Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Tvekande i relationer normalt?

Jag måste bara få fråga om det är någon som upplevt samma saker som jag och vad jag borde göra här till härnäst.

Bakgrund.
Jag har alltid tvivlat i alla relationer som jag försökt ge mig in i och jag har oftast redan bara efter några dejter (2-3 stycken) ifrågasatt om jag är verkligen är kär och det har slutat med samma resultat varje gång, jag har dumpat tjejen och inte gett tjejen en ärlig chans att vissa vem hon är samt jag har inte gett relationerna en ärlig chans för att kunna utvecklas till något mera. Detta mönster har gjort i alla relationer till tjejer jag har haft och jag har många gånger ifrågasatt om jag har tagit rätt beslut. Sedan så har jag grubblat över både små och stora beslut i mitt liv så jag håller på att gå i bitar, om det är att byta bil eller byta jobb och desto större beslut desto mera grubblande blir det för mig.

I dagsläget så är jag tillsammans med en tjej sedan 5 år tillbaka (min första seriösare relation) våran relation är i grund och botten väldigt bra och stabil vi bråkar väldigt sällan, likvärdiga värderingar, relativt samma intressen och likvärdiga framtidsplaner och jag kan inte helt ärligt hitta något fel på henne. Men jag alltid tvekat på hur starka känslor jag har haft för henne och jag har under våran tid tillsammans alltid tvekat på oss varför vet jag ej? Jag ifrågasätter vårt förhållande ofta och rannsakar mig själv och mina känslor och undra om detta beteende är normalt? Jag vet inte heller om jag tillåt mig själv att bli öppen och sårbar för henne eller om jag aldrig försökt ge förhållandet en ärlig chans. Jag kan uppleva svartsjuka om vissa killar har flörtat med henne eller hon har umgåtts med vissa killar som har ett gott öga för henne. Jag har tvekat i vårt förhållande sedan vi blev tillsammans men varför vet jag ej? På pappret är allt perfekt men många gånger känns det som jag ljuger för oss båda. Sedan så är det svårt att jämför när man aldrig tidigare varit i en relation. Sedan när jag inte heller kan riktigt vissa samma saker som henne så får det mig att fundera också.

Jag har alltid varit ärlig till henne om hur jag känner och jag har även tänkt avslutat våran relation ett flertal gånger när jag inte tyckt det varit rätt för oss att fortsätta relationen när jag känner som jag känner. Jag kan se en framtid tillsammans men många gånger så fundera jag på om vi skulle må bättre om skulle gå isär. Jag känner allt detta tar väldigt mycket tid av mig och jag mår inte bra att grubbla så mycket, och jag tror själv att jag har grubblat sönder vårt förhållanden till en viss del.

I alla våra stadier när våra relation varit på väg framåt så har jag alltid bromsat och fått panik, allt från flytta tillsammans eller större beslut. En av anledningarna jag har bromsat upp har varit att om jag skulle vilja avbryta vårt förhållande på något sätt så skulle allt bli så mycket svårare tycker jag.

Hon får mig att må bra och har aldrig begränsat mig, hon har alltid låtit mig göra olika livsval eller fritidsintressen som kräver mycket tid vilket är väldigt viktigt för mig, samt jag har ett väldigt stort behov av egen tid och tid så får jag massor av henne.

Nu i efterhand så kan allt mycket beror på också att min sambo har alltid varit väldigt framåt i alla beslut medans jag vill ha ordentligt med tid för att kunna ta ett beslut. Sedan så har jag ofta haft svårt att ta mig till när hon har uttryckt sina känslor för mig samt fantiserat framtiden för oss från hennes sida när allt har låtit så glasklart från henne och hon kan tänkas leva med mig i resten av hennes liv vilket skrämmer mig ibland. Sedan så har jag alltid haft väldigt svårt att säga nej ibland vilket har gjort att hon kört över mig ibland utan hon haft vetskap av det, men i dagsläget så har även det blivit mycket bättre och jag säger i nuläge ifrån om något klämmer.

