Vet inte riktigt var jag ska börja. Det finns väl tusen berättelser om relationer som ser ut ungefär som min, men det känns ju ofta som att man är ensam med att ha det som man har det ändå. Kände häromdagen att jag kommit till en punkt där jag behöver få skriva av mig och få andras ögon på min historia, så here we go.
Har varit ihop med min sambo i 8 år, känt varandra i ytterligare några år. Han var lite av ”the one that got away”, vi hade en fling några år innan vi blev ihop på riktigt, men på grund av avstånd blev det aldrig något seriöst då. Kunde dock inte sluta tänka på honom även om jag gick vidare i livet, men så sågs vi då igen för 8 år sedan och blev äntligen ett par. Jag var himlastormande förälskad och denna förälskelse höll i sig mycket längre än vad det någonsin gjort med någon annan innan. Jag har absolut varit kär och haft längre förhållanden innan, men detta var i en klass för sig. Jag var rädd för att sabba allt och jag var också redo för att ta relationen ett steg längre än tidigare, såg en framtid med honom helt enkelt. Jag lovade mig själv då att jag skulle få detta att funka till vilket pris som helst (det tycker jag ju inte är en bra idé idag, men minns att jag uppriktigt tänkte så vid den tidpunkten).
Min känsla var att hans intresse svalnade något efter en tid, men vi var ihop och det flöt ändå på. Efter ca ett år så gör han i princip slut. Eller, egentligen fick jag göra slut med mig själv å hans vägnar då han inte fick det ur sig men jag märkte tydligt att han inte var nöjd. Han ångrade sig dock snabbt och gjorde en del förändringar i sitt liv vilket nog var bra och vi blev ihop igen. Det gick ytterligare några månader och så tog det slut igen. Vems initiativ det var på minns jag inte ens, mitt tror jag då jag var ledsen över att han brutit ett löfte som han gett mig (ej otrohet eller något sådant). Jag led dock oerhört av att vara isär, gjorde det mesta jag kunde komma på för att gå vidare men insåg sedan att det inte var vad jag ville. Vi träffades igen och pratade igenom vad som behövde förändras för att vi båda skulle vara nöjda och må bra. Vi gjorde en hel del förändringar och vi började båda må mycket bättre och relationen var på topp. Kort därefter blev jag gravid med vårt första barn (ca 3 år efter att vi blivit ihop för första gången). Allt flöt på riktigt bra, vi köpte hus och blev också föräldrar en andra gång på ganska kort tid.
Nu är vi alltså 8 år in i vår relation. Ingen jättelång tid, men ändå många betydelsefulla år ihop. Vi har två barn på 2 och 4 år. Vi är duktiga på att vara föräldrar ihop. Båda prioriterar barnen högst och jag upplever att vi har ett jämställt föräldraskap. Jag tycker att han är en jättebra pappa och jag tror att han tycker att jag är en bra mamma också. Vi är inte alltid överens om allt gällande barnuppfostran, men ändå om det mesta, och just föräldraskapet känns som något vi gör bra ihop.
Det leder mig osökt in på det vi inte är så överens om…
Vi har alltid haft konflikter om ganska mycket, utöver föräldraskapet. När jag säger konflikter så menar jag inte gräl eller liknande, vi är båda väldigt ”sansade” om man kan kalla det så. Vi har mycket sällan haft regelrätta gräl, men däremot tycker vi ofta olika om saker och ting. Det är mest småsaker, det kan handla om heminredning eller vad vi ska köpa för bil och dylikt. Alltså, sådant som, om man skulle titta på det enskilt, är ganska obetydligt. Problemet är att vi är så olika i så mycket att allt detta sammantaget, även om det handlar om småsaker, blir till ett stort problem. Vi har båda visat prov på att vi är kapabla till att ge och ta och kompromissa, men det är så himla tråkigt och energikrävande att vi nästan aldrig är eniga. Detta har blivit ett stort problem för mig. Jag känner det lite som att jag är tonåring igen och måste be om lov för att t ex köpa nåt till hemmet och vet på förhand att det mest troligt blir ett nej. Självklart bara köper jag saker ibland ändå, men då blir det nästan som att jag måste smussla med det och det känns inte bra. Han tycker att vi ska komma överens före med tanke på att vi har väldigt olika smak och jag håller med honom om att det är rimligt, men jag börjar tappa sugen. Känner mig ofri helt enkelt och som en tonåring. Jag är vuxen och vill kunna göra mina egna val (gärna i samråd med honom om sånt som rör oss båda förstås, men vi tycks aldrig hitta till det där samförståndet). Jag känner ofta att jag fått ändra saker i min personlighet för att det ska funka med vår relation, saker som faktiskt var positiva egenskaper. Ett exempel är att jag tidigare varit duktig på att ta upp och prata om problem. Nu blir det oftast att jag bara sväljer det då det inte känns som någon idé ändå. Vi kommer liksom inte fram till något bra.
