Möjligt, men å andra sidan har jag lärt mig att man inte ska sträva efter husfrid till varje pris, så jag tycker det låter som en perfekt idé! 
Precis så här är det ju. Jag känner egentligen inte att jag har några jättestora problem med att stå på mig och göra som jag vill om jag bestämmer mig för det, men när det där ogillandet ligger i luften alldeles oavsett hur jag agerar så är det helt enkelt inte roligt. Känslan av att det krockar mellan oss kvarstår och den där vanliga känslan av att vardagen flyter på kommer liksom inte riktigt.
Igår satte jag mig i soffan och åt glass på kvällen medan det var hans tur att natta barnen. I vanliga fall brukar jag stressa så att jag i så fall är klar när han kommer tillbaka, men nu drog jag ut på det och tänkte att jag ser om han säger något. Han var på väg till vardagsrummet, men såg att jag satt och fikade. Han kommenterade inte fikat, men vände då om istället och gick ner till garaget och gjorde något annat. Så här kan det också vara ganska ofta. Att han liksom fattar att han inte borde säga nåt, men då är han inte kapabel till att komma och sitta med mig t ex utan då måste han gå iväg och göra något annat. Bättre på ett vis, men den där känslan av missnöje ligger ju i luften och det blir inte särskilt roligt.
1 gillning
Jag har nog alltid vetat om att jag anpassat mig en del efter honom. I början var jag så fruktansvärt kär att det nästan gick av bara farten, ville vara med honom så mycket. Efter en tid blir det en vana och ett mönster. Efter att vi gjort slut en omgång så tänkte jag mycket mer på detta och såg till att stå på mig mer och det blev på ett vis bättre i och med att jag fick lite mer som jag ville, men då kom det mer tyst ogillande från hans sida. Det är först de senaste par åren som jag har insett vidden av hur mycket jag har anpassat mig och att det påverkat den jag är och vill vara väldigt mycket, att det gjort att jag nästan tappat positiva egenskaper som jag haft och lagt mig till med andra sämre för att parera honom.
Det måste vara slut med detta nu.
Detta var väldigt intressant att läsa, jag har nog aldrig tänkt på det så, men detta kunde mycket väl stämma på min relation. Jag försöker hitta lösningar och prata om saker när vi har uppenbara problem, men det hjälper aldrig, vi kommer inte framåt. Kan verkligen tänka mig, nu när jag funderar på det, att han ser det som en svaghet…
Det här tar jag också till mig. Självständighet och självrespekt är oerhört viktigt för mig också, och frågan är om min man respekterar mig…? Och jag har mer och mer börjat fundera över hur detta påverkar mina barn i det långa loppet. Jag vill inte förmedla en bild till dem om hur man beter sig mot varandra som jag egentligen inte står för.
1 gillning
Det här känns som en väldigt viktig iakttagelse! Jag tror att inga förhållanden mår bra av att man försöker förändra varandra på någon punkt. Det man måste få är acceptans. Man måste acceptera varandras sämre sidor, men inte försöka ändra på dem. Visst kan man ändra sig på små saker som inte kostar något för en själv, men då ska det vara frivilligt och ffa inte ensidigt från ena parten.
1 gillning
Jag håller med om att det dels brukar vara lönlöst att försöka förändra varandra och dels så tänker jag att det inte ska behövas, man har rätt att vara den man är och få utlopp för sin egen personlighet (så länge man inte är ett riktigt asshole då 
) . Det jag börjat känna av nu är nog år av att ha känt mig styrd till förändring som jag egentligen inte varit bekväm med. Med det inte sagt att jag genomfört förändringarna alltid, men då till priset av dålig stämning och ogillande som ligger och pyr i luften från min mans sida. Jag känner att jag kommit till en punkt där jag vägrar vara den enda som tar ansvar över dålig stämning och försöker göra något åt den. När jag inte gör det så finns den helt enkelt kvar, för min man verkar inte bry sig om att engagera sig i det.
3 gillningar
Är så tacksam för de svar jag fått i tråden, skriv gärna mer om ni får några tankar, det uppskattas jättemycket.
Jag tänkte tillägga lite småsaker till min text. Dels att detta med att separera inte är någon ny tanke för mig. Har till exempel läst här inne på forumet i ca 1,5-2 år redan och det fanns väl en anledning till att jag googlade mig hit. Har tidigare fått smått panik av tanken dock, inser också att det mest berott på tankar kring barnen. De är så små och tanken på att inte vara med dem jämt gör oerhört ont. Nu har dock yngsta snart fyllt 3 år, inte gammal alls, men inget spädbarn längre. Kan hända att det bidrar till att detta börjar kännas lite mer som en verklig möjlighet nu.