Vi har nu sedan en tid tillbaka sedan tittat på hus och beslöt att tillsammans skriva på kontrakt för nybyggnad av hus för ett par dagar sedan, när vi hade skrivit på så kände jag bara positiva känslor men dagarna efter så har jag bara haft en klump i magen och känt panik och stress, jag har även gråtit en del, har varit helt ärlig om hur jag mår för min sambo. Jag har även tänkt ringa säljaren för att avbryta kontraktet. Idag så mår jag faktiskt bra och känner mig glad. Är detta normalt? Jag borde ju var överlycklig? Men när det är så här stora beslut så kan det var helt normalt att känna som jag gör eller?

Allt detta tömmer mig på energi.

1 gillning

Hej!
Det låter som en jobbig situation. Några tankar:
*Drömmer du om något du inte får med henne? Någon stimulans, någon likhet? Är det något du saknar eller något som skaver hos henne? Eller är det bara att du tvivlar på dina känslor?
*Det talas om anknytingsmönster, här kan säkert någon annan säga mer. Det kan kanske bero på hur din uppväxt varit och dina föräldrar betett sig som får dig att bli rädd i den här situationen. Eller något annat du varit med om? Värt att tänka på är att man kan ju alltid ändra sig senare, fram tills man skaffar barn. Visst, det blir jobbigare, men det är görbart. Det sägs ju oftare att man ångrar inte det man gjort i livet utan det man fegat ur. Jag känner definitivt igen mig i det.

  • En kollega till mig verkade lida av samma ambivalens, de gjorde till och med slut flera gånger men kom tillbaka. Sedan en dag bestämde han sig för att våga hoppa. De gifte sig, köpte hus och skaffade barn. Han är idag nöjd i förhållandet.
1 gillning

Mitt första spontana svar är att ibland så fantiserar jag om hur det skulle va med en tjej som skulle ha mera likvärdiga framtidsplaner och intressen men jag förstår man hittar sällan en partner som stämmer in på alla önskemålen man har, och ibland så funderar jag också om gräset vore grönare på andra sidan men jag måste säga att jag tror att det inte är det. Jag tror även att jag kanske har en skev bild hur ett förhållande ska vara eller ska kännas, alla förhållande är olika.

Och jag tror att jag har hamnat i ett dåligt tankemönster där jag hela tiden ifrågasätter mina känslor för henne istället för att va nöjd och leva i nuet.

Det är inte så lätt att veta vad som är rimliga ifrågasättanden och bara hjärnspöken.
Jag tänkte med mitt x att jag inte kunde hitta någon som kunde passa mig bättre än vad han gjorde, då jag har speciella sidor. Samtidigt så mådde jag inte bra i förhållandet. Jag längtade bort men kunde inte precisera det. Till slut gick det så långt att jag tyckte att det vore bättre att vara ensam än att vara ihop med mitt x. Då hade vi varit ihop i 23 år. Jag inser nu när jag tittar tillbaka att det var alldeles för länge, det borde inte ha varit mer än ett halvår.

Efteråt har jag inte haft svårt att hitta ny, trots att jag är ganska speciell. Drygt ett år efter separationen och ett par kortare förhållanden så blev jag ihop med min nuvarande sambo. Det är snart 5 år sedan, och det känns bara bättre hela tiden! Det är inte bara att stå ut, utan det är positivt varje dag! Trots att jag är så speciell så fann jag någon som passade mig! Så om du inte känner att det ger tillräckligt mycket så ska du inte låta den tanken hindra dig, för det vet du inte.
Det kan t.ex. vara så att ditt behov av egentid egentligen beror på att det är att umgås för mycket med henne som gör att du inte orkar. Å andra sidan, om du känner stark och innerlig kärlek för henne, blir glad av henne, känner dig sedd och att hon stöttar dig och har förtroende för dig så kanske problemen snarare finns någon annan stans - hos dig.

2 gillningar

Det låter jobbigt att tveka och tvivla livet igenom. Har du googlat ’relationship / commitment anxiety’? Tycker det låter som något som kan hjälpa dig förstå hur du ska gå vidare? Att fastna i att ’hitta det rätta’ oavsett om det är en relation eller hus eller bil eller jobb handlar kanske om att du behöver ta itu med saker? Ibland kan man undvika att investera i något för att man är rädd och se rädslorna kanske du ska undersöka? Inget i livet är ju en garanti!

