Okej… jag kanske varit förskonad, men min upplevelse när det gäller mina barns uppväxt är att majoriteten pojkar i huvudsak har varit människor på samma sätt som mina flickor har varit. Med uppfostran som lärt dem att visa hänsyn och omsorg om sin omgivning, oavsett kön.
Ja, nog är det vanligast. De flesta vill ju uppfostra sina ungar till socialt fungerande individer.
Men jag behöver inte gå längre än till min egen väldigt trygga och stabila barndom för att se att förväntningarna skilde sig. Kanske inte så mycket från våra föräldrar som från resten av världen.
1 gillning
Jag tänker att det du och jag har upplevt i vår generation förmodligen är lite skillnad mot det som är relevant nu… eller??
Ja du borde sluta eller kanske inte ta alla som inte håller med dig så personligt. Stå för din åsikt och låt andra stå för sin utan att blanda in personangrepp
1 gillning
Intressant poäng. Här brukar man ju förklara det med att patriarkala värderingar gör att kvinnor som gör manliga uppgifter stiger i status, medan män som gör kvinnliga sysslor sjunker i status.
Länge ansågs det ju totalt omöjligt att en änkling mjölkade korna, till exempel. Det var dels en renodlad kvinnosyssla och dels trodde man att han skulle förgripa sig på djuren. Han kunde bli socialt utstött som han inte väldigt fort skaffade en piga eller hittade på någon annan lösning.
Inte mycket till trygghet i de könsrollerna, inte!
Med tanke på att det som gjort mänskligheten så framgångsrik är vår förmåga att anpassa oss efter alla möjliga levnadsvillkor så är det inte långsökt att tänka sig att denna flexibilitet och anpassningsförmåga vida överstiger några “energier” baserade på kön.
Det är människor i vår ålder som har unga vuxna barn nu. Så ur den aspekten är ju vår egen uppväxt fortfarande levande i hög grad, i sekundär form åtminstone.
Det är otroligt svårt att frigöra sig från de normer som är så hårt internaliserade i en själv att de knappt går att urskilja från medfödda egenskaper. För mig i alla fall. Det har jag ju kämpat förgäves med i mina relationer.
Jag var absolut inte kapabel att uppfostra mina barn totalt efter eget huvud, utan några influenser från min egen uppväxt på 70- och 80-talet och från de förväntningar som samhället hade på barnen när jag blev förälder.
Men våld har alltid varit totalt tabu för båda mina barn hela vägen! Jag har aldrig accepterat det från någon av dem, på något vis. Ingen av dem har blivit ursäktad om de har drämt till en kompis för att den var dum. Och det sitter oerhört djupt hos dem båda två. Där har jag brutit med normerna från min barndom där det var ganska vanligt att barn rök ihop.
Men även i andra frågor ser jag att mina barn har en helt annan medvetenhet och mycket modernare värderingar än vad jag växte upp med. De förstår mig t ex inte riktigt när jag säger att kvinnor inte kunde bli brandmän när jag var ung.
-Vadå “inte kunde”? säger de. Det kan ju inte ha varit förbjudet?
Jag visste bara att det inte fanns en enda kvinnlig heltidsbrandman i hela landet när jag tog studenten på 90-talet. Det bara var så. För mina barn är det snudd på obegripligt.
De är barn av sin tid, och det är glädjande. Jag tror ju att väldigt mycket har blivit bättre totalt sett, även om man måste tvivla ibland när man ser sig omkring.
3 gillningar
Jodå, visst kan du radera:
1 gillning
Jag har bara funnits i utkanten av dessa diskussioner.
Jag har aldrig varit aktiv feminist eller argumenterat inom området. Jag har aldrig funderat så mycket på dessa frågor, förmodligen för att jag har klarat mig ganska väl genom livet. Jag är kvinna och visst behöver jag ibland ”bevisa mig” mer, men då gör jag det och går vidare. Jag är en ganska vanlig kvinna tror jag, feminin, och vilka andra karaktärsdrag jag har, är jag medveten om, men har inte diskuterat dem ur könsperspektiv. I relationer behöver man dela djupare värderingar och sedan kan det vara bra om man inom vissa områden kompletterar varandra, om inte annat så tar man ju olika roller i relationer/grupper, det är inte statiskt.
Idag ser världen annorlunda ut läser jag och det syns ju i dessa diskussioner. Den västvärld som tidigare i stort sett rörde sig i en riktning har i flera fall vänt. Det är oroväckande.
Jag vill egentligen bara säga att jag är tacksam mot de män o kvinnor här på forumet som bemöter det som ibland förs fram här. Ibland har även jag lagt någon kommentar, kanske inte lika vass och skickligt som en del av er andra, men jag blir uppgiven.
