Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Få terapi online | Artiklar

Vad är vad? Är det dags att separera?

Vet inte riktigt var jag ska börja. Det finns väl tusen berättelser om relationer som ser ut ungefär som min, men det känns ju ofta som att man är ensam med att ha det som man har det ändå. Kände häromdagen att jag kommit till en punkt där jag behöver få skriva av mig och få andras ögon på min historia, så here we go.

Har varit ihop med min sambo i 8 år, känt varandra i ytterligare några år. Han var lite av ”the one that got away”, vi hade en fling några år innan vi blev ihop på riktigt, men på grund av avstånd blev det aldrig något seriöst då. Kunde dock inte sluta tänka på honom även om jag gick vidare i livet, men så sågs vi då igen för 8 år sedan och blev äntligen ett par. Jag var himlastormande förälskad och denna förälskelse höll i sig mycket längre än vad det någonsin gjort med någon annan innan. Jag har absolut varit kär och haft längre förhållanden innan, men detta var i en klass för sig. Jag var rädd för att sabba allt och jag var också redo för att ta relationen ett steg längre än tidigare, såg en framtid med honom helt enkelt. Jag lovade mig själv då att jag skulle få detta att funka till vilket pris som helst (det tycker jag ju inte är en bra idé idag, men minns att jag uppriktigt tänkte så vid den tidpunkten).

Min känsla var att hans intresse svalnade något efter en tid, men vi var ihop och det flöt ändå på. Efter ca ett år så gör han i princip slut. Eller, egentligen fick jag göra slut med mig själv å hans vägnar då han inte fick det ur sig men jag märkte tydligt att han inte var nöjd. Han ångrade sig dock snabbt och gjorde en del förändringar i sitt liv vilket nog var bra och vi blev ihop igen. Det gick ytterligare några månader och så tog det slut igen. Vems initiativ det var på minns jag inte ens, mitt tror jag då jag var ledsen över att han brutit ett löfte som han gett mig (ej otrohet eller något sådant). Jag led dock oerhört av att vara isär, gjorde det mesta jag kunde komma på för att gå vidare men insåg sedan att det inte var vad jag ville. Vi träffades igen och pratade igenom vad som behövde förändras för att vi båda skulle vara nöjda och må bra. Vi gjorde en hel del förändringar och vi började båda må mycket bättre och relationen var på topp. Kort därefter blev jag gravid med vårt första barn (ca 3 år efter att vi blivit ihop för första gången). Allt flöt på riktigt bra, vi köpte hus och blev också föräldrar en andra gång på ganska kort tid.

Nu är vi alltså 8 år in i vår relation. Ingen jättelång tid, men ändå många betydelsefulla år ihop. Vi har två barn på 2 och 4 år. Vi är duktiga på att vara föräldrar ihop. Båda prioriterar barnen högst och jag upplever att vi har ett jämställt föräldraskap. Jag tycker att han är en jättebra pappa och jag tror att han tycker att jag är en bra mamma också. Vi är inte alltid överens om allt gällande barnuppfostran, men ändå om det mesta, och just föräldraskapet känns som något vi gör bra ihop.
Det leder mig osökt in på det vi inte är så överens om…

Vi har alltid haft konflikter om ganska mycket, utöver föräldraskapet. När jag säger konflikter så menar jag inte gräl eller liknande, vi är båda väldigt ”sansade” om man kan kalla det så. Vi har mycket sällan haft regelrätta gräl, men däremot tycker vi ofta olika om saker och ting. Det är mest småsaker, det kan handla om heminredning eller vad vi ska köpa för bil och dylikt. Alltså, sådant som, om man skulle titta på det enskilt, är ganska obetydligt. Problemet är att vi är så olika i så mycket att allt detta sammantaget, även om det handlar om småsaker, blir till ett stort problem. Vi har båda visat prov på att vi är kapabla till att ge och ta och kompromissa, men det är så himla tråkigt och energikrävande att vi nästan aldrig är eniga. Detta har blivit ett stort problem för mig. Jag känner det lite som att jag är tonåring igen och måste be om lov för att t ex köpa nåt till hemmet och vet på förhand att det mest troligt blir ett nej. Självklart bara köper jag saker ibland ändå, men då blir det nästan som att jag måste smussla med det och det känns inte bra. Han tycker att vi ska komma överens före med tanke på att vi har väldigt olika smak och jag håller med honom om att det är rimligt, men jag börjar tappa sugen. Känner mig ofri helt enkelt och som en tonåring. Jag är vuxen och vill kunna göra mina egna val (gärna i samråd med honom om sånt som rör oss båda förstås, men vi tycks aldrig hitta till det där samförståndet). Jag känner ofta att jag fått ändra saker i min personlighet för att det ska funka med vår relation, saker som faktiskt var positiva egenskaper. Ett exempel är att jag tidigare varit duktig på att ta upp och prata om problem. Nu blir det oftast att jag bara sväljer det då det inte känns som någon idé ändå. Vi kommer liksom inte fram till något bra.

Vi fungerar som sagt bra som föräldrar ihop, oftast åtminstone. Har väl de sedvanliga oenigheterna ibland, men där är det väldigt lite faktiskt. Det går oftast att lösa smidigt. Han är en bra pappa och vi delar (självklart, men tyvärr är det ju inte alltid så) på ansvaret för barnen. Barnen är ändå mer mammiga än pappiga och vill ofta att jag ska t ex natta dem, men vi är noga med att dela lika där och han är bra på att förklara för dem att han också älskar dem och vill spendera tid med dem. Tror att det jag vill ha sagt med detta är att jag uppskattar honom mycket som medförälder, vilket är viktigt för mig att få med i denna berättelse.

