Tveksam i vad min sambo egentligen vill

Trodde aldrig jag skulle behöva hitta detta forum men just nu är det väldigt dystert och svart. Samtidigt har vi förhoppningsvis inte landat i separation än heller. Även om jag är rädd att det är den vägen vi håller på att vandra.

För drygt en vecka sedan berättade min sambo för mig att hon är osäker på hur hon känner. Hennes korrekta ord var att jag är inte kär i dig längre och finner dig inte attraktiv. Ord som sårade otroligt mycket. För mig kom detta som en blixt från klar himmel. Vi har varit tillsammans i 11 år och har två små barn ihop. Vi har alltid haft en väldigt bra relation och aldrig bråkat eller liknande. En sund och fin relation skulle jag säga. När min sambo uttryckte detta för mig så hade även jag känt att vi haft en “sämre” period i vårt förhållande med mindre intimitet och mera som vänner och föräldrar. Detta har vi haft periodvis framförallt på hösten då min sambo blir väldigt påverkad av hösten.

Efter flera långa samtal har det nu framkommit att jag omedvetet och helt utan min vilja fungerat som ett ankare i hennes båt. Detta blev jag bryskt medveten om och jag kan absolut se mina tillkortakommanden i detta. Saker som jag absolut måste ändra på och som jag också vill verkligen ändra på. Jag vill verkligen inte på något sätt såra eller dra ner min sambo på något som helst vis.

Men nu till det jobbiga. Vi hade en tid hos en parterapeut igår där mycket av dessa saker framkom och diskuterades. Min sambo fick också frågan om hon ville separera. Något hon svarade nej på och hon vill försöka få det att fungera. Vi har ytterligare tid i slutet på april inbokad för uppföljning.

Men hur hoppfull jag än kände mig att jag är en stor del av problemet och saker som jag känner att jag kan ändra på och förbättra så får jag fortsatt känslan av att jag hålls på armlängds avstånd och jag tvekar och analyserar sönder varenda lite småsak i vardagen eller livet. Jag vet att jag skall lyssna och ta till mig när hon säger att hon vill försöka men hon kan också säga att hon är rädd att ge mig förhoppningar om det inte skulle fungera. Hon kan också nämna att hon tycker det är jobbigt när jag förklarar och tydliggör hur jag känner för henne för att det sätter press på henne att vi måste få det att fungera.

Jag känner att oavsett vad jag gör så måste jag hela tiden väga allt jag säger eller gör för att inte gå åt det ena eller andra hållet. Detta gör mig tokig.

Jag känner att jag inte har någon som helst kontroll vilket gör mig livrädd. Vi är just nu i en situation där vi ser världen väldigt olika. Jag ser oss och en månad framåt, ett år framåt eller 30 år framåt. Hon säger att hon ser inte ens morgondagen. Hon ser idag och hur hon upplever det idag men kan inte ens vara 2 månader fram i tanken då vi faktiskt har en rolig utlandssemester bokad. Hon kan inte se detta eller jag förstår inte vad hon menar med det.

Blev långt och summerat så kan man väl säga att jag fattar ingenting och jag vet ingenting annat än att jag kommer göra precis ALLT för att försöka få detta att fungera. Men jag vet inte hur jag skall orka upprätthålla allt när jag tvekar på precis allt jag får tillbaka eller inte får tillbaka.

Ledsen om det är lite rörigt i texten då jag skrev detta rakt upp och ner utan att tänka eller läsa igenom. Det finns så klart 1000 saker som kan förtydligas och som kan berättas mer om men jag lämnar detta så här för nu.

2 gillningar

Hej och välkommen hit där ingen vill vara.

Min historia är väldigt lik den du beskriver från att mitt ex också uttryckte att hon inte längre älskade mig och hade tappat attraktionen. Hon mådde inte bra och hon hade inte gjort det på en längre tid. Nu ville hon skiljas direkt utan att passera gå. Ska sägas att vi hade provat terapi något år innan men ingen av oss gjorde då jobbet ser jag idag.