Vi fungerar som sagt bra som föräldrar ihop, oftast åtminstone. Har väl de sedvanliga oenigheterna ibland, men där är det väldigt lite faktiskt. Det går oftast att lösa smidigt. Han är en bra pappa och vi delar (självklart, men tyvärr är det ju inte alltid så) på ansvaret för barnen. Barnen är ändå mer mammiga än pappiga och vill ofta att jag ska t ex natta dem, men vi är noga med att dela lika där och han är bra på att förklara för dem att han också älskar dem och vill spendera tid med dem. Tror att det jag vill ha sagt med detta är att jag uppskattar honom mycket som medförälder, vilket är viktigt för mig att få med i denna berättelse.
Eftersom att vi är så olika så känner jag ofta att jag behöver smussla med saker för honom. Återigen oftast småsaker, men det har ändå börjat tära på mig mer och mer. Jag förstår att det är dumt att göra så, men det blir lätt ändå att jag gör det då jag inte orkar med dålig stämning eller att känna av hans ogillande. Det kan t ex vara att jag stänger in mig i mitt hemmakontor om kvällarna efter att barnen somnat för att titta på en serie och äta glass. Vill då inte göra detta synligt ute i vardagsrummet då han tycker att det är onödigt och jag känner av hans ogillande. Det gör mig väldigt självmedveten på ett negativt sätt. Han själv är nämligen sån som äter frukost, lunch och middag och allt utöver det är typ slöseri och onödigt enligt honom. Han har noll förståelse för att jag kan tycka att det är trevligt att fika en vanlig vardagkväll. Han anser att det är sådant man bara gör någon gång ibland, medan jag lätt kan göra det var och varannan dag just för att det är trevligt och mysigt. Sen anser han också att man inte behöver sitta framför tv:n då det alltid finns något mer nyttigt man kan använda sin tid till. Han fixar ofta med något på gården eller i garaget eller pysslar i sitt kontor. Jag upplever att jag alltid behöver vara igång med något för att han ska tycka att det är bra nog. Detta gör mig helt slut och har också lett till att jag ibland säger att jag behöver jobba lite på kvällen och som sagt går in på mitt kontor och sitter där i lugn och ro och tittar på ett avsnitt av en serie eller läser en bok eller något. Det känns mer okej att säga något sådant då han tycker att det är helt okej att man behöver jobba.
Givetvis har vi också kvällar tillsammans då vi faktiskt tittar på en film ihop eller spelar spel, eller fixar i trädgården tillsammans eller något liknande. Och givetvis sitter jag inte och fikar och ser på tv varje dag som det kan låta som ovan, men det är ändå en viktig del i mitt liv att få koppla av om kvällarna när jag är hemma och ledig. Han är verkligen alltid igång och får mig ofta att känna mig otillräcklig och ”dålig” som vill ta det lugnt. Vi är helt enkelt mycket olika här.
Ett annat av våra, i mitt tycke, stora problem är vårt sexliv. Vi har fantastiskt sex när vi väl har det, sådant jag verkligen kan gå och längta efter, men vi har det typ en gång varannan månad. Det är han som inte har lust mer än så. Jag skulle önska att det vore åtminstone ett par gånger per vecka. Så vi har väldigt olika preferenser där. Eftersom ett nej givetvis alltid går före ett ja så blir det ju som han vill och det leder till att jag går runt och känner mig både sexuellt frustrerad i ärlighetens namn men även oattraktiv och okvinnlig. Tror att det påverkar att man ju som kvinna i princip vuxit upp med att killar alltid vill, så att ha en kille som nästan aldrig vill leder oundvikligen till att det känns som att det är något fel på mig. Jag förstår rent intellektuellt att det inte är så, men känslan finns ju där ändå. Detta är något vi pratat om (även om det är tydligt att han tycker att det är jobbigt att diskutera det på djupet) och han menar att han helt enkelt inte känner ett större behov än detta. Han menar att han är attraherad av mig och att han är enig med mig om att vårt sex är riktigt bra när det sker, men han har helt enkelt inte lust så ofta. Så här har det varit länge i vårt förhållande, det har gått upp och ner i perioder men det återgår alltid till att vara väldigt glest mellan gångerna. Detta är ett stort problem för mig då jag tycker att sex är en jätteviktig del av förhållandet och jag har på senare tid också börjat känna lite att jag slösar bort mitt liv på att gå och känna mig frustrerad över detta och inte få utlopp för hur jag skulle vilja ha det. Tycker dock att det är svårt då jag naturligtvis inte vill att han gör något han inte själv vill, men samtidigt har jag börjat fundera över om vi kanske bara är för olika i detta och om jag borde vara med någon som är mer som jag. Senast jag tog upp detta sa han i princip rakt ut att det är jag som har ett problem så det är jag som får avgöra hur viktigt det är.