Eftersom att vi är så olika så känner jag ofta att jag behöver smussla med saker för honom. Återigen oftast småsaker, men det har ändå börjat tära på mig mer och mer. Jag förstår att det är dumt att göra så, men det blir lätt ändå att jag gör det då jag inte orkar med dålig stämning eller att känna av hans ogillande. Det kan t ex vara att jag stänger in mig i mitt hemmakontor om kvällarna efter att barnen somnat för att titta på en serie och äta glass. Vill då inte göra detta synligt ute i vardagsrummet då han tycker att det är onödigt och jag känner av hans ogillande. Det gör mig väldigt självmedveten på ett negativt sätt. Han själv är nämligen sån som äter frukost, lunch och middag och allt utöver det är typ slöseri och onödigt enligt honom. Han har noll förståelse för att jag kan tycka att det är trevligt att fika en vanlig vardagkväll. Han anser att det är sådant man bara gör någon gång ibland, medan jag lätt kan göra det var och varannan dag just för att det är trevligt och mysigt. Sen anser han också att man inte behöver sitta framför tv:n då det alltid finns något mer nyttigt man kan använda sin tid till. Han fixar ofta med något på gården eller i garaget eller pysslar i sitt kontor. Jag upplever att jag alltid behöver vara igång med något för att han ska tycka att det är bra nog. Detta gör mig helt slut och har också lett till att jag ibland säger att jag behöver jobba lite på kvällen och som sagt går in på mitt kontor och sitter där i lugn och ro och tittar på ett avsnitt av en serie eller läser en bok eller något. Det känns mer okej att säga något sådant då han tycker att det är helt okej att man behöver jobba.
Givetvis har vi också kvällar tillsammans då vi faktiskt tittar på en film ihop eller spelar spel, eller fixar i trädgården tillsammans eller något liknande. Och givetvis sitter jag inte och fikar och ser på tv varje dag som det kan låta som ovan, men det är ändå en viktig del i mitt liv att få koppla av om kvällarna när jag är hemma och ledig. Han är verkligen alltid igång och får mig ofta att känna mig otillräcklig och ”dålig” som vill ta det lugnt. Vi är helt enkelt mycket olika här.

Ett annat av våra, i mitt tycke, stora problem är vårt sexliv. Vi har fantastiskt sex när vi väl har det, sådant jag verkligen kan gå och längta efter, men vi har det typ en gång varannan månad. Det är han som inte har lust mer än så. Jag skulle önska att det vore åtminstone ett par gånger per vecka. Så vi har väldigt olika preferenser där. Eftersom ett nej givetvis alltid går före ett ja så blir det ju som han vill och det leder till att jag går runt och känner mig både sexuellt frustrerad i ärlighetens namn men även oattraktiv och okvinnlig. Tror att det påverkar att man ju som kvinna i princip vuxit upp med att killar alltid vill, så att ha en kille som nästan aldrig vill leder oundvikligen till att det känns som att det är något fel på mig. Jag förstår rent intellektuellt att det inte är så, men känslan finns ju där ändå. Detta är något vi pratat om (även om det är tydligt att han tycker att det är jobbigt att diskutera det på djupet) och han menar att han helt enkelt inte känner ett större behov än detta. Han menar att han är attraherad av mig och att han är enig med mig om att vårt sex är riktigt bra när det sker, men han har helt enkelt inte lust så ofta. Så här har det varit länge i vårt förhållande, det har gått upp och ner i perioder men det återgår alltid till att vara väldigt glest mellan gångerna. Detta är ett stort problem för mig då jag tycker att sex är en jätteviktig del av förhållandet och jag har på senare tid också börjat känna lite att jag slösar bort mitt liv på att gå och känna mig frustrerad över detta och inte få utlopp för hur jag skulle vilja ha det. Tycker dock att det är svårt då jag naturligtvis inte vill att han gör något han inte själv vill, men samtidigt har jag börjat fundera över om vi kanske bara är för olika i detta och om jag borde vara med någon som är mer som jag. Senast jag tog upp detta sa han i princip rakt ut att det är jag som har ett problem så det är jag som får avgöra hur viktigt det är.

Jag känner det överlag som att jag behöver anpassa mig väldigt mycket efter vad han tycker är bra och dåligt. Har absolut provat att inte göra det, men det blir inte heller bra. Jag upplever att han kan försöka anpassa sig till en viss del, men ganska lite jämfört med mig. Egentligen tycker jag ju inte att någon ska behöva anpassa sig så hemskt mycket. Tror ganska mycket på devisen att ”är det rätt så är det lätt”. Lätt är det definitivt inte för oss. Eller inte för mig i alla fall. Jag vet ärligt inte hur nöjd eller missnöjd han är då han är väldigt dålig på att kommunicera sina känslor till mig (och överhuvudtaget). Det är alltid jag som initierat ett samtal då vi verkligen behövt prata ut om något till exempel. Då går det trögt, men han pratar lite halvt motvilligt (min uppfattning) åtminstone. Frågar jag honom så säger han att det är bra, eller att det blir bättre, eller något sådant.

Den senaste tiden har jag också upplevt att han börjat syssla med lite gaslighting gentemot mig. T ex att han insisterar på att vi pratat om en viss sak och bestämt på ett visst sätt fast jag ju vet att vi inte gjort det. Det är inget som hänt ofta, men jag har lagt märke till det några gånger nu och det är ju inte alls kul.

Det här är redan ett väldigt långt inlägg, jag vet, men så nyttigt för mig att skriva ner detta. Jag har på något vis länge levt i vetskapen om att vi är väldigt olika och att varje beslut är lite av en kamp, vilket är uttröttande, men jag har ändå tänkt att vi har en stark kärlek för varandra där under. Det har vi onekligen haft en gång i tiden, men frågan är vad som finns kvar? Inbillar jag mig bara att detta går att lösa? Och vill jag ens det längre? Vi har ändå gett det lång tid och inte mycket har blivit bättre. Förut var jag så kär i honom att jag hade överseende med mycket, men när jag började fundera på detta för en tid sedan så insåg jag att jag inte ens känner mig så kär längre. När jag tänker på saker jag längtar efter eller vill uppleva så tänker jag mycket sällan på honom i det. Längtar snarare efter tid för mig själv eller för att göra saker med kompisar. Bara att gå ut och äta middag känns roligare att göra med en kompis då jag och sambon ofta inte har så mycket att prata om vid ett sådant tillfälle. Jag har börjat känna att jag fake:ar lite när vi sitter ner och pratar då jag inte riktigt känner att jag kan vara mig själv. Vet inte varför fullt ut. Sen är det då detta med sexlivet… Har kommit fram till att jag inte kan ha det så här för all framtid, vill uppleva så mycket mer på det planet, och han är helt ointresserad. Detta har dessutom satt sig så hårt på mitt självförtroende, vilket jag verkligen behöver bygga upp igen.