Hon har dock haft svårt vad det är som inte synkat för henne genom tiden det varit dåligt men även jag hade könt sista åren att vi stagnerat. Men påpekat det och velat jobba för oss. Även om jag eller vi var fast i snurran och behövde en kris för att bryta. Tyvärr blev krisen i form av separation.

Nu i efterhand har vi kunnat prata mer om varför och jag har likt du sett fler saker som jag jobbat med under året som gått. Nu hade jag varit redo för oss igen, men är tyvärr för sent som det ser ut.

Även jag har en tendens att överanalysera och övertänka. Skapa alla scenarion innan de hänt för att inte bli ledsen senare. Detta sätter press och skapar förväntningar hos ex som mer måste uppleva något innan hon kan känna kring det som även hon uttrycker det. Detta är något jag verkligen vill ta med mig i resten av livet oavsett, förstått min anknytning och vad den gör med mig. Gör allt jag kan för att se saker för vad de är och annars fråga. Lyckas inte alltid men oftare.

Även jag har gjort allt jag trott hon vill ha och behöver, utom att släppa henne fri vilket jag egentligen tror hon behöver men jag inte vågar.

Jag tycker du ska ta med dig att hon verkar sägs till innan det är för sent. Innan beslut om skilsmässa redan fattats. Att ni har en chans via samtal med varandra och i terapin. Men ni måste båda vilja det och investera är min tanke. Jag hoppas ni kan finna varandra igen i detta så som jag hade önskat för mig och mitt ex.

1 gillning

Det är helt riktigt. Du har ingen kontroll. Kanske har du inte haft det tidigare heller, men du har trott det.

I alla händelser. Du ser att det finns förändringar som du vill göra hos dig själv, jag utgår från att det gäller vare sig ni fortsätter som ett par eller inte. Försök att vända dig mer mot dig själv och inte spegla dig i hennes med dessa förändringar. Försök att bli en mer självständig person som är nöjd med dig själv, det i sig är attraktivt.

Menas det med detta att du har hållit tillbaka henne? Att hon har velat göra saker som du hållit emot? Jag hade det så med mitt x. Jag kände att det var massor som jag inte “fick” göra, som jag hade lust att göra. I vissa avseenden var det inte så att mitt x sagt rakt ut eller ens antytt att han inte ville att jag skulle göra det, jag bara “visste” att han inte ville det. Sedan några år tillbaka har jag en ny partner som inte har några sådana problem. Med honom vid min sida känner jag tvärt om att jag vågar. Jag tror att en sådan liten sak som bemötande i vardagen gör stor skillnad. Min nye sambo kommer aldrig med sura eller syrliga kommentarer. Han liksom bara är. Han är själv lika självständig och det är något vi njuter av hos varandra.

Hur skulle mitt x kunna ha ändrat situationen? Ja, det hade betytt att han skulle behövt släppa kontrollen. Bara sagt ja och “kan jag hjälpa” till mina projekt. Han hade nog varit tvungen att göra ett ställningstagande först, där han hade sagt att han nu var medveten hur vår dynamik hade fungerat och att han nu skulle agera annorlunda.

1 gillning

Ja detta är självklart förändringar som jag vill göra hur som helst. Jag vill verkligen uppfattas på det sätt som jag uppenbarligen har gjort (Vill dock understryka att jag inte varit taskig eller uttryckligen undanhållit henne från att göra saker). Det är nog mer att jag inte “uppmuntrat” eller “engagerat” mig tillräckligt i hennes intressen.

Jag har efter att detta uppdagades varit väldigt tydlig med att jag inser mina brister i detta och självklart skall jag agera annorlunda framåt. Jag har också ärligt och uppriktigt bett om ursäkt för detta! Jag har som sagt inte haft något ont uppsåt och jag har bara agerat på detta sätt med någon skruvad bild av jag gjort det för vårt bästa vilket det absolut inte varit.