Något annat jag reflekterat över på sista tiden är att jag faktiskt vågat tänka tanken hela vägen - att vore det inte för barnen hade jag nog lämnat redan. Det är sjukt svårt att skriva det, men det är sant. Jag älskar min man och när jag skriver detta blir jag påmind om många av hans goda sidor och goda stunder som vi har haft och fortfarande har ibland, men vardagen… det funkar inte och det tar för mycket av min kraft. Jag vet ändå hur jag vill att man är mot varandra i en kärleksrelation och jag och min sambo är inte alls där. Han är inte sån och det måste jag acceptera, men jag kan heller inte anpassa mig till att vara på något annat, i mitt tycke, sämre sätt längre. Jag upplever att jag försökt och försökt men utan gensvar, och då ska väl inte han heller behöva förändra sig om han nu inte vill tänker jag, eller?
Jag vet fortfarande inte riktigt vad nästa steg är. Jag har kontrollerat att jag står kvar i bostadskö (har gjort det en tid som en slags säkerhet) och jag har äntligen vågat öppna upp mig för en vän om hur jag känner. Hon har sett mig och min sambo ihop i många år och jag vet innerst inne att hon inte gillar honom (var det kanske därför jag omedvetet valde just henne att prata med?) då hon tycker att han behandlat mig illa länge, men hon har hållit det för sig själv fram tills nu. När jag började berätta tog hon upp flera tillfällen då hon varit med och han sagt/gjort lite halvelaka grejer mot mig som hon reagerat på. Jag har knappt reflekterat över dem, men visst minns jag och jag minns att det inte känts bra. Handlar t ex om ett sånt tillfälle med fika som jag skrivit om tidigare, att han kommenterat att jag inte borde köpa glass vid nåt tillfälle när vi var ute tillsammans osv.
Det var skönt att få prata med någon, men jag står fortfarande och stampar, har ni några ytterligare tankar ni är villiga att dela med er av? 
2 gillningar
Det finns några saker som folk omkring mig sa till mig när jag gick och ältade om jag skulle separera eller ej:
-
En kompis som efter ett besök hos oss tyckte att min sambo då behandlade mig illa, pratade ner, inte stöttade. Jag hade tyckt att han var precis som vanlig och insåg då att jag hade normaliserat hans beteende.
-
Min mamma som skilde sig i samma ålder som jag sa: Du är nu mellan 40 och 50 och undrar om inte livet ska vara mer än så här.
-
En kompis som sade “Livet är för kort för sådan skit!”
Framför allt det sista var verkligen träffande. Man ska inte slösa bort sitt enda liv på skit.
1 gillning
Åh, jag kan relatera till alla dessa punkter. Har som sagt en kompis som sett en del och som nu vågat berätta om vad hon tycker om det. Det var jätteskönt att höra för mig, även om det förstås inte är positivt att det varit så, men det är skönt att liksom bli bekräftad i att det inte bara är jag som inbillar mig saker och att någon annan också uppfattar det som dåligt beteende och inte okej. Jag har nog ibland själv fastnat i tankar om att jag kanske borde ändra mig, kanske vore jag en bättre människa då, han har rätt i grunden etc.
Jag går också i de där tankarna om huruvida livet inte ska vara mer än så här och samtidigt att jag inte vill slösa bort mitt egna liv till förmån för någon annan. Som kanske inte heller blir lyckligare av det liksom. Tvivlen kommer ju när jag tänker att jag kanske gapar efter för mycket, det är ju inte så att jag har ett helt värdelöst liv i dagsläget. Gräset kanske inte är grönare helt enkelt. Men samtidigt, det är ju inte så att jag ens planerar för att träffa någon annan eller prova på helt nya grejer som jag inte får utrymme för nu, utan det handlar mest om att jag vill få vara mig själv och rå om mig själv och känna att mitt är mitt och att ingen kan “förstöra” det. Att jag duger som jag är. Det vet jag rent intellektuellt att jag gör, men jag känner det inte alltid i vardagen, och jag känner mig inte älskad. Att inte känna sig älskad eller respekterad i en relation är oerhört ensamt. Att vara singel kan ju däremot vara härligt.
Jag har insett att jag, när jag valde min partner, tänkte att han får mig att bli en bättre person. Kan nu konstatera att man blir helt slut av att försöka vara bättre hela tiden. Numera tänker jag att jag vill vara med någon som låter mig vara som jag är.