Kan jag få era tankar på min text? Skulle vara så otroligt skönt att få bolla detta med andra. Har börjat känna att det som håller mig tillbaka från en separation är barnen, men det är ju inte heller så lite så att säga. Mår fysiskt dåligt när jag tänker på att åsamka dem någon som helst form av smärta vilket ett uppbrott säkert skulle leda till tillfälligt även om jag vet att barn med separerade föräldrar inte mår sämre än andra så länge man sköter uppbrottet hyfsat snyggt. Det tror jag ändå att vi skulle vara kapabla till, men åh så svårt det är… Hur gör man? Hur ska jag tänka? Behöver alldeles oavsett komma framåt på något vis. Har stått och stampat på samma plats så länge nu och så blir inget bättre, det är ett som är säkert. Vill inte heller se tillbaka på mitt liv om 10 år och känna att jag inte levt just MITT liv utan snarare någon annans.

Tusen tack till er som tog er tid att läsa allt mitt virrvarr!

3 gillningar

Hinner inte svara så mycket just nu. Men känns igen helt angående sexlivet, så sade och var min man också - men sen kom jag ju på att han var svårt porrberoende och hellre tillfredsställde sig själv genom porr istället för att vara med mig.

Hoppas att det inte är så med din sambo också.

2 gillningar

Tack för svar!
Jag har inte sett några sådana tendenser alls hos min man, men vem vet… Det är ju ganska lätt att dölja saker om man vill det antar jag.

Just detta med sexlivet tycker jag är skitjobbigt. Dels för att det får mig att känna mig rätt värdelös men också för att jag verkligen vill ha ett aktivt sexliv. Har ingen lust att titta tillbaka på mitt liv och inse att jag knappt haft sex sen jag var 30-ish liksom. Kan inte nöja mig med det och när det gäller detta finns ingen vilja till förändring hos min man.

1 gillning

Jag tror inte att olikheter i en relation nödvändigtvis behöver vara ett problem. Problem blir det kanske först om det inte finns någon respekt för varandras perspektiv eller personlighet.

För mig låter det exempelvis jättekonstigt att du känner att du måste stänga in dig för att mer eller mindre i smyg titta på tv och äta något gott.
Det normala hade ju varit om han gjorde det han mådde bra av på sin lediga tid (exempelvis fixa med något projekt eller rensa i trädgården) medan du gör det du mår bra av. Och ibland gör man saker tillsammans. Att sitta och kommentera den andres val känns märkligt, när det egentligen borde vara ett ickeproblem. I sådana fall skapar man onödiga slitningar, kan jag tycka, och visar även lite bristande respekt för varandra

Sen det där med sex. Där funderar jag lite på vad exakt det är du saknar? Är det känslan av närhet? Känslan av att vara attraktiv? Är det själva fysiska njutningen? Eller kanske något annat?
Jag tror att det är vanligt att man har lite olika sexuella preferenser i relation, och inte heller det behöver kanske vara något stort problem, om man kan hitta sätt att få det man saknar utan att sätta press eller tvång på varandra.
Jag tänker att det exempelvis går att få intimitet och närhet på andra sätt, samtidigt som man kan tillfredsställa sig själv utan att lägga den bördan på sin partner.
Så gjorde vi ofta i exempelvis min förra relation, om vi inte alltid tajmade varandra när det gällde lust.

Men jag för intrycket av att ni på många olika sätt kanske förstorar era olikheter och därför verka sakna lite förståelse för varandra?

1 gillning

Tack för input @onedaymore ! Bra att reflektera över.

Jag håller helt med dig om att olikheter inte nödvändigtvis behöver vara ett problem. Tänker att allt beror på hur man hanterar det och vilka typer av olikheter det rör sig om, vissa är väl svårare än andra att acceptera.

Ska försöka förklara vissa saker bättre, blev så långt första inlägg att jag fick korta ner en del, finns mer att berätta om. Jag förstår att det låter konstigt att jag smyger med saker, det har jag själv reflekterat över många gånger. Har slutat med det i perioder, problemet är att sambon uttrycker sånt ogillande med det jag gör att jag blir väldigt obekväm med att vara öppen inför honom. Till exempel så har jag tidigt i vårt förhållande berättat om gamla ätstörningar och att jag är jättekänslig för kommentarer kring mat/vikt och liknande. Ändå kan han kommentera om jag då typ sitter framför tv:n och äter något gott på kvällen. Har fått påtala detta flera gånger och till och med blivit jätteledsen och börjat gråta när han gjort så och sedan förklarat varför. Han kan då be om ursäkt för stunden men sen händer det igen (kan väl bara nämna det att jag är helt normalviktig och har så varit under hela vårt förhållande, även om jag inte tycker att det bör ha med saken att göra). Han kan förklara sitt beteende med att han bara tycker att det är helt onödigt att sitta och fika och att man inte ska göra sånt mer än nån gång då och då. För mig är fikastunden på kvällen (inte varje kväll, men hyfsat ofta) en jättehärlig stund när jag får varva ner från jobb och barn och jag känner inte alls för att sluta med det. Vore också jättekonstigt om jag skulle sluta med en sådan sak för att han säger det. Det blir att jag känner mig styrd av honom och som att hans åsikt alltid är den rätta och väger tyngre än min. Det här kan absolut låta som en småsak och vore det bara det så skulle jag hålla med, men det tär på mig då jag upplever att jag inte får vara mig själv och att han egentligen inte vill ha mig som jag är.
Kan också tillägga att jag aldrig kommenterat hans val av vad han vill göra om kvällarna på ett negativt sätt. Jag har inget emot att han gör det han gör och det vet han om.