Hej!
Min föredetta sambo uttryckte mycket av de känslorna du upplever. Han beskrev de som att inget beslut känns helt rätt och att han tvivlade på att han kände tillräckligt mycket känslor för mig. Under åren så han flera gånger inför större beslut fått panik och dragit sig ur (resor, skaffa hund, barn, hus, katt med mera).
Vi levde ihop i 7 år. Han lämnade min under dessa åren hela fem gånger för att sedan ångra sig och vilja försöka igen och jobba på våran relation. Hela tiden kämpade ja så mycket för att han skulle vilja ha mig och skulle sluta tvivla.
Nu i efterhand när han nu den sista gången lämnade mig helt plötsligt i en budgivning på hus önskade ja att han lämnat relationen helt för flera år sedan om han hela tiden känt att våran relation inte varit helt säker.

1 gillning

Har pratat framåt tillbaka om olika sorts beslut med min sambo dom senaste dagarna, och det känns mera och mera som hon försöker “hålla” kvar mig och försöka få mig se hur bra vi har det. Som jag tidigare sa så har vårt förhållande aldrig varit dåligt men jag under kanske senaste året tröttnat mera och mera att umgås med henne och som jag inte helt enkelt orkar. Många dagar har också blivit att jag har klistrat på ett ansiktet för våran omgivning och henne för att allt ska se bra ut. Ibland verkar hon inte vilja se hur dåligt jag mår ibland och försöker pusha mig att se positivt, visst jag förstår att om man bara ser negativt på saker så blir det så.

Just nu står vi mellan valet att riva ett kontrakt på ett drömhus vi har planerat tillsammans, river vi kontraktet nu så kommer vi inte förmodligen få samma chans igen av många olika orsaker. Jag försökt förklara för henne under ett par dagars tid att jag inte kan genomföra detta bara för att “testa” om vi ska vara tillsammans eller inte och det känns lite som för mycket står på spel ifall jag skulle ångra mig i efterhand.

Läste just om relations-OCD vilket stämde in på mig på många punkter. Men i nuläget så känns det som vi har för lite tid för att jobba på våran relation för att veta om jag verkligen vill vara tillsammans med henne. Vi ska måsta ta ett beslut inom dom närmsta dagarna om vi vill ha huset eller ej.

När jag var yngre så led jag under många års tid av tvångsbeteenden, som exempel kunde jag kontrollera att ytterdörren var verkligen låst eller att larmet var påsatt på min väckarklocka, dessa tvångstankar jag hade förut så var väldigt tidskrävande ibland för mig och tog extra energi av mig. Lyckligtvis så har lyckat jobbat bort dessa tvångstankar och i dagsläget har jag inga problem med tvångsbeteenden.

1 gillning

Läs boken ”Hemligheten’ av Egil Linge. Handlar om anknytningsmönster. Var länge sedan jag lästa men har för mig den gav en hel del bra tankar.

Okej, länge sedan jag uppdaterade om min situation. Ända sedan vi skrev på kontraktet har min värld varit upp och ner. Jag har försökt ge det tid för att smälta och hoppades det skulle vända någon gång, men ska jag vara ärlig så har jag haft väldigt få dagar som varit bättre. Allt har varit som en dimma den senaste månaden och jag har varit helt tömd på energi. Har varit ärlig mot min sambo ända sedan vi skrev på kontraktet och jag har sagt om allt var skon har klämt för mig. Vi har varit på parterapi och jag har även varit en gång själv.