Att jag inte har någon kontroll blir jag mer och mer varse om för varje dag som går nu. Jag vill genuint ändra på mig och hur jag framstår eller agerat. Men som vår terapeut sa så krävs det också att hon tar för sig och återtar den platsen och själv agerar för att åter bli glad och lycklig och se ljuset i dessa saker. Och detta är jag rädd för att hon inte orkar eller har drivet i men det kan jag som sagt inte påverka och jag får bara hålla tummarna och fortsätta tro på oss.

2 gillningar

@boborama Eftersom din text var tämligen generell och ganska kort :wink: ( Vilket jag verkligen menar) svarar jag generellt.

Man/ Du bör sannolikt vara lite försiktig i hur stort ansvar du tar på dig av det här med att du bromsat din partner.
Du kan givetvis ha varit värsta tvärstoppet som sagt nej till lite allt möjligt bara för att du ville ha det lugnt och stilla samtidigt som du uppfattade dig som värsta impulsiva utforskaren?

Men det kan också vara så att partnern inte i alla lägen haft bra idéer som du helt rimligt har ställt dig lite passivt tveksam till?
Det är lätt för de flesta att hålla någon annan ansvarig för sitt mående och sina tillkortakommanden.
Det är också lätt hänt att man i din, sett till relationen, svaga sits försöker ta på sig ett större ansvar än rimligt för att fixa dessa av den starkare parten påtalade bristerna?

Möjligen ser terapeuten det lite i den linjen med tanke på:

Jag har och har alltid haft “egna” intressen. Under tiden barnen var i barn och ungdomsidrotten var mitt stora intresse att vara med och i flera fall engagerad i laget eller föreningen som de idrottade i.

Vilket inte X var, hon tränade hellre själv, ville att vi skulle bygga om och till, ha det superprydligt hemma etc etc.
Men hon ville inte fixa det själv. Och jag vägrade. Hon hittade en annan man, tyvärr utan att hinna göra slut med mig innan. I retroperspektiv hade jag givetvis, precis som då helst sett att vi undvikit svek, men jag hade fortfarande vägrat att släppa min intressen för att utföra hennes åt henne.

Men, all in all: Det blev bra.

Jag är nöjd, hon är av allt att döma också nöjd = Alla nöjda nu några år efteråt.

2 gillningar

Kontroll eller kanske snarare vetskap om vad som händer är min akilleshäl också. Jag behöver gärna förstå situationer och personer. Jag har lärt mig att det dels beror på att jag genuint bryr mig om andra men också att det beror på att jag utifrån det vill anpassa mitt beteende så det passar förenat känna trygghet och att jag ska bli omtyckt. Otrygg-ambivalent anknytning.

Nu när livet spunnit ur kontroll med tex skilsmässa har det varit en prövning såklart. Särskilt att inte veta eller förstå personen som varit närmst i så många år. Att inte alltid veta vad mina barn gör under mammavecka.

Det jag jobbar på och försöker nu är att känna efter vad jag vill. På riktigt. Inte i reaktion till mitt ex. Jag är inte särskilt bra på det :sweat_smile: Men jag försöker själv och med hjälp av egen terapi hitta ett sätt att först bry mig om vad jag vill (komma på vad jag vill ibland). Samma med att inte övertolka och övertänka. Om ex säger eller skriver något så menar hon nog exakt det hon skriver. Är jag tveksam får jag fråga eller släppa det. Lyckas verkligen inte hela tiden men bättre!

Jag gör som jag brukar och rekommenderar ”Hemligheten” för en insyn i anknytningsteorin och ”Lyckofällan” för att finna ett sätt att finna dig och dina egna värderingar igen.

1 gillning

Det är en enorm varningsklocka att hon säger att hon inte är attraherad av dig längre. Då har det gått långt, försök snabbt få en bild av hur mycket hon håller kvar i tryggheten och agerar på rädslan av att inte göra dig för ledsen. ”Ta med dig på resan” så att säga.
Om ni ändå har terapi bokat ta upp det som en fråga där. Det är läskigt som fan men bättre att du gräver djupt direkt nu än målar upp en falsk bild av att det går att rädda och att det hänger på att du ska göra en massa justeringar.

Inte vad du vill läsa såklart. Men vissa saker säger man liksom inte i en relation om det inte gått långt. Att man finner den andre oattraktiv är en sån sak.