Gällande vad jag saknar när det kommer till sex så är det nog en blandad kompott, men jag saknar absolut den fysiska njutningen och att vara fysiska tillsammans oftare. I detta tänker jag att det även ligger att känna sig attraktiv och bli bekräftad av sin partner. Min man har uttryckt att han tycker att det är dumt att behöva bli bekräftad och att man inte ska behöva det ungefär. Själv tycker jag att det är helt naturligt och jag tror att alla människor behöver det på ett eller annat sätt. Närhet kan vi ha med typ nån kram och puss i vardagen, vilket jag uppskattar. Det tror jag att han också gör. Det räcker dock inte för min del. När vi pratat om detta så uttrycker han helt enkelt att det räcker för honom. Han har nån gång också sagt att han är så trött på kvällen och att jag får ta initiativ tidigare om det ska bli nåt. Har provat det med men det gör ingen skillnad. Jag blev så himla less på att alltid vara den som tog initiativ och alltid blev avvisad att jag helt slutade göra det en lång period, tänkte att jag skulle se vad som hände då. Det hände absolut ingenting. Det sparade väl på mitt självförtroende lite då jag åtminstone slapp avvisningarna, men problemet för min del kvarstod ju. Sen skulle jag som sagt aldrig vilja att han gjorde något han inte var bekväm med, men personligen känner jag att jag går miste om ett sexliv då vårt är så pass obefintligt, och det känns som en ganska stor sak att ge upp. Tänker att sex är olika viktigt för olika människor och för mig är det väldigt viktigt. Känner absolut att jag behöver acceptera att det inte är det för honom, men som sagt, då kanske vi är för olika för att få det bra ihop?

Tror att du har rätt i att vi saknar förståelse för varandra. Känns som att vi försökt hitta den många gånger, men vi får kanske inte riktigt fatt i den. Jag tänker att det inte är fel att vcara som han är, men det är heller inte fel att vara som jag är. Min uppfattning är dock att han inte riktigt accepterar att jag är som jag är utan att visa missnöje, vilket får mig att må dåligt och känna mig ofri och styrd i en riktning jag inte är bekväm med.

Jag har alltid i tidigare förhållande kommunicerat mycket och tyckt att det är viktigt att reda ut problem direkt. Jag har också alltid tyckt att det (oftast) ligger hos båda när något strular och att båda behöver rannsaka sig själv och kanske kompromissa (dock inte för mycket, tycker inte att ett förhållande ska vara en enda lång kompromiss, man behöver ju få ha det som man vill ibland också). Jag känner dock att jag verkligen gjort så mycket för att saker ska bli bättre och att han behöver visa lite vilja och omtanke om mig också, men jag upplever honom som väldigt fast i hur han tycker att saker ska vara och kan med flit låta helt oförstående när jag vill diskutera något problem och bara säga att det är så här det är, punkt.

Finns nog så mycket att skriva, men ställ gärna frågor om jag uttrycker mig oklart, stressar lite när jag skriver nu känner jag.

1 gillning

Detta förstår jag absolut, och jag skulle ha reagerat likadant.
Och det du beskriver - speciellt med hänsyn till din komplicerade historia när det gäller mat och vikt - är för mig oacceptabelt. Jag tycker inte att det är okej att kommentera andra vuxna människor på det sättet över huvud taget, och speciellt inte ifall man vet att det är en fråga som kan vara väldigt känslig för den andre.
Jag tycker inte heller att du ska behöva ge upp kvällsfika för hans skull, utan på det planet är det hans sak att acceptera att du är vuxen tar sådana beslut själv. Utan kommentarer från andra.

Jag har både varit i situation där jag har varit den med större sexlust och att jag har varit den med mindre sexlust. Jag har även varit i situationen där personen jag dejtade inte ville ha sex alls under lång period pga psykisk ohälsa.
Precis som du själv uttrycket går det ju aldrig att kräva sex (förhållande eller ej), och det är heller inte särskilt kul om man upplever att den andra inte vill eller känner sig obekväm.

Men jag tänker att det inte behöver vara allt eller inget. För mig kan exempelvis bekräftelse se ut på olika sätt. Även om den jag är tillsammans med inte vill ha sex kan jag exempelvis fortfarande känna bekräftelse av kärleksfulla ord, pussar, kramar, mys i soffan och även icke sexuell smek. Då känner jag fortfarande att min person och min kropp är bra, så att säga, och att det inte är mig det är fel på. Och då gjorde det inte lika mycket om jag rent fysiskt får tillfredsställa mig själv.
Med mitt senaste ex hade jag rent generellt ett väldigt bra sexliv, även om vi naturligtvis var lite osynkade i vår lust i perioder. Men då brukade vi också kunna hitta sätt att vara närvarande och skapa en viss intimitet tillsammans, även om den ena inte ville delta rent sexuellt. Mitt ex tyckte exempelvis om ifall jag låg bredvid honom, även om jag inte ville ha sex, ifall han tillfredsställde sig själv. Allrahelst om jag även ville kyssa och krama honom. Det var ett exempel på en typ av kompromiss som kändes bra för oss båda, utan att någon behövde känna sig antingen avvisad eller tvingad, för då gjorde vi det ändå i viss mån tillsammans. Och likaledes var han öppen för att på olika sätt och i olika grad hjälpa mig när situationen var den omvända.
Skulle det kunna vara ett alternativ för er, kanske?

1 gillning

Tack för ditt svar! Det är verkligen bra att få reflektera över situationen med lite ny input.