Jag känner det överlag som att jag behöver anpassa mig väldigt mycket efter vad han tycker är bra och dåligt. Har absolut provat att inte göra det, men det blir inte heller bra. Jag upplever att han kan försöka anpassa sig till en viss del, men ganska lite jämfört med mig. Egentligen tycker jag ju inte att någon ska behöva anpassa sig så hemskt mycket. Tror ganska mycket på devisen att ”är det rätt så är det lätt”. Lätt är det definitivt inte för oss. Eller inte för mig i alla fall. Jag vet ärligt inte hur nöjd eller missnöjd han är då han är väldigt dålig på att kommunicera sina känslor till mig (och överhuvudtaget). Det är alltid jag som initierat ett samtal då vi verkligen behövt prata ut om något till exempel. Då går det trögt, men han pratar lite halvt motvilligt (min uppfattning) åtminstone. Frågar jag honom så säger han att det är bra, eller att det blir bättre, eller något sådant.
Den senaste tiden har jag också upplevt att han börjat syssla med lite gaslighting gentemot mig. T ex att han insisterar på att vi pratat om en viss sak och bestämt på ett visst sätt fast jag ju vet att vi inte gjort det. Det är inget som hänt ofta, men jag har lagt märke till det några gånger nu och det är ju inte alls kul.
Det här är redan ett väldigt långt inlägg, jag vet, men så nyttigt för mig att skriva ner detta. Jag har på något vis länge levt i vetskapen om att vi är väldigt olika och att varje beslut är lite av en kamp, vilket är uttröttande, men jag har ändå tänkt att vi har en stark kärlek för varandra där under. Det har vi onekligen haft en gång i tiden, men frågan är vad som finns kvar? Inbillar jag mig bara att detta går att lösa? Och vill jag ens det längre? Vi har ändå gett det lång tid och inte mycket har blivit bättre. Förut var jag så kär i honom att jag hade överseende med mycket, men när jag började fundera på detta för en tid sedan så insåg jag att jag inte ens känner mig så kär längre. När jag tänker på saker jag längtar efter eller vill uppleva så tänker jag mycket sällan på honom i det. Längtar snarare efter tid för mig själv eller för att göra saker med kompisar. Bara att gå ut och äta middag känns roligare att göra med en kompis då jag och sambon ofta inte har så mycket att prata om vid ett sådant tillfälle. Jag har börjat känna att jag fake:ar lite när vi sitter ner och pratar då jag inte riktigt känner att jag kan vara mig själv. Vet inte varför fullt ut. Sen är det då detta med sexlivet… Har kommit fram till att jag inte kan ha det så här för all framtid, vill uppleva så mycket mer på det planet, och han är helt ointresserad. Detta har dessutom satt sig så hårt på mitt självförtroende, vilket jag verkligen behöver bygga upp igen.
Kan jag få era tankar på min text? Skulle vara så otroligt skönt att få bolla detta med andra. Har börjat känna att det som håller mig tillbaka från en separation är barnen, men det är ju inte heller så lite så att säga. Mår fysiskt dåligt när jag tänker på att åsamka dem någon som helst form av smärta vilket ett uppbrott säkert skulle leda till tillfälligt även om jag vet att barn med separerade föräldrar inte mår sämre än andra så länge man sköter uppbrottet hyfsat snyggt. Det tror jag ändå att vi skulle vara kapabla till, men åh så svårt det är… Hur gör man? Hur ska jag tänka? Behöver alldeles oavsett komma framåt på något vis. Har stått och stampat på samma plats så länge nu och så blir inget bättre, det är ett som är säkert. Vill inte heller se tillbaka på mitt liv om 10 år och känna att jag inte levt just MITT liv utan snarare någon annans.
Tusen tack till er som tog er tid att läsa allt mitt virrvarr!
) . Det jag börjat känna av nu är nog år av att ha känt mig styrd till förändring som jag egentligen inte varit bekväm med. Med det inte sagt att jag genomfört förändringarna alltid, men då till priset av dålig stämning och ogillande som ligger och pyr i luften från min mans sida. Jag känner att jag kommit till en punkt där jag vägrar vara den enda som tar ansvar över dålig stämning och försöker göra något åt den. När jag inte gör det så finns den helt enkelt kvar, för min man verkar inte bry sig om att engagera sig i det.