2 gillningar

Så du får plötsligt reda på att du inte är attraktiv, drar ner henne i sörjan och att hon inte är kär i dig längre? Antingen har du missat signaler eller brist på kommunikation men troligast finns det någon annan med i leken. Ta inte på dig för mycket nu och överanalysera. Tror mycket av problemen ligger hos henne själv. Skall ju en hel del till för att separera med småbarn och sätta sig själv i ev lägenhet.

2 gillningar

Sanningen är att du aldrig har haft kontroll i kärlek, det går nämligen inte! Skillnaden är att du tidigare TRODDE att du hade kontroll, trodde att du visste vad din fru kände och ville och därmed levde med en trygghet som byggde på att du hade koll på läget. De goda nyheterna är att du har ALLA möjligheter att använda många olika verktyg och tankesätt så du inte går under. Här kommer några tips:

  • Din fru lever i stunden, det är SUPERPOSITIVT! Det innebär att du har massor av möjligheter att börja agera på annat vis och därmed få henne att se att du hör vad hon säger, att du agerar och beter dig utifrån den feedback du fått. Hade hon varit som du, hade hon redan dömt ut allting. Sagt att det inte är lönt, jag vet redan att det inte kommer gå osv. Så du behöver se den här egenskapen som en väldigt positiv egenskap för det är själva nyckeln!

  • Du behöver hitta balansen mellan att visa de beteenden hon saknat/sluta med beteenden som hon inte mår bra av. Samtidigt ska du vara dig själv. Med andra ord, hitta ett sätt att tillgodose hennes behov utan att helt bli en annan person. För att hitta rätt, behöver du testa och utvärdera resultatet och känslan. Inget konstigare än så! Se allt detta som MÖJLIGHETER att förbättra och rädda er relation!

  • För att klara av en sådan här pressad situation behöver du både använda ditt tankesätt som jag skrivit ovan (dvs omvandla det negativa till det positiva) samtidigt som du behöver en ventil ut. Tränar du? Om inte, börja träna! Du kommer ha massor av känslor, oro, ångest allt möjligt! Genom att du tränar, får du ut dessa känslor och tankar samtidigt som du får energi och tar dessutom hand om dig själv och din kropp!

Fortsätt skriva här, forumet är ett otroligt kraftfullt ställe med mycket stöd!!

5 gillningar

Jag vill inte måla fan på väggen, men risken är ganska stor att hon fått känslor för någon annan och därför säger som hon gör (ej attraktiv, inte kär längre, du drar ner henne, kan inte ens se 2 mån framåt osv)

I detta ska du, även om instinkten säger annorlunda, i första hand fokusera på dig själv och era barn - inte på henne. Det finns många anledningar till det men några av dem är:
Du kan ändå inte kontrollera hur hon känner, risken är stor att hon bara känner sig ännu mera kvävd och pressad av dig, det är viktigt att du tar hand om dig själv i allt detta och det i sig kan faktiskt också leda till en ögonöppnare för henne. Givetvis ska du behandla henne väl, ge henne tiden hon behöver mm men vänd inte ut och in på dig själv för att behaga henne eller få henne tillbaka. Sanningen är att det där snarare kan slå fel istället och bli kontraproduktivt.

Hon ska givetvis få möjlighet att göra det hon vill och ta hand om sig själv, men du behöver också göra det. Jag tror att ibland är anledningen till att sånt här händer att man förlorar sig själv och varandra på vägen, livet blir för mycket slentrian. Båda behöver få utrymme för att odla egna intressen, få lite egentid och även tid tillsammans som par. Jag vet att detta sannerligen är lättare sagt än gjort med småbarn men det är nog som sagt ofta grunden till varför sånt här händer.