Det där med acceptansen för ens egen person är nog en stor sak. Jag har börjat komma på mig själv med att verkligen längta efter att någon skulle tycka om just mig (vill poängtera att det dock inte finns någon annan med i bilden, utan det är alltså mer en generell önskan om att känna sig omtyckt för den man är). Blir lite mörkrädd när jag får såna tankar, då jag varit mycket självständig innan jag träffade min nuvarande man. Nu tänker jag att någonstans på vägen har jag anpassat mig för mycket och frågan är dels om han överhuvudtaget skulle kunna leva med (och samtidigt bete sig!) att jag slutade med det och om jag ens tycker att det är värt att försöka längre. Funderade på hur jag skulle reagera om han lovade förbättring på de punkter jag tagit upp som problem och svaret blev att jag inte överhuvudtaget skulle tro honom. Ganska övertygad om att det skulle hålla i sig i någon vecka och sen vara som vanligt igen. Och vill jag hålla på så fram och tillbaka? Har redan levt med velande länge nu.

Tack för dina tankar kring sexlivet. Det är också bra att fundera på om det är något annat man kan göra där. Jag håller med om att man kan få bekräftelse på olika sätt. Dock räcker det inte för mig med kramar och pussar utan jag vill vara mer fysisk än så. Kärleksfulla ord är min partner dålig på. Han tycker inte heller att man ska börja med något som inte kommer naturligt för en, han menar att det inte blir på riktigt. Jag har försökt att vara mer kärleksfull mot honom och nog kan jag tycka att han verkar uppskatta det och jag kan få något litet tillbaka, men det stannar där.
Det du berättar om andra sätt att vara intima på är absolut något jag skulle kunna testa på, typ att tillfredsställa sig själv men att ha sin partner närvarande på något sätt. Ganska säker på att min man absolut inte skulle vilja det dock, känns inte som hans grej. Men jag vet ju inte säkert förstås.

Åh, jag inser ju när jag skriver att allt låter väldigt negativt. Min man har många fina egenskaper som jag uppskattar, men en av de, i mitt tycke, värre egenskaperna är just att han är så fast i vad han tänker och tycker om hur saker och ting ska vara. Förändringar sker liksom knappt. Ibland är det väl bara så att han inte vill och inte ser poängen, men ibland tror jag också att han bara av principskäl inte tänker ändra på något. Jag håller ju med om att man inte ska behöva ändra på allt för mycket i ett förhållande, det ska inte vara svårt jämt, men jag upplever att det finns en obalans i hur vi försökt kompromissa med varandra. Jag vill vara jag och han har ju samma rätt att vara han. Det är väl egentligen det enda jag vet med säkerhet.

Du beskriver er relation både klarsynt och intressant, och trots att jag läst alltihop och kan relatera till mycket är det ändå svårt att ge klok respons. Temat är ju helt enkelt hur stora olikheter man kan leva med, vilket är omöjligt att svara på.

Någonstans finns den där gränsen när toleransen tar slut och man har hamnat på det sluttande planet av tynande respekt. Då är det för sent, enligt min mening. Men alltför ofta upptäcker man inte gränsen förrän efteråt.

Jag tar fasta på en konkret detalj. Detta med att han tar sig friheten att kommentera dina vardagsvanor. Jag känner igen det från min senaste relation. Mitt ex hade också tydliga synpunkter på vad och när man skulle äta. Han var väldigt gammeldags fyrkantig i den frågan. För honom var det nästan omoraliskt att sätta sig ner och slappa med fika bara sådär.

Och jag försökte anpassa mig, eftersom jag inte uppfattade det som ett kontrollbehov från hans sida, utan bara som en princip som han hade svårt att släppa. Jag tänkte att måltidsrutiner var viktigare för honom än för mig. Och eftersom min paradgren är att undvika tjafs så försökte jag följa hans mönster. Orka hålla på att markera bagatallartade detaljer! tänkte jag.

Men det var totalt fel av mig, inser jag i efterhand. Hans syfte var inte att styra mig, men det fick samma effekt. Jag kände rätt snart att jag inte kunde gå efter min egen vilja utan att få hans lite knorrande ovilja emot mig. Idag vet jag att jag borde ha satt ner foten direkt, och det rejält. Jag borde ha sagt högt och tydligt: Sköt du ditt ätande så sköter jag mitt. Jag kommenterar inte vad du äter och jag förväntar mig att du hädanefter håller tyst om vad jag äter.

Har du testat det? Att verkligen ryta ifrån? Att ta konflikten en gång för alla? Vad hände då, i så fall?

4 gillningar

Tack @Trassel för ditt svar! Känns bra att höra att nån uppfattar min beskrivning som klarsynt.

Detta ovanstående känner jag igen mig så mycket i! Det började nog så att jag mer uppfattade detta som en princip hos honom och att det inte var värt att göra till en stor grej. Och jag har anpassat mig alldeles för mycket. Det är nog genomgående i vår relation och det är inte alltid lätt att se just i stunden man gör det när det blivit lite av en vana.

Jag har också insett att det varit fel av mig att anpassa mig vad hans syfte än varit. Tror inte att han menat att styra och ställa från början, men som du säger så blir effekten densamma. Och sen kan jag ju lite tycka att han faktiskt är vuxen, en bör då förstå att det inte är ens sak att t ex kommentera andras matvanor eller visa ogillande när någon inte gör som en önskar gällande en sådan sak.

