärt som par när barnen var med.
Jag blev av med i stort sett hela min vänkrets i separationen. De valde att stötta mitt ex ”som det var så synd om”. Det tog väldigt hårt på mig då, nu kan jag inte ens förstå hur jag kunde ha så dåliga vänner?
Jag har tack vare att de försvann, haft möjlighet att skapa en helt annan typ av vänkrets, med både singlar och sambos. Civilstatus har inte varit viktigt, utan personligheten har slagit igenom. Idag har jag en vänkrets som enbart består av livsglada, peppande och fördomsfria personer i alla åldrar, från början av 20 till strax över 50 (jag själv är strax under 40). Vi gör allt möjligt ihop. Festar, åker på resor, tränar, bjuder på middagar, allt! På nyår blir det stor fest hos en av vännerna, alla kommer att sova över, vi är lite ojämnt antal då några av oss är singlar men ingen bryr sig!
Med det sagt, ditt framtida liv är ditt att skapa! Du är fri att välja hur du vill må nu, vad du vill omge dig av, och vara med dem som gör dig lycklig!
Nu blir man ju nyfiken, hur skaffar man en helt ny vänkrets i vuxen ålder?
Det kortaste svaret på det är via gemensamma intressen 
Jag började med ett nytt intresse, anmälde mig till kurser, gick med i ny förening, började hjälpa till med verksamheten och sedan har det bara rullat på.
Via barnens intressen började jag också prata med en annan förälder, det visade sig att vi hade mycket gemensamt, barnen blev kompisar och vi föräldrar började umgås. Vi brukar nu resa ihop med barnen vilket de älskar eftersom de har kompisar med och vi föräldrar delar ansvar och stöttar varandra
Jag har t.om hittat vänner via nattklubben 
dansat ihop, hamnat på efterfest och det ena har lett till det andra och som nu landat i vänskap.
Jag har också funnit vänskap genom detta forum ()
Jag har förstås kvar ett par vänner från innan separationer också, vissa som tidigare var bekanta men som i och med min utfrysning kom att kliva in och finnas där mycket mer.
Tack! Vad inspirerande att läsa:-). Här har man ju en riktigt bra liten “To do-list” att hugga tag i sen.