Anser mig vara en ok debattör, men inte lika påläst som en del här och jag har inte koll på div profiler på området, men som kvinna, kan jag inte låta en del uttalande vara oemotsagda.
Uttalanden som att vara ”emotionell o social gudinna” o liknande, jo det är jag ev också, men att förminskas till det? Bland allt annat jag är?
Och samma för män, de är ju så mycket mer än vissa stereotypa begrepp.
Och att pådyvlas vad jag egentligen behöver o vill ha, typ att jag inte vet mitt bästa, det känns faktiskt läskigt. Jag vill absolut inte bli dominerad av en alfahanne, vare sig i sovrummet eller i vardagen.
Eller att lattepappor skulle vara något negativt? Jag har inte ens förstått varför, män som är barnlediga o dricker latte, är inte det attraktivt? Är det avmaskuliniserat?
Det anser inte jag, inte för att det på något sätt skulle vara PK. För det slängs ju också in här, tillsammans med åsiktskorridorer/main stream….
Jag blir än mer uppgiven. Jag skriver det jag skriver för att jag blir faktiskt orolig som kvinna och mamma till tre barn, varav en dotter.
Vad är vinsten att dela upp karaktärsdrag eller försöka tala om för mig vad jag egentligen vill ha…. Vem blir hjälpt av det?
Är männen mer osäkra idag och är det jämställdhetens fel? Hur yttrar det sig? Finns det fakta på det? Är det i den psykiska ohälsan då? Begreppet blandas och samband som inte kan bevisas, plockas fram, eller korrelerade fakta men som kanske inte har ett bevisat orsakssamband. Kvasifakta.
Vi som gillar män tycker väl att de behövs, det ligger väl inte i att jag kan göra allt de kan? I såfall gäller väl det omvända också och det enda en kvinna kan göra som en man inte kan är att få barn, men utan spermier finns inga barn. Vad är detta för knasig diskussion och förminskande av människor. Vi är väl så mycket mer än vår reproduktion och könsroller?
Kan man inte se det så har man andra problem eller?
6 gillningar
Jag känner igen mig helt i ditt inlägg! Jag har också läst dialogerna, mer eller mindre noggrant. Min egen uppfattning är att vi alla har våra utmaningar och livet är sannerligen inte rättvist. Men vi alla har samma möjligheter att välja vad vi vill fokusera på. Det är där friheten finns!
3 gillningar
Exakt vilka beteenden är det som inte längre anses vara okay och som anses vara fel menar du?
Skriv vilka beteenden och attityder som du menar inte längre anses vara ok men som du anser är viktiga för den manliga identiteten. Ge konkreta exempel.
3 gillningar
Det är väl inte ok att vara bråkig, vare sig som pojke eller flicka, barn eller vuxen?
Eller vad lägger du i ordet bråkig?
Toleransen för att barn får vara barn har i alla fall ökat betydligt, men är ju inte kopplat till kön.
Att inte vilja ha bråkiga barn eller kollegor är väl inte kopplat till att de ska vara flickor/kvinnor…? Finns även kvinnliga bråkstakar.
Jag tycker det handlar mer om arbetsro o fungerande grupper.
2 gillningar
Läste en kvinna som tyckte att det var tokigt att hennes barn (med diagnos) som inte kunde följa instruktioner inte fick vara med i fritidsaktiviteten.
Det blev intressant att läsa kommentarsfältet.
Kränkt, inte inkluderande å ena sidan, fungerande grupp o vilja att övriga barn skulle få ”ro” o utveckling å den andra….
Det låter lite som det är det som debatteras här. Till vilken grad funkar bråkighet och kan tillåtas i en gruppdynamik.
Edit: sedan kan jag tycka att normalspannet har krympt, idag diagnostiseras det om det avviks från ”medelbeteende” i betydligt högre grad, både bland flickor/pojkar.
Säkert bra ibland, för att få rätt stöd.
1 gillning
Du menar att det rätt att slåss, knuffas, bråka, ta andras saker, brotta ner varandra för att se vem som är starkas, mobbas, trakassera, dra flickor i håret, tränga sig före?
Vårt barn hade en “kompis” som var vad du skulle säga var “grabbig”, stökig o s v. Han betedde sig allmänt illa mot andra. Föräldrarnas svar: “Pojkar är pojkar”.
Brukar du knuffas, slåss, bråka med dina manliga kollegor?
Vad tror du skulle hända om man sa åt killar “snälla gossar klättrar inte i träd och bråkar” och till tjejer: “Tjejer ska vara tuffa, klättra i träd och slåss”? Du tror inte att det kommer att bli en markant skillnad i hur pojkar och flickor uppträder?