Jag har testat att säga ifrån ordentligt mer än en gång. Har både spontant börjat gråta vid ett par sådana tillfällen då han kommenterat och visat ogillande och förklarat att jag blir jätteledsen och att han inte får göra så, att det inte är hans sak att bestämma över. Har också lugnt och rationellt tagit upp saken och förklarat, bland annat med hänvisning till mina hjärnspöken vad gäller vikt/mat, att det inte är okej att han gör på det viset, att jag blir ledsen och att det inte är nyttigt för mig att höra då jag haft så negativa tankar kopplade till just mat/vikt. Också förklarat varför jag tycker om att sitta ner och koppla av med något gott om kvällen och att det är min avslappning efter en hektisk dag.
Har trott själv, vid dessa tillfällen, att nu har jag tagit tag i denna konflikt en gång för alla. Problemet är att det inte är en gång för alla, för han fortsätter. Kanske inte med samma styrka som tidigare, men ogillandet finns där. Det som hänt när jag tagit diskussionen är antingen att han bett om ursäkt (men som sagt ändå gjort samma sak igen efter en tid) eller att han hållit fast vid sin ståndpunkt och typ sagt att det faktiskt är onödigt att göra si eller så (ungefär som att det är så självklart att det är han som har rätt i detta). Nån gång när jag blivit riktigt ledsen har han bara suttit och hållit om mig, men inte sagt något. När jag sedan försöker pressa honom på att säga något alls så kan han säga att det är tråkigt att jag blir ledsen, men inte så mycket mer.

Jag funderar på om det kan ha kommit till den där gränsen där toleransen är slut som du beskriver. Det kan som sagt vara svårt att inse att man är där innan man redan tippat över… Jag har funderat över vår relation i flera år redan och jag har varit rädd för att komma till en punkt där det inte finns någon återvändo. På något vis har jag nog gått och hoppats på att han ska visa mer omtanke om mig och vilja till att ta mer hänsyn till min person, för jag har verkligen varit otroligt kär i honom. Men vi kommer liksom aldrig dit och nu känns det… inte bra längre. Har brottats med tankar om huruvida vi borde separera många gånger. Har kunnat känna ena dagen att jag vill det och andra dagen att jag absolut inte vill det, och har väl då tänkt att så länge jag är så där velig ska jag inte ta några oåterkalleliga beslut. Men jag är så trött på att leva i det här ingenmanslandet nu, där det kan vara bra i några dagar och sedan blir det dåligt av precis samma orsaker som alltid igen. Och så går det runt så. Känner att min kärlek till honom tagit ordentligt stryk av allt detta…

Så himla skönt att få ta del av era tankar kring mitt kaos, fortsätt mer än gärna skriva!

3 gillningar

Förmodligen är du ungefär som jag här, att du vill ha förståelse och en sorts konsensus. Du hoppas kanske, precis som jag gjorde, att det ska gå upp ett Liljeholmens för honom så att han faktiskt begriper att du blir sårad och att han ska skärpa till sig.

Och därför har du kommit med såväl argument som med känslor. Men många människor förstår inte någondera. De har sin bild av hur det ska vara, och de kan inte ta in att deras beteende kan vara både oförskämt och kränkande. De ser bara att de framför sin ärliga åsikt.

“Vadå, jag måste väl få säga vad jag tycker?” tänker han kanske. “Jag kan väl inte gå och låtsas?”

Jag tror det är därför du upplever att du har tagit konflikten, men han ändå återgår till samma beteende. Så jag tror mer på att sluta söka förståelse och bara platta till honom ordentligt i frågan. Inga argument (sådana går att säga emot) och inga känslor (sådana går att bortförklara) utan en ren och skär order. Ryt till.

Beordra honom att aldrig mer kommentera vad och hur du äter, what so ever. Säg åt honom att han ska ge blanka fan i det. Punkt slut. Och använd din badass-röst.

Jag och exet har återupptagit en sorts vänskapsrelation på hans initiativ. Och nu är det mycket enklare för mig att sätta tydliga gränser, för nu behöver jag inte rädda något förhållande. Nu säger jag ifrån direkt vad jag vill och inte vill angående hans förslag.

Han är i princip nykterist, mitt ex. Dricker alkohol enbart av tradition. Det kan bli en julöl och en midsommarsnaps, men inte mycket mer. Och det där spillde också över på mig. Jag kunde se på honom att han tittade lite undrande/halvt ogillande om jag tog ett glas vin utan anledning. När vi var tillsammans valde jag också bort alkohol allt oftare, bara för att slippa det där tysta ogillandet.

Men nu när vi sågs i midsomras på en större tillställning sket jag förstås totalt i hans åsikter om mina alkoholvanor och tog både ett och två glas vin utan att ens reflektera över det. Det enda som slog mig var att jag kände den där befriande lättnaden igen! Att jag bestämmer helt själv! Och det roliga är att hans tidigare ogillande uteblev.

Åtminstone noterade jag inget. Kanske gick det mig förbi, för att jag inte bryr mig. Eller också bryr han sig inte längre eftersom vi inte är tillsammans. Han irriterar sig kanske bara när hans partner dricker men inte kompisar, vad vet jag. Altnernativt signalerade jag så tydligt att detta är min och enbart min ensak att det tog udden av hans eventuella ogillande.

Och det sistnämnda är det som kan vara värt att spinna vidare på för din del. Om du inte förväntar dig någon förståelse och gehör för dina vanor, utan enbart respekt, då kan det eventuellt göra skillnad. Om du är extremt tydlig med att han får tycka precis vad han vill och att du struntar kapitalt i det, då kan det tänkas att hela irritationsmomentet punkteras och självdör.

Personligen tror jag att exet respekterar mig mer nu, när jag inte ens försöker vara honom till lags utan bara gör som jag vill. Och jag har en tanke om att ifall jag hade gjort det tidigare så kunde relationen ha fungerat.

Kanske kan det vara en väg framåt för dig?

3 gillningar

Tack för kloka tankar @Trassel ! Det är nog så att jag vill ha förståelse, försöka nå fram till honom, men som du säger så är det lönlöst. Det är väl beprövat och har inte fungerat, så den vägen framåt finns inte.

Nu när jag började fundera över vad du skriver så kom jag att tänka på att just när det gället detta med fika/matvanor så har jag faktiskt gjort precis så som du föreslår, dvs rätt och slätt sagt till ordentligt att jag aldrig mer vill höra någon kommentar kring detta och att det inte är hans sak, punkt slut. Det är väl efter det han slutat kommentera lika mycket, men det kan som sagt fortfarande hända, fast han försöker använda andra ord. Och ogillandet kvarstår, men mer som en tyst irritation.

