Kort bakgrund:
Gifta 10 år, sambo 15 år. Gemensamma barn.
Min man hade en affär för 7 år sedan. Jag kom på honom. De hade planerat ett helt liv tillsammans. Han hade baktalat mig på ett mycket sårande sätt. Han hade berättat saker för henne som jag sagt i djupaste förtroende till honom. Hon hade flyttat ifrån sin familj och satt i en lägenhet i väntan på att min man skulle lämna mig. Jag hade ingen aning. Hela min värld slogs i spillror. Barnen var små. Vi hade haft det slitsamt i vår relation men jag hade aldrig någonsin kunnat föreställa mig att han skulle göra som han gjorde. I samma stund som jag kom på honom bröt han med den andra kvinnan. Vi började gå i parterapi gemensamt och även enskilt. Vi gick ner i arbetstid under ett helt år och satsade helhjärtat på att rädda vår relation. Vi slet för OSS.
Vi blev (hur märkligt det än låter) nyförälskade, fick en mycket bättre relation, öppnare kommunikation osv osv. Tilliten återvände inte men jag kände mig inte misstänksam/ svartsjuk. Det var så mycket starka känslor som bekräftade mig och vår relation fick ett sådant fokus från oss båda.
Många av dessa år efter att affären uppdagades har varit mycket lyckliga.
Dilemma:
Trots att det har gått sju år så kommer inte min tillit tillbaka. Jag älskar honom! Vi älskar varandra. Delar intressen, har bra sex, god ekonomi, roligt tillsammans och samma värderingar i mycket. Men hela tiden finns det en känsla i mig där jag någonstans inombords har stängt av en del av honom. Jag har distanserat mig känslomässigt. Troligen för att skydda mig själv. Tillit går inte att förhandla sig till.
Jag vill så gärna att vi ska kunna leva tillsammans men jag märker att avsaknaden av tillit skaver igenom allt. Nu när vi inte är nyförälskade längre, inte har samma fokus på OSS och då livet utanför relationen tar allt mer tid och plats (barn, jobb) känns det som att något har slocknat i mig. Det finns en underliggande irritation i mig. Så fort vi har en svacka tänker jag på att lämna honom. Tittar på lägenheter och drömmer om att bo själv med barnen. Jag skulle sakna honom enormt men det skulle också vara skönt att få ha sitt eget, en egen trygghet som ingen annan kan rubba. Jag älskar honom men jag sover bättre när jag sover själv i sängen, jag tycker inte om för mkt närhet (men har gärna sex?), jag är ständigt ambivalent i känslorna för min man, jag drömmer allt oftare om att bryta upp men kärleken till min man håller mig tillbaka. Jag är så ambivalent. Vi har kämpat oerhört för vårt äktenskap. Båda två. Men det går aldrig på ”autopilot”, utan vi måste hela tiden aktivt jobba på OSS. Jag är trött. Jag undrar om detta är slutet eller ännu en ”kris” att ta sig igenom……
Vad tror du om egen terapi? För att komma till rätta med om det som skaver faktiskt är kopplat till din man eller om det är ett symptom för något annat.
När jag läser ditt inlägg verkar det kopplat till din man, men som du skriver så är du ambivalent.
För mig låter det inte alls som något konstigt att din tillit aldrig kommer tillbaka. Din man svek både dig och den andra kvinnan på grövsta tänkbara sätt.
Dig bedrog han och dina förtroenden delgav han vitt och brett till någon annan och exponerade och lämnade därmed ut dig inför en vilt främmande människa. Henne lät han i god tro lämna sin familj och få sitt liv slaget i spillror för hans egna fantasiers skull… och när luftslottet han byggt upp sprängdes så lämnade han henne i samma stund.
Så grymt och hänsynslöst gjort mot er båda. Personligen skulle även jag ha svårt att någonsin igen lita på en vuxen normalbegåvad/frisk (?) människa som kan behandla andra så hänsynslöst för egen snöd, ogenomtänkt och kortsiktig vinnings skull.
Det kanske är så att kärleken tagit slut för dig? Vad är det som säger att ni skulle vara livet ut? Det kanske skulle skett även om han inte varit otrogen? Det händer ju hela tiden att någon part känner att det skaver utan att man direkt kan sätta fingret på vad det är. Det som jag tycker talar emot det är ju att ni verkar dela en hel del trevligheter fortfarande. Kanske behöver du ta dig lite mer tid för dig själv?
Åka bort bara du och se om du längtar efter honom?