Vi tog ett gemensamt beslut att skjuta upp på byggprocessen för vi känner i dagsläget att vi trasar mera sönder vårt förhållande av detta projekt. Huset och garaget vi har skrivit kontrakt på är så pass dyrt att vi är beroende av varandra en lång tid framöver och eftersom jag känner en sådan stark tvivel till detta så känns det otroligt dumt att hoppas det ska lösa sig för mig. Jag tog kontakt med hus leverantören idag och förklara hur våran situation var och säljare var tack och lov väldigt förstående för oss, och gav oss möjlighet att få skjuta på hela processen fram till nästa vår/sommar och skulle vi inte kunna lösa vårt förhållande tills dess så får vi riva kontraktet med husbolaget men vi hamnar betala en liten slant för byggplansritnigarna. I nuläget så kommer vi/jag fortsätta gå på terapi, för jag måste verkligen få reda ut mina tankar med mig själv och se om jag kan och vill vara kvar i denna relation för detta går på repeat i min hjärnan hela tiden och det bryter ner mig. Vi har bestämt oss för att lägga fokus på annat och försöka njuta av tid tillsammans istället och ge vårt förhållande en chans, och blir inte det bättre inom närmsta halvåret så har vi bestämt att ge upp och gå isär.

1 gillning

Klokt!

Låter som en bra lösning för er båda. Vilken fin och förstående partner du har som låter dig känna efter och backa från husplanerna trots att det säkert smärtar henne. Ni gör helt rätt!

Jag och min sambo har diskuterat om våran situation väldigt mycket den senaste månaden. Vi båda fick oss en tankeställare om vårt förhållande. Vi är väldigt olika som personer och hon har under större delen av vårt förhållande varit den som drivit allt framåt och många gånger allt för snabbt för mig, vilket har gjort att jag hamnat på efterkälken flera gånger. Sedan har det inte gjort saken bättre heller när hon har uttryckt sina känslor så stark till mig och velat haft hela kittet med mig, gick inte många månader när vi började dejta och hon ville ta våran relation till nästa steg vilket skulle då varit förlovning vilket jag sa nej till. Visst allt låter ju underbart men det har många gånger gått allt för fort för mig och jag känt mig pressad. Och dumt nog har jag många gånger inte vågat stå på mig, jag har haft problem tidigare att säga nej, men det har blivit mycket bättre i dagsläget men jag har alltid haft väldigt svårt att göra människor besvikna och ledsna, så med facit i hand så ligger felet också mycket på mig.

Jag har börjat jobba på mig mycket den senaste månaden och läst en del, vissa saker som jag har snubblat över så skulle kunna stämma in på mig så som relationsångest/gad och anknytningsteorin. En annan orsak skulle kunna vara när jag kännt mig pressad under lång tid i vårt förhållande om att behöva känna vissa sort känslor för min sambo, så har det gjort så att jag vet varken ut eller in och vad som är rätt eller fel.

Vi båda har växt något enormt som personer under våran tid tillsammans men jag har under långa perioder varit väldigt osäker på oss vilket känns väldigt tråkigt och skulle jag vetat bättre så borde jag ha varit mera ärlig med min sambo tidigare och bromsat mera när det har gått för fort för mig. Ett av problem vi har haft har varit att när jag inte kunnat säga nej och stå på mig vilket har ibland gjort att vi misstolkat varandra. Och när hon är en väldigt envis person så har jag många gånger gett med mig. Kan varit som en så enkel grej att när hon har föreslagit en aktivitet för oss t:ex att baka bullar och jag har inte haft något intresse för just den aktiviteten då eller så har jag haft annat för mig men efter hon har frågat av mig ett flertal gånger så har jag gett med mig vilket har många gånger resulterat till att det skapat mera irritation hos mig istället för glädje. Vi båda är medvetna om våra brister nu och vi jobbar på det. Jag försöker inte måla upp min sambo till någon hemsk människa och många gånger har det nog varit mitt eget fel hur saker har blivit.

1 gillning

Hej!
Jag tycker det låter som du gillar din partner.
Men det låter inte som du är kär.
Då tvekar man inte och då känner man att man vill leva och bo och göra allt med den personen.
Du känner dock dig själv bäst.
Lycka till :blush::leaves::rose:

Du överanalyserar, jag har också OCD, jag överanalyserar också. Trivs du med din sambo? Eller vill du hellre vara ensam? Sätt dig in i hur det skulle vara att vara ensam. Inget sällskap, ingen att prata med sådär spontant. Å andra sida - ingen som pockar på din uppmärksamhet. Du sover när du är trött och äter när du är hungrig. Ser på film när du vill, kommer och går som du vill. Gör en lista på för och nackdelar.