Att vara känslomänniska behöver inte nödvändigtvis innebära att man tror att känslor är helt immuna mot medveten påverkan.
Jag ser det snarare som att man som känslomänniska låter känslorna spela en större roll vid beslut än vad icke-känslomänniskor gör. Att man mer fattar beslut baserat på hur det känns än utifrån hårda fakta.
Men även om jag tror att vi i viss mån kan styra våra känslor, precis som vi i viss mån kan styra våra tankar, så tror jag även att det finns rejäla begränsningar. Många gånger kan de önskade känslorna befinna sig så otroligt långt ifrån de nuvarande känslorna att det blir snudd på omöjligt att vända skutan och börja arbeta mot en annan typ av känslor.
Vi kan ju göra tankeexperimentet att jag har tvingats gifta mig med Donald Trump och måste börja hysa varma känslor för Donald Trump. Börja tycka om honom, respektera honom och anse att han är attraktiv. Alltså. Fy f*n. Jag tror faktiskt inte att det någonsin skulle kunna uppnås, oavsett hur mycket jag försökte förändra mina känslor.
Att styra sina tankar tror jag dock är betydligt enklare. Det brukar gå ganska fort att styra om sina invanda tankemönster, det vet alla som har goda erfarenheter av KBT. Likt förbaskat händer det ändå ofta att man trillar tillbaka i negativa tankemönster och ertappar sig själv med att tänka på det gamla invanda sättet igen. Det beror ju på hur rotade de är.
Och eftersom tankar och känslor är svåra att skilja åt i vardagen och det ibland är svårt att veta vad som är höna och ägg, är det sannerligen ingen enkel utmaning att försöka rikta om sina känslor i en ny (eller gammal!) riktning.
Men om det handlar om nyuppkomna negativa känslor mot en partner, och det finns en lång historia av positiva känslor att bygga på - då tror jag också att man kan styra om sina känslor åt ett mer positivt håll igen, genom att tänka positiva tankar, behandla sin partner positivt och göra positiva saker med honom/henne.
