Hej, önskar att andra delar sina erfarenheter kring vilka val era ungdomar gjorde gällande beonde. Mina är 13 o 16 år Fn bor pappan o jag kvar med killarna i familjehemmet. Pappan vill att jag flyttar. Det kan jag täbka mig på ett sätt men är sjukt rädd att killarna, som aldrig bott nån annanstans inte kommer vara hos mig! Jag o lillarna har en utmärkt relation o det har dom med pappan också men jag läser att ungdomar gärna väljer en plats/hem då de har sina egna liv o det ska en ju givetvis respektera. Jag bor hellre under samma tak som min blivande x i ett par år till än att missa deras vardag o liv. Vad har ni för erfarwnheter? Tack
2 gillningar
Det jag hör dig säga är att du vill stanna kvar för att du själv är orolig över att tonåringarna inte vill vara hos dig. Har du funderat på hur denna konstellation kommer att kännas för er alla? Barnen vet att ni separerat men att ni bor kvar, kanske fungerar det här ett tag till men det kommer garanterat märkas i stämningen att ni är ett separerat par. Jag kan tänka mig alla typer av scenarier, att du antingen anpassar dig över din egen personlighet “för att ha kvar känslan av familj”, att det bråkas mycket, att det blir en känsla av ett vakuum osv. Som en övergångsperiod låter det som en bra lösning att kunna bo tillsammans men jag förstår inte alls varför du vill stanna kvar i flera år. Vilken syn på relationer vill du att dina barn ska få med sig?
Min egen erfarenhet är precis det här att det fungerade en period att bo tillsammans, men sedan började barnen må dåligt av “vakuum”-livet. De visste att vi inte längre var ett par, att det skulle bli en ändring, att livet rullade på i det praktiska som innan men samtidigt var allt annorlunda. Jag önskar att jag hade stått på mig och flyttat ut när jag kände att det var dags, men jag stannade kvar för mitt ex skull en månad till och det tyckte jag i efterhand inte kändes bra för varken mig eller barnen.
Ett hem handlar mycket mer om en känsla och en stämning än det materialistiska. Självklart känner sig dina barn hemma där men det finns inget som säger att de inte skulle kunna utveckla precis samma hemkänsla på ett annat ställe också! Utgå ifrån att de VILL vara med sin mamma, att du uppfostrat fina människor som värdesätter er relation mer än en villa.
I stället för att agera ur rädsla och egen oro, fokusera på vad du KAN göra i stället:
- sök lägenhet i ett område som är nära till skolor/aktiviteter så att du underlättar det nya livet för er alla
- prioritera att tonåringar får varsitt rum alternativt om det går att dela ett större rum med en ny vägg/skiljevägg. Jag valde att ge sovrummet till mina barn och sover i vardagsrummet, det fungerar alldeles utmärkt!
- låt tonåringarna vara med i processen, jag tog med mina barn till lägenheten och gjorde det till en mysig stund med fika osv.
- din stämning är A och O! Om du själv utgår ifrån att du kommer göra det bästa du kan av situationen, fokuserar på att skapa ett nytt liv för dig och dina tonåringar, då kommer de följa din känsla! Om du däremot uttrycker dig och utstrålar rädsla eller skepticism, är det svårare för dem att se det positiva. Så ALLT börjar med dig och din stämning!
- tonåringarna kan med fördel ta med sig något hemifrån och få vara med och köpa nytt/begagnat till nya hemmet, det är också något som bondar ihop er!
Avslutningsvis, börja jobba med dig själv och dina egna känslor. Det är tufft att separera men här har du ett helt forum som gjort det och gör det! Vi har alla klarat av det och många av oss, inklusive jag, har fått ett ännu bättre liv! Livet blir precis som du tänker dig, för det är DU som skapar det, inte någon annan 
4 gillningar
Många barn gillar ju förändring också, något nytt! Särskilt när tonåringar växer, lillebror kan tänkas bli inspirerad.
Jag separerade när sonen var 13 och dottern 10. Jag var den som bodde kvar. Det var lite turbulent de första åren och sonen bodde periodvis hos mig och periodvis 50/50. När han gick i 9:an ville han bo mer hos pappan vilket efter ytterligare en tids turbulens slutade med att han bodde heltid hos pappan och dottern heltid hos mig. Så varade det fram till att de flyttade hemifrån (till samma lägenhet, som de delade).
Jag är väldigt nöjd med hur det fungerat mellan mig och barnen. Jag har aldrig haft någon längtan att ha dem mer tid. Men framför allt har vi fortfarande en mycket god relation, båda barnen och jag.
Det finns mycket som kan sägas, men jag känner mig säker på att mina barn inte skulle ha velat att vi fortsatte bo ihop!
1 gillning
Tack. Klokt och precis vad jag behövde höra
2 gillningar
Klokt. Tack. Hör och fattar och måste nu våga lita på relationen med barnen och leda den. Ja det är ohållbart i hemmet.
3 gillningar
Här håller jag med till 100%.
Jag bodde kvar i vårt hus och självklart är det tryggt för barnen med ngt välkänt men i vårat fall så tror jag bestämt att jag hade kunnat flytta ganska obehindrat och ändå haft barnen den mesta tiden.
Du gör ditt nya boende till ett hem.
Du är deras mamma och så länge man visar att man vill och att man är en fungerande människa så kommer barnen.
Du är en av de viktigaste personerna i deras liv (även om det inte alltid känns så med tonåringar).
Mina ungdomar var 13&16 när vi separarerade, stora nog för att ha en åsikt om var de vill bo och hade mitt ex ansträngt sig mer så hade det varit 50-50 el 60-40 i umgänge men han la fokus på annat än våra ungdomar.
För mig var det viktigt att visa mina ungdomar att man kan lämna ett kärlekslöst hem.
Det är verkligen ngt jag hoppas de tar med sig i livet.
3 gillningar
Tack, ja, jag rannsakar mig själv och försöker landa i att mina barn både vill och behöver vara med mig, oavsett var jag bor.
2 gillningar
Ett litet tips, börja jobba med olika mantran och positiva aforismer. Ju mer du omger dig med positiv bekräftelse, desto fler positiva tankar får du. Dina tankar förvandlas sedan till känslor som i sin tur blir ditt beteende dvs det du säger eller det du gör. Vänta inte eller hoppas inte på några tecken, ALLT sådant börjar inifrån! Fake it until you make it
1 gillning