För ett par år sedan började jag se vissa saker i vår relation klarare och att jag anpassat mig mycket efter honom. Sedan dess har jag varit mer bestämd och helt enkelt också insisterat på hur jag vill ha det på samma sätt som han kan göra. Det kommer dock än idag upp saker som jag knappt reflekterat över att jag anpassat mig i. Det som dock kommit till mig mer på senare tid är just att jag anpassat bort mycket av mina egna goda sidor som jag faktiskt uppskattat hos mig själv tidigare. När jag gjort det har jag bara tänkt att jag kompromissar för relationens skull och att det inte är en så stor sak, men nu tänker jag mer och mer på hur fel det är att det är hans sätt att vara på som fått styra så mycket. Naturligtvis inte i allt alltid, men till mycket stor utsträckning. Och även då jag stått på mig och gjort på mitt sätt så har ju hans ogillande funnits där och gjort mig obekväm.

Intressant att höra om dig och ditt ex. Jag drar paralleller till när jag och mannen separerade i början av vårt förhållande, innan vi hade barn. Kändes som att han plötsligt respekterade mig mer då och att jag gjorde på mitt eget sätt störde plötsligt inte honom längre. Detta är ju också lite nedslående och bådar väl inte så gott för framtiden då det mer tyder på att han inte är så kapabel till att upprätthålla det beteendet i längden, utan mer får en tankeställare när något stort verkligen händer för att sedan falla tillbaka i samma gamla mönster när vardagen tillsammans återkommer.

Som ni hör så är jag mycket tveksam till hans möjligheter att göra de förändringar jag skulle behöva av honom för att trivas i relationen. Men vi har ju våra älskade barn att ta hänsyn till… Vi behöver komma framåt på något vis, det är ett som är säkert…

1 gillning

Det här är ju en central punkt. Nu för tiden försöker jag träna på att stå ut med andras ogillande. Tidigare har jag gjort precis allt för att undvika det. Men varför, egentligen? När blev det min uppgift att se till att ingen annan ogillar det jag gör?

Så på ett sätt kan du ju låta hans ogillande studsa tillbaka dit det hör hemma. Låta honom själv ta ansvar för sina känslor. Drar man det till sin spets så är det hans problem om han går runt och stör sig på saker och ting. Inte ditt.

Men samtidigt vill man inte ha en relation som till alldeles för stor del består just av att parera en massa ogillande. Man vill ju åt den där känslan av att vardagen flyter på med sånt som båda trivs med och att man delar många vanor och intressen.

2 gillningar

Jag tror att vi är väldigt många som kan känna igen oss i din beskrivning, @Tula. Jag tror att vi är många här inne som har försökt att kompromissa i tron att det är ett vuxet sätt att hantera en relation mellan två självständiga individer, bara för att märka att det i praktiken tyvärr kan leda till att man plötsligt märker att ens egen självständighet står på spel.
Om du har en känsla av att du har stått tillbaka och har fått vara den som anpassat sig mest (till och med till den punkt att det påverkar den du egentligen är och den du vill vara) skulle jag se det som en stor varningssignal. Jag tror att du är något på spåren här, och jag hoppas att du tar den känslan på allvar.

@Trassel har ofta kloka synpunkter, och jag tror också att det lätt blir en diskrepans mellan två personer ifall den ena är mer inriktad på att söka förståelse och den andra är mer inriktad på att vidhålla sina principer. Jag har tyvärr också upplevt hur svårt det kan vara att få respekt eller acceptans från mina ex genom att resonera med dem (oavsett om jag har resonerat med rationella eller emotionella argument). För mig blev det en stor aha-upplevelse att inse att diplomati (som jag trodde var en grundbult i ett bra förhållande) snarare kan ses som en svaghet av den andre. Och det blev också tufft för mig att inse att ju mer jag försökte att få relationen att funka, ju mer verkade mina ex tappa respekten för mig.

Jag valde att lämna min relation när jag kände att jag inte blev vare sig respekterad eller prioriterad. Jag blev heller inte accepterad eller ens sedd som en egen individ vars tankar, åsikter, känslor och vanor kunde vara av samma vikt som hans egna tankar, åsikter, känslor och vanor.
Självständighet och självrespekt är viktigt för mig, och även om jag inte kunde tvinga någon annan att respektera mig kunde jag åtminstone börja respektera mig själv.

Men nu skriver jag så klart mestadels utifrån mina egna erfarenheter och utifrån hur min egen situation såg ut. Så jag hävdar inte på något sätt att mina beslut behöver vara rätt för dig i din situation. Men oavsett vad så tycker jag att det är väldigt bra att du reflekterar över dina känslor och tar din egen oro på allvar.

3 gillningar

Jag är ganska barnslig av mig, men om jag vore du skulle jag nog inte kunna låta bli att provokativt ta fram min fika och demonstrativt njuta av den framför honom och utbrista “mmm, vad gott detta skall bli”.
Men det kanske inte är det bästa sättet att uppnå husfrid på. :grin:

4 gillningar

Möjligt, men å andra sidan har jag lärt mig att man inte ska sträva efter husfrid till varje pris, så jag tycker det låter som en perfekt idé! :grinning_face_with_smiling_eyes:

Precis så här är det ju. Jag känner egentligen inte att jag har några jättestora problem med att stå på mig och göra som jag vill om jag bestämmer mig för det, men när det där ogillandet ligger i luften alldeles oavsett hur jag agerar så är det helt enkelt inte roligt. Känslan av att det krockar mellan oss kvarstår och den där vanliga känslan av att vardagen flyter på kommer liksom inte riktigt.