1 gillning

Stort Stort tack för det du skrev. Det är denna typen av Hopp som jag behöver. Min sambo pratar om hur vi skall rädda detta och steg vi behöver ta. Om än små små steg. Vi båda förstår att en stor anledning till att vi hamnat där vi hamnat är till stor del pga mig. Detta kan jag landa i och acceptera. Sedan är jag också en person som direkt agerar och förändrar. Vi talar om relativt små förändringar som uppkommit, även om de beteendemönstret i sig pågått länge så är jag ganska övertygad om att jag kan förändra det snabbt nu när jag blivit varse om det, dock kommer det ta längre tid för henne att se och tro på att förändringarna är ärliga och innerliga och inte ett “spel” eller en “charad” för att rädda oss. Sedan har jag full respekt för att det är detta som uppkommit hittills och lär säkert vara ytterligare saker. Men mitt tålamod prövas något enormt!

Men i allt detta så är min stora brist att jag hela tiden söker bekräftelsen och jag vet att jag löper en risk att kväva henne i detta och jag har väldigt svårt att ge henne den tid. Detta är något jag nu söker professionell hjälp för. Och min frustration över situationen vet inga gränser och så fort vi har haft en positiv kväll eller dag så är det något så banalt som att hon inte bekräftar mig (tillräckligt) när jag vill ge henne en kram eller liknande som får mig att må så dåligt att jag känner behovet att ifrågasätta eller lyfta det på nåt sätt, vilket tar oss tillbaka ett steg.

Jag läser här och förstår mångas bild av att det kan vara någon annan med i bilden som hon utvecklat känslor för eller liknande. Självklart finns dessa tankar hos mig också och jag har lyft detta med henne också. Jag är säkert naiv men jag tror på henne när hon säger att så inte är fallet och jag kan ärligt säga att jag ser inga som helst tecken på det.

1 gillning

Tack för dina ord. Jag förstår och ser också risken i att det kan finnas känslor för någon annan. Och detta har jag också nämnt för henne. Jag har uttryckt att jag förstår att klivet över den gränsen är ganska litet just nu. Jag har full respekt för lockelsen om hon får det hon saknar av någon annan som hon inte har fått av mig det senaste. Men som jag skrev i mitt tidigare svar så tror jag faktiskt inte det. Hon visar inga tecken på detta och hon säger till mig att så inte är fallet och det tror jag faktiskt på även om rädslan finns där.

Du slår huvudet på spiken när du nämner att instinkten säger annorlunda och jag inser när jag läser här och pratar med min sambo att jag behöver fokusera på mig själv mer än att “vinna” henne tillbaka. Men detta är en stor del jag behöver jobba med och som jag också sökt för själv nu.

Sanningen är att jag tokälskar denna kvinna och jag behöver hjälp att navigera i detta och finna balansen mellan att, försöka och kämpa och samtidigt ge utrymme och visa på tålamod. En balansgång jag aldrig tidigare reflekterat över.

Fortsätt använda dina egenskaper av att vara driven och lösningsfokuserad! Det är just förändringen som din fru önskar se och uppleva. Det finns många par där man pratar om förändringar i flera år utan att det någonsin ger effekt. Så var medveten om dina goda sidor också och använd dom som styrka :slight_smile:

Och ja, jag förstår att det här är en chock och en supertuff situation! Vill dock påminna dig om att konflikter behövs och det är där ni har möjligheten att fördjupa ert förhållande, hitta nya sätt att vara med varandra och förhoppningsvis komma ur krisen starkare än någonsin!

Ett av de klokaste tipset mitt i ett kaos (hade cancer) fick jag av en av mina bästa vänner. Hon sa, välj vilka du umgås med och vad du uppmärksammar på. I början av min cancerresa behövde jag älta, vara ledsen, känna mig nere osv. Men tiden jag spenderade på att läsa om cancer, historier om överlevare, prat med familj som oroade sig över mig osv, det var skönt på ett sätt men det gjorde mig inte starkare. Jag var liksom på samma mentala ställe. När jag vände på konceptet dvs fokuserade på mat som är hälsosam, träning som gjorde mig starkare, mindfullness som gav mig sinnesro och framförallt människor som hade en positiv förstärkande syn på livet, DÅ började jag göra framsteg! Jag är en av de som överlevt cancer 3 gånger och det läkarteamet lyfte upp som en huvudorsak till att jag lyckades stoppa återfallen är alla mina livsändringar. Med andra ord, det är inte enbart maten och träningen som ger hälsoeffekter, det är vad vi uppmärksammar vår hjärna med.