4 gillningar
Hinner inte skriva så mycket just nu, men jag tar fasta på detta citat, för det är nämligen i mitt tyckte den bästa orsaken till separation jag kan tänka mig.
2 gillningar
Det här med att känna sötsug och vilja fika/äta glass känner jag igen. Alla människor känner inte sötsug och det beror på att vi är fysiologiskt olika. Han kanske är en av dem som är sådana.
Med det sagt tycker jag att man i ett parförhållande ska inspirera varandra till att göra bra val, inte med sura kommentarer och uttryck av ogillande dissa den andre. Det du stoppar i dig påverkar ju bara dig (och barnen förstås i någon mån). Det hjälper inte den andra personen att sluta äta sött genom att komma med elaka kommentarer. Det får snarare motsatt effekt - man vill bara tröstäta ännu mer.
Ja du, för mig framstår det som otroligt märkligt resonerat att dina små stunder av avkoppling på kvällen skulle vara “onödiga” medan hans pikar, kommentarer och sura blickar som bara leder till konflikt mellan er och att du blir ledsen tydligen är “nödvändiga”. Om det är något som är viktigt för dig och som du mår bra av så är det väl inte onödigt? Däremot är det ju jävligt onödigt av honom att komma med pikar som helt tycks sakna konstruktivt syfte.
Det låter lite som att din man fått Luther inpiskad eller något? Att man aldrig ska njuta i livet utan ständigt hålla sig produktiv. För egen del fattar jag då inte vad poängen med allt jobb och strävsamhet är om man aldrig får sätta sig ner (eller lägga sig i sängen…) och njuta lite också.
3 gillningar
Jag och min man är definitivt olika när det gäller detta och jag upplever det inte problematiskt att han är som han är (lite tråkigt ibland kanske, men inget problem). Han upplever det ju däremot uppenbarligen problematiskt att jag är som jag är och önskar att det förändrades, vilket jag inte har någon lust med. Jag tycker att man, i ett parförhållande, ska få vara den man är. Inspirera till positiva förändringar kan man ju absolut göra om den andra är öppen för detta. Sen vill jag bara poängtera att jag varken tröstäter eller “stoppar i mig” mängder av sötsaker. Det handlar om att jag njuter av att sitta ner i lugn och ro om kvällarna och fika. Jag ser det mer som en mysig kvällsrutin som jag inte önskar ändra på, varför skulle jag ta bort en positiv rutin som får mig att må bra liksom? Just nu mår jag inte särskilt bra av det och det beror ju på min mans agerande. inte på saken i sig.
Sen måste jag också bara kommentera lite allmänt att detta med fika och liknande är givetvis bara ett exempel på saker som inte funkar i vårt förhållande, jag tog det för att jag tycker att det tydliggör ganska väl hur jag upplever att min man vill styra och hur han förväntar sig att få det på sitt sätt och hur han hanterar det när det inte blir så.
Tack för svar!
2 gillningar
Det är märkligt för mig också, när jag tänker mer klart. Tror att jag vant mig över så lång tid att det är så här att jag länge bara tyckt att det nog är jag som borde förändra mig. Kom att tänka på en gång när jag just blev ledsen och sa ifrån om just detta med fikat, när han hade kommenterat negativt, och att jag frågade varför han gör så fast han vet att det gör mig ledsen. Minns inte hans svar ordagrant, men minns att han i alla fall sa att det ju visst påverkar honom och går ut över honom att jag då t ex fikar. Tror inte att han kunde förklara det närmare än så dock, så jag fattar fortfarande inte riktigt… 
Kanske inte just Luther, men ändå samma tänk, ja
Han tycker absolut att man ska hålla sig ständigt produktiv, att man ska göra nytta och vara till nytta. Inte ofta han kopplar av, även om det ju händer. Vi är rätt osynkade här helt klart då jag tänker mer som du, dvs att jag inte riktigt fattar poängen om jag inte även får njuta och skörda frukten av mitt arbete så att säga. Jag är inte lat, som det säkert kan låta som här, men jag vill ha en balans och jag strävar inte efter att ta på mig arbete i onödan, vill njuta av livet.
1 gillning
Nej, det här är också obegripligt för mig. Intolerant, skulle jag beskriva det. Det är ju inte som att någon tar skada av att du fikar på kvällen.
1 gillning
Är det okej för dig om din man nu skulle träffa en ny?