Det är mycket enkelt att tala om hur det ska vara i ett civiliserat välfungerande samhälle, att behandla varandra med respekt, att ta hänsyn till varandra och den enskildes integritet, att bedöma en persons arbete och insats inte efter utseende och kön utan efter prestation och kompetens, att inte komma med förminskande kommentarer och sexistiskt beteende bara för att råkar vara en kvinna på en manligt dominerad arbetsplats och vice versa, att en person i sitt arbete ska bedömas utifrån sitt kunnande, sitt intresse och sin förmåga, att i ett samhälle där båda förväntas yrkesarbeta måste båda ta ansvar för hushållsarbetet. En man som går upp i sin karriär och försummar familj och hem får nog se sin relation spricka såvida han inte har en någon som ställer upp på det men i så fall riskerar hon nog att bli utbytt mot en yngre förmåga.
I skolan hade vi en tjej som spelade fotboll. På 1970-talet var det ovanligt men hon var bättre än många av grabbarna. Än i dag är det många som inte accepterar och raljerar över kvinnor som spelar fotboll, hockey, lyfter skrot, styrketränar. Intressen, fallenhet och kompetens är inte strikt könsbundet. Inte vissa beteenden heller. Därför är stalltipset att behandla varje individ förutsättningslöst och med respekt, att lyssna in, ta till sig och ta personen på allvar, inte tillskriva den tankar, känslor och beteenden beroende på kön/ ursprung som den inte har.
Som sagt var, visa respekt och bemöt varje unik person som en människa. Det kan vara en ickebinär, en homosexuell, det kan finnas egenskaper och kunskaper hos en person som inte förväntats på grund av fördomar och förutfattade meningar. Respektera, lyssna, lär känna och ta på allvar. Svårare än så är det inte. Men vissa vill tro sig ha medfödda rättigheter att ta sig friheter på andras bekostnad. De är äckel som kan krypa tillbaks ner under den sten de hör hemma under.
1 gillning
Är det en fantasivärld att tala om för barn att de inte ska slåss och bråka och visa varandra respekt? Vad är det för värdelöst med att lära barn att umgås och att lösa konflikter utan att bruka fysiskt våld? Är det den mansbilden du ser hotad, att män inte får slåss och använda fysisk styrka för att lösa mellanmänskluga problem och behandla alla med respekt? Du menar att barn/ män ska få göra upp med slagsmål/ bråk och den fysislt starkare ska vara ledaren som bestämmer. Är det den mansbild du vill ha som du ser hotad?
Vad menar du med “Se Kina”? Är Kina ett bra eller dåligt exempel menar du?
1 gillning
Men är det ett bra sätt att lösa konflikter?
Är det något som ska tas med i vuxenvärlden och i arbetslivet?
Är det ett önskvärt beteende?
Om inre måste vuxenvärlden säga ifrån.
Det är inte impulserna i reptilhjärnarn som ska styra oss.
Är det så ni löser konflikter på er arbetsplats?
Om inte måste barn lära sig att det inte är ok.
Våld är ett dåligt sätt att lösa konflikter, det måste de lära sig.
Och du har inte svarat på frågan om vad du avser med att hänvisa till Kina.
1 gillning
Otroligt låg kommentar! Och du undrar varför vissa anser dig ha rasistiska åsikter???
Och väldigt effektiva.
Dominerar den globala ekonomin med en stark ledare där männen bestämmer.
Så när grabbarna ryker ihop på skolan så ska de få slåss tills en vinnare kan koras? Tjejerna ska få frysa ut varandra utan att vuxna ska lägga sig i? Det är också tydligt här att du har ganska dålig koll på hur pedagogisk personal arbetar med barnen, du tror återigen något som du faktiskt inte kan visa som fakta.
Jag fattar inte varför vi inte ska lära grabbarna tidigt att lösa problem på andra sätt än våld? Du har tidigare sagt att du önskar att du kunde vara mer kommunikativ (som kvinnor)men ändå motsätter du dig att vi tidigt ska lösa sociala problem med just kommunikation. När ska grabbarna lära sig då? När de sitter ensamma i sitt rum framför datorn och kräker ur sig galla om olika folkslag, kvinnor etc etc? Varför ska de få slåss och bråka när vuxna inte får det enligt lag?
1 gillning
Nej, det var inte brunkletning, det är nedvärderande att kalla en grupp människor värdelösa! Det är inte brunkletning från min sida. För övrigt existerar inte raser av människor.
Och visst kan man säga något om kineser precis som att vi kan skämta om nordbors introverta sidor osv. Men att kalla dom värdelös?
Läs och begrunda, bara antagandet att det finns raser är en del av rasism.
https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/rasism