Du kommer att få alla typer av råd, dina vänner/familj kommer ha massor av olika typer av input, vi på forumet har alla våra synsätt och insikter. Med andra ord, det finns oceaner av input men det är DU som behöver välja vad du fokuserar på. Som ett exempel : om du börjar leta efter tecken på att hon är otrogen, kommer du garanterat hitta saker som du TOLKAR som misstänksamt beteende. När du sedan ventilerar dessa upptäckter med dina vänner kommer de säga sin syn utifrån sina erfarenheter. Men ingen av er kan veta hur det är. Vi har aldrig någon garanti att vår partner kommer älska oss livet ut, men det är en väsentlig skillnad på att SKAPA en sådan plattform, grund och trygghet och TRO på sin partner och TRO på förhållandet jämfört med att låta sin egen oro, misstanke och osäkerhet vara en grund. Långt exempel, sorry, men hoppas du hängde med på vad jag menar :slight_smile:

Sammanfattningsvis, fokusera på dig själv och bli din egen coach på vägen :muscle: Välj vilka du umgås med, vilka du pratar med och vad du tar till dig :dizzy:

2 gillningar

Hej! Jag tänker att det är väldigt viktigt att om du gör dessa förändringar i ditt beteende, din kommunikation, gör du det inte för att vinna henne tillbaka utan för att du verkligen ser och vill göra det för din skull. För du upplever att det hon säger har ”träffat hem” och du vill göra denna förändring först och främst för dig själv.
Det låter också som en klassisk kommunikations-brist-situation. Istället för att ha löpande samtal om hur ni båda mår i er relation så har hon själv gått och ältat och malt och sen säger det pang. Då har hon krasst inte tagit ansvar för sig själv eller er som par oavsett vad du gjort eller sagt mer mera.
En förutsättning för att ni ska kunna jobba på er relation är att båda är villiga att göra det i lika stor utsträckning. Förstår din fru att även hon har ett ansvar här?
Går ni fortsatt i samtals-terapi?
Kram och styrka.

Hej
Ja, jag har blivit varse om dessa delar och min intention i alla dessa delar har aldrig varit “sårande” eller liknande. Det är mer att vi är lite olika som personer. Sedan har vi en del kommunikationsbrist absolut även om vi pratar otroligt mycket. Men för att ge ett kort exempel så vet jag att hon inte har mått så himla bra i höst (har jobbigt med mörkret och höstdepression) och i detta vill inte jag lägga press på henne med vissa saker och har försökt att vi skall “sänka” kraven på vissa saker. Medan hon i detta ser det mer som att de saker jag tonat ner är hennes intressen och hon hade velat att jag skulle uppmuntra dessa mer och lyfta dessa saker mer. Något jag också vill men min approach har blivit negativ vilket absolut inte varit min mening. Så ja jag vill göra dessa förändringar för min skulle och jag vill inte upplevas som den personen hon känner att hon mött i vardagen.

Jag landade lite igår i att jag kan inte ta ansvar för att vinna henne tillbaka. Jag berättade för henne att det jag kan göra är att ta ansvar för mig själv och bli den bästa jag kan bli och detta har jag också själv sökt hjälp för också. Jag kommer fokusera på detta och självklart också lyssna till henne och stötta henne men jag kan inte ta ansvar för utgången av detta eller vilja detta för både henne och mig. Det ligger också på hennes ansvar! Det kommer krävas en hel del jobb av mig, det vet jag men det kommer också att krävas mycket av henne och det tror jag hon inser även om jag kan tveka huruvida hon kommer orka och kämpa, men det ligger inte på mig. Hon hade gått och gruvat för samtalet vi igår hade i några timmar och hon var jätterädd att JAG skulle säga att jag drar och avslutar det här.

Vi hade vårt första samtal i måndags och nästa är inbokat om 3 veckor. Lite lång tid kan jag tycka men jag kommer ha egna samtal med psykolog däremellan.