Tack för din input. Jag tycker dock att ditt svar är mindre hjälpsamt. Vill också tillägga, för att lindra din avsky något, att den andra kvinnan bedrog även hon sin man under lång tid. Hon valde sedan att lämna honom i förhoppningen om att min man skulle göra detsamma. Min man sa dock till henne flera ggr att han inte visste om han ville leva med henne någonsin (detta har hon berättat för mig och jag har sett det i skrift). Så hon blev inte förd bakom ljuset.
Tack för ditt svar. Jag tänker samma, att detta kanske hade varit oavsett vår historik. Angående att vara ifrån varandra tycker jag att det låter klokt. Ska försöka komma ifrån varandra mer.
Jag har en anna typ av input. Har inte blivit bedragen men jag har alltid haft svårt att lita på män, eller på människor överhuvudtaget. Bottnar i att jag aldrig känt mig trygg med mina föräldrar, känner inte att de kunnat finnas för mig. Jag har i alla långa relationer (3) haft svårt med tillit, varit svartsjuk, misstänksam. Oavsett hur mkt bekräftelse o kärlek jag haft.
Det jag har kommit fram till är att en trygg människa har tillit till sig själv. Är trygg och säker med att hon klarar det som livet bjuder på. Och då det inte går att förutse framtiden, förutse mina känslor eller den andras, så behöver jag jobba med att förstärka min egen tillit och trygghet. Så det har jag jobbat med ett bra tag Jag tänker att jag aldrig blir klar, för blir man någonsin klar med något? Jag ser att det alltid går att utveckla, finslipa.
Hade det kunnat vara något? Att du jobbar med din egen tillit och trygghet? Det sägs att ett sådant arbete påverkar även relationen på ett positivt sätt
Jag tycker inte att det är konstigt att du har svårt att känna tillit. Jag hade nog känt likadant.
Det fanns saker mina ex gjorde som tog tuggor ur min tillit. Det var sådant som aldrig riktigt lämnade mig, och jag kunde aldrig se på dem på precis samma sätt som innan. Trots att vi hade många bra stunder även efter det. Ibland låg det längre bak i huvudet, ibland närmare. Men det gnagde ändå.
Först efter att relationerna tog slut kan jag känna att det som gnagde nu slutat gnaga. Och då kände jag en lättnad.
Men även med det sagt undrar jag om det inte är två “problem” du beskriver?
Tilltufsad tillit är en del av det.
Men andra delen - den att fundera över om du vill vara själv och leva fri - kanske är en tanke som du skulle fått ändå? För så ovanligt är det verkligen inte att personer i framförallt långa relationer kan fundera över hur livet skulle bli om man levde själv.
Sen kanske bristande tillit ger ytterligare bränsle för den tanken? Och det kanske också kan hjälpa till att rättfärdiga känslan, eftersom det ju är en rätt legitim anledning (skulle nog de flesta säga). Ingen skulle klandra dig om du lämnade en man som varit otrogen och som har gjort flera kvinnor besvikna.
Men även med det sagt skulle jag råda dig att ta dig tiden att tänka efter och känna efter vad dina känslor egentligen grundar sig i. Det gör dem inte fel, och det behöver inte vara fel ett lämna, men jag tror att det är viktigt att göra det av rätt anledningar.
Detta skulle kunnat vara ett inlägg jag skrivit.
Känner igen mig själv i allt du skriver om den gnagande känslan och tilliten.
Tillsammans med min man i 15 år och vi har en 13 åring och en 12 åring.
Kom på min man för 5 år sedan då han hade en affär med en tjej på hans företag. Tror dom hade hållit på nästan ett år.
Han ville inte lämna mig och jag var villig att gå i parterapi.
Han sålde sin del av firman, då jag inte klarade av att dom jobbade ihop.
Vi blev nykära och jobbar varje dag på vårt äktenskap. (Jag jobbar nog lite mer än han.)
Men som du skriver, nu när familjen AB rullar och barnen har mycket aktiviter tycker jag bara allt är stundtals jobbigt.
Tilliten är bättre, men kommer nog aldrig 100% tillbaka.
Tittar också ibland efter lägenheter på nätet och drömmer mig bort. Fast jag är kär och älskar honom.
Jag tänker just nu att så länge vi inte bråkar och överlag har det bra och barnen mår bra, kämpar jag på ett tag till.
Det enda positiva med otroheten/sveket är att jag har blivit mer självständig och vet att jag kommer klara mig utmärkt om vi skulle separera.Och det vet han om. Kommunikationen har blivit mycket bättre också.
Jag tar 1 år i taget och i mina framtidsdrömmar är vi fortfarande gifta när kidsen lämnat boet. Men jag tar absolut inget för givet. Hoppas bara att vi gör vårt bästa för att trivas och ha ett bra liv tillsammans.
Jag tänker att jag aldrig blir klar, för blir man någonsin klar med något? Jag ser att det alltid går att utveckla, finslipa.