Igår satte jag mig i soffan och åt glass på kvällen medan det var hans tur att natta barnen. I vanliga fall brukar jag stressa så att jag i så fall är klar när han kommer tillbaka, men nu drog jag ut på det och tänkte att jag ser om han säger något. Han var på väg till vardagsrummet, men såg att jag satt och fikade. Han kommenterade inte fikat, men vände då om istället och gick ner till garaget och gjorde något annat. Så här kan det också vara ganska ofta. Att han liksom fattar att han inte borde säga nåt, men då är han inte kapabel till att komma och sitta med mig t ex utan då måste han gå iväg och göra något annat. Bättre på ett vis, men den där känslan av missnöje ligger ju i luften och det blir inte särskilt roligt.

1 gillning

Jag har nog alltid vetat om att jag anpassat mig en del efter honom. I början var jag så fruktansvärt kär att det nästan gick av bara farten, ville vara med honom så mycket. Efter en tid blir det en vana och ett mönster. Efter att vi gjort slut en omgång så tänkte jag mycket mer på detta och såg till att stå på mig mer och det blev på ett vis bättre i och med att jag fick lite mer som jag ville, men då kom det mer tyst ogillande från hans sida. Det är först de senaste par åren som jag har insett vidden av hur mycket jag har anpassat mig och att det påverkat den jag är och vill vara väldigt mycket, att det gjort att jag nästan tappat positiva egenskaper som jag haft och lagt mig till med andra sämre för att parera honom.
Det måste vara slut med detta nu.

Detta var väldigt intressant att läsa, jag har nog aldrig tänkt på det så, men detta kunde mycket väl stämma på min relation. Jag försöker hitta lösningar och prata om saker när vi har uppenbara problem, men det hjälper aldrig, vi kommer inte framåt. Kan verkligen tänka mig, nu när jag funderar på det, att han ser det som en svaghet…

Det här tar jag också till mig. Självständighet och självrespekt är oerhört viktigt för mig också, och frågan är om min man respekterar mig…? Och jag har mer och mer börjat fundera över hur detta påverkar mina barn i det långa loppet. Jag vill inte förmedla en bild till dem om hur man beter sig mot varandra som jag egentligen inte står för.

1 gillning

Det här känns som en väldigt viktig iakttagelse! Jag tror att inga förhållanden mår bra av att man försöker förändra varandra på någon punkt. Det man måste få är acceptans. Man måste acceptera varandras sämre sidor, men inte försöka ändra på dem. Visst kan man ändra sig på små saker som inte kostar något för en själv, men då ska det vara frivilligt och ffa inte ensidigt från ena parten.

1 gillning

Jag håller med om att det dels brukar vara lönlöst att försöka förändra varandra och dels så tänker jag att det inte ska behövas, man har rätt att vara den man är och få utlopp för sin egen personlighet (så länge man inte är ett riktigt asshole då :laughing:) . Det jag börjat känna av nu är nog år av att ha känt mig styrd till förändring som jag egentligen inte varit bekväm med. Med det inte sagt att jag genomfört förändringarna alltid, men då till priset av dålig stämning och ogillande som ligger och pyr i luften från min mans sida. Jag känner att jag kommit till en punkt där jag vägrar vara den enda som tar ansvar över dålig stämning och försöker göra något åt den. När jag inte gör det så finns den helt enkelt kvar, för min man verkar inte bry sig om att engagera sig i det.

3 gillningar

Är så tacksam för de svar jag fått i tråden, skriv gärna mer om ni får några tankar, det uppskattas jättemycket.

Jag tänkte tillägga lite småsaker till min text. Dels att detta med att separera inte är någon ny tanke för mig. Har till exempel läst här inne på forumet i ca 1,5-2 år redan och det fanns väl en anledning till att jag googlade mig hit. Har tidigare fått smått panik av tanken dock, inser också att det mest berott på tankar kring barnen. De är så små och tanken på att inte vara med dem jämt gör oerhört ont. Nu har dock yngsta snart fyllt 3 år, inte gammal alls, men inget spädbarn längre. Kan hända att det bidrar till att detta börjar kännas lite mer som en verklig möjlighet nu.

Något annat jag reflekterat över på sista tiden är att jag faktiskt vågat tänka tanken hela vägen - att vore det inte för barnen hade jag nog lämnat redan. Det är sjukt svårt att skriva det, men det är sant. Jag älskar min man och när jag skriver detta blir jag påmind om många av hans goda sidor och goda stunder som vi har haft och fortfarande har ibland, men vardagen… det funkar inte och det tar för mycket av min kraft. Jag vet ändå hur jag vill att man är mot varandra i en kärleksrelation och jag och min sambo är inte alls där. Han är inte sån och det måste jag acceptera, men jag kan heller inte anpassa mig till att vara på något annat, i mitt tycke, sämre sätt längre. Jag upplever att jag försökt och försökt men utan gensvar, och då ska väl inte han heller behöva förändra sig om han nu inte vill tänker jag, eller?

Jag vet fortfarande inte riktigt vad nästa steg är. Jag har kontrollerat att jag står kvar i bostadskö (har gjort det en tid som en slags säkerhet) och jag har äntligen vågat öppna upp mig för en vän om hur jag känner. Hon har sett mig och min sambo ihop i många år och jag vet innerst inne att hon inte gillar honom (var det kanske därför jag omedvetet valde just henne att prata med?) då hon tycker att han behandlat mig illa länge, men hon har hållit det för sig själv fram tills nu. När jag började berätta tog hon upp flera tillfällen då hon varit med och han sagt/gjort lite halvelaka grejer mot mig som hon reagerat på. Jag har knappt reflekterat över dem, men visst minns jag och jag minns att det inte känts bra. Handlar t ex om ett sånt tillfälle med fika som jag skrivit om tidigare, att han kommenterat att jag inte borde köpa glass vid nåt tillfälle när vi var ute tillsammans osv.

Det var skönt att få prata med någon, men jag står fortfarande och stampar, har ni några ytterligare tankar ni är villiga att dela med er av? :slight_smile:

2 gillningar