Helt ärligt så vet jag inte hur jag skulle känna om han träffade någon ny. Det skulle säkert ta emot och smärta för mig, men samtidigt känns det lite som att då skulle det ju hända något i alla fall. Vi skulle tvingas åt något håll. Känner mig helt slut av situationen som den är nu. Så, jag fattar att det inte låter så bra att säga att man nästan skulle tycka att det var bra om ens partner träffade någon ny, men lite så tänker jag nog ändå. Gissar att om det väl hände skulle det inte vara jättekul, men som sagt, lite skönt på samma gång.
1 gillning
Nu har det gått lite mer än en vecka sedan jag vågade starta denna tråd här. Det har egentligen inte hänt så mycket på hemmaplan sedan dess, men jag känner att jag blir mer och mer säker i att jag och sambon behöver separera. Åtminstone för en tid, på prov, men jag gissar att gör vi det så blir det för gott… Kan inte se att jag skulle våga mig tillbaka in i något om jag en gång kommit ur det.
Har funderat och funderat på detta så länge, vi snackar åratal. Har stoppats av barnens ålder och oron över vad en separation skulle göra med dem då de är så små. Har på något vis insett sedan länge att vi kommer att behöva separera någon gång, men har tänkt att det är bättre att göra det senare med tanke på barnen. Har inte riktigt vågat tänka tanken fullt ut att jag faktiskt kan separera innan de hunnit bli hyfsat stora. Nu tänker jag att det nödvändigtvis inte är så mycket bättre att separera när de är äldre, utan att det rentav kan finnas fördelar med att göra det nu när de är små. Finns det någon som har tips angående detta eller som har erfarenhet av att separera med småbarn?
I övrigt har jag (förstås) analyserat mitt och sambons förhållande hur mycket som helst de senaste dagarna. Det jag börjar inse mer och mer är att denna situation är svår att lösa även om jag hade varit i det läget att jag verkligen ville lösa det. Jag tror liksom inte på det och då blir det ju svårt. Jag litar inte på att han skulle göra helhjärtade försök, utan att det, som tidigare, skulle bli som vanligt igen efter en kort tid. Och då är vi tillbaka på ruta ett, och jag måste få ett slut på det här ältandet och på att stå och stampa på ett ställe. Jag vill framåt nu.
1 gillning
Mina barn var 10 respektive 13 när jag separerade från deras pappa. Det var helt klart lättast för 10-åringen.
1 gillning
Det låter ju lite som att din man, precis som mitt nyblivna ex, inte kan eller vill ägna sig åt självreflektion och själv fundera på hur ni skulle kunna förbättra saker, vad han kan jobba på, vad du skulle behöva göra osv. Utan det går det ju liksom inte att komma framåt, så kände jag.
Att han kan tänka sig att göra lite mer som du säger åt honom om det krävs för att behålla dig är ju liksom ingen riktig, och för det mesta inte heller varaktig, förändring. Förändringar måste ju liksom komma inifrån, från reflektion och att man bottnar på riktigt i något man vill. Inte lite påklistrat och halvdant ögontjäneri
1 gillning
Nej, det är nog just det. Jag tror inte han vill/orkar/kan det. Han kan ju uttrycka ogillande med saker jag gör, men aldrig på ett moget sätt hålla en samtal om det är något vi borde jobba på. Så fort det är något som skaver eller något som borde tas upp till diskussion är det jag som får ta tag i det, han bara låter det vara, agerar ogillande och skapar dålig stämning. Tror aldrig han sagt att vi behöver prata och tagit tag i en diskussion, annat än om rent praktiska saker som hur vi gör med badrumsrenoveringen eller liknande. Tidigare i livet, och i början av denna relation, så var jag i mitt tycke riktigt bra på just detta, att ta upp saker direkt och hitta lösningar. Nu blir det att även jag drar mig för det vilket leder till att vi mycket sällan pratar “på riktigt”. Jag orkar inte vara den som drar längre. Och som du säger så tänker jag att det inte går att komma framåt om inte båda funderar på lösningar och är villiga att reflektera och diskutera saker på djupet.
Jag tror att han helt klart skulle kunna göra lite mer som jag vill om han insåg att jag menar allvar med att lämna, men jag kan verkligen inte lita på att det skulle vara en varaktig förändring. Tror att han på ett vis är ganska nöjd med tillvaron, han verkar inte behöva eller förvänta sig något mer, även om jag undrar hur han kan vara nöjd med detta. Tror att även här är vi helt enkelt så olika. För honom verkar det räcka att det funkar hyfsat i vardagen och att vi delar på barn och hus och liknande. Jag tänker ju att även han borde bli lyckligare i en bättre relation, men vad vet jag. Jag tror i alla fall inte att eventuella förändringar han skulle göra nu skulle bottna i att han reflekterat och verkligen vill framåt.