Tack för din omtanke!!! Jag jobbar för att hitta styrka i mig själv att hantera detta på bästa sätt.

Ovan är sant.
Du måste försöka släppa henne. Gör saker för din skull. Var självständig i den mån du kan.

Jag var i en liknande situation för ca 1 år sedan.
Först ville hon skiljas. ”Älskar dig men är inte kär idag”… och ”en framtid med oss känns trist. Jag vill hitta mig själv”… efter någon vecka ville hon ta en paus ett par månader. Vi har två barn.
Ett halvår senare var läget typ samma och ett par månader senare skickade vi in papper.

Jag tror att allt kan räddas om man verkligen vill. Det kan kräva separation och kanske år utan varandra. Kan även vara så att ni båda blir lyckligare ifrån varandra.

Hon har garanterat haft tankarna i månader. Kanske år. Hon har säkert med små ord eller handlingar försökt berätta för dig men du har missat eller inte velat se. Hon har säkert hamnat i ett moment22 under lång tid innan hon släppte bomben.

Med moment22 menar jag att all hennes beslut blir fel. Typ stanna och kanske förbli olycklig eller känna att något hela tiden saknas eller så lämna och såra dig/familjen och vara den ”onda”. Att vara lämnaren. Att våga stå upp, ta beslut och testa att göra om sitt liv tror jag kan det vara det svåraste beslut någon kan ta. Sjävklart kommer hon att vela, men är beslutet tagit kommer det vara oerhört svårt att dra tillbaka det. Tror du behöver förbereda dig för att ni kommer att separera.

Om du logiskt försöker övertyga henne eller om du bönar och ber så kommer du driva henne längre bort. Även om hon inte direkt visar det. Kommer du göra massa saker för att vara henne till lags så kan det leda till samma sak.

Den enda du kan påverka är dig själv. Rannsaka dig själv. Arbeta på dig själv. Vad mår du bra av? Hur vill du vara? Vad är dina styrkor? Vilka ”svagheter” vill du jobba på? Om du bygger dig själv så kanske hon ser det. Men ge inga löften och gör INTE för hennes skull utan för din.
Antingen leder det till att hon får intresse för dig eller så stärker du dig själv inför en eventuellt kommande ny relation. Detta är en process som tar månader och i princip aldrig tar slut.

Jag har arbetat (och arbetat ännu) på mig själv. Det har lett till att jag och X nu har en rätt bra relation. Vi pratar och lyssnar mer. Vi samarbetet i viss mån bättre - men vi kommer att separera. Har fortfarande betänketid och så fort hon hittar bra nytt boende flyttar vi isär. Hade jag inte arbetet på mig själv - och fortsätter med det - hade separationen varit mkt jobbigare. Nu försöker jag fokusera på det positiva och vara så bra pappa som möjligt och bra stöd till X som barnens mamma.

Ett tips är att träna mer på att verkligen lyssna. Inte höra. Inte komma med förslag eller lösningar. Menar att verkligen lyssna. Låt henne prata. Fokusera på vad hon säger. Främst känslor. Bekräfta och ställ frågor. Försök förstå hennes synvinkel. Du kan dra paralleller till dina upplevelser (känslor då) för att bekräfta att du förstår/lyssnat. Alla vill bli hörda. Att verkligen lyssna och förstå kommer även att stärka dig.
Det är jobbigt men blir enklare. Jag har haft svårt att inte ge svar eller dra logiska slutsatser, men märker att samtalen blir bättre om man verkligen bara försöker förstå. Sen kommer tillfällen när jag även bli hörd.

1 gillning

Är i samma sits som @Haffi en gång var och som du är nu @boborama .Avskyr maktlösheten att kunna påverka. Att steg tillbaka är steg framåt. Vi ska på parterapi på måndag. Sambon har sagt att hon vill separera. Kanske gå vidare som särbos. Tja, vem vet. Själv har jag massa grejer att jobba på som jag fått annat perspektiv på av den här krisen.

1 gillning