Nej dygnet runt menar jag inte, men dagsprogram tillsammans odyl.
På nåt sätt måste man ju lära känna varandra på lättsamt sätt tänker jag 
Mina blev ju påtvingade den nyas sällskap alla pappa dagar direkt från dag ett.
Men i slutändan verkar de inte ha haft något emot det, vet nu sen vad som är klokt eller inte.
Nu är de ju väldigt gärna hemma hos pappa som flyttade ihop med sin nya redan efter ett halvt år. Nästan hellre där med bonussyskon än hemma ensamma med mig 
Jag tror det är jätte -jätteviktigt att man tar det lugnt och pedagogiskt…det hela måste ske på barnets villkor när de är så pass stora…de kan inte tvingas in i en relation de själva inte har valt…tycker min son ändå är klok som är tydlig med att han inte är redo att träffa pappas nya tant…och hon verkar bara vara korkad och klampar in…okänsligt av dem båda! Gör man det "roligt " och lättsamt och när barnet själv signalerar “ok” blir det bättre för alla i den knepiga situationen…lyssna och läs av barnet…inte tvinga på barnet ett helt oförberett möte som mitt ex gjorde…
Dottern 12 år har just nu bara ett krav på min nya potentiella partner. Han ska ha en hästgård och köpa henne en häst 
Jag gissar på att det kommer ändras framöver.
Det har bara gått 5 mån på dagen sedan mitt ex flyttade direkt från oss hem till sin “kollega” så utbytt och ersatt helt enkelt.
Jag har ännu ingen tanke på att träffa någon och absolut inte flytta ihop med någon igen. Det lär ta och får ta sin tid.
Däremot har jag än vän som gett mig max 6 månader innan jag “måste” registrera mig på en datingsajt. För sånt måste man tydligen göra
Min lilla 7 åring sa här för några månader sen att kunde inte du mamma hitta nån pojkvän åt dig. Det var så tråkigt hemma med bara en vuxen. Och jag var då enligt honom ledsen när jag är ensam.
De orden berörde mig så djupt. Att en liten skit kan vilja sin mamma så väl 
Tårarna bara rann av blotta tanken!
Vetskapen om att x träffar någon ny finns ju. Jag har träffat en ny, fungerar toppen med lilla❤️. Hade accepterat om x träffat en ny, okänd, men i detta fall min bästa vän. Svider massor, denne känner mina barn sedan födseln. Mest svider frågan från lilla om vi är vänner, jag har svarat nej, med förklaringen ”man växer ifrån varandra ”. Vill inte gå in på mer.
Svider då barnbar finns o god kontakt med nya finns, men min partner vill man ej träffa.
Tycker det är orättvist acceptans finns åt ett håll men ej det andra. Håller mig ”sval” tar det lugnt pressar inte, men hur långt måste det gå ned vuxna barn. Mitt liv påverkas enormt
Jobbigt!!!
Har liknande händelse att min bäste vän ( MIN kompis från början) har mer kontakt m mitt x då de bor grannar!! Rädd att de är mer vänner o jag får inte ha henne för mig själv .
Dvs jag vill inte bli påmind om att de har kontakt med varandra. Nej är inte orolig att de blir ihop - det blir inte så…det är jobbigt…
Länge sen jag skrivit något, men läser flitigt oavsett.
Nu börjar det vara så länge sen vi gick skilt att jag börjar tappa räkningen, kan det vara fjärde sommaren nu 
Önskar jag mådde bättre än jag gör redan. Ensam med barnen, tonåringen lika besvärlig som förut 
, lillkillen utvecklat någon form av skolvägran i våras (äntligen psykologutredning inkommande vecka), så en jobbig vårvinter bakom.
Ensamhetskänslan hänger kvar, lider av en enorm trötthetskänsla mest hela tiden. Inte riktigt ork och intresse för något.
Samtidigt som jag bara längtar efter sällskap i olika former för att finna lite glädje mellan varven.
Men när det bara inte finns någon som jag kunde hitta på olika saker med. Min trogna polare och jag (tack gode gud för henne 
) har inte alltid samma intresse. Jag skulle älska att t.ex spela bollspel i olika grenar, men till det behöver man fler än en 
Känns motigt att hitta nya gäng att hänga med, nästan omöjligt till och med 
Blev så besviken då en av mina gamla polare hade hittat nya medspelare (något vi pratat om) i padel här på orten, men jag inte ens blivit tillfrågad 
Det är som att kissa i motvind just nu 
Hoppas era liv är ljusare just nu 