Två år senare

Hej alla,
Nu har det snart gått två år sedan exet släppte bomben. Han ville skiljas efter 20 år tillsammans. Ingen återvändo. Mer om det kan den som vill läsa i tråden “Slut på känslor efter 20 år”. Nu tänkte jag ge en liten status två år efter chocken.

Idag mår jag rätt bra. Jag har satsat på mig själv på ett helt annat sätt än förut. Tränat, gjort saker jag gillar och umgåtts med människor som ger mig energi. Jag har tex tagit upp ett gammalt intresse och blivit ungdomstränare i en sport jag var aktiv i som ung. Något som jag funderat på länge men inte prioriterat tidigare. Min relation med exet är helt ok, något som är jobbigt är dock att han nu flyttat i hop med sin nya och lever bonusfamiljs-livet med våra barn och hennes barn varannan vecka. Det svider. Inte egentligen att han bor i hop med henne utan att mina barn ska bo med en annan kvinna. Jul, påsk, midsommar mm är extra jobbiga de gånger jag inte har barnen. Så ensam har jag nog aldig kännt mig som i julas när exet var med våra barn och hela bonusfamiljen i fjällen. Men, lite, lite lättare går det för varje gång.

Jag har haft en kortare relation i vintras. Jag hade turen att träffa en trevlig, snäll och omtänksam man så han var definitivt bra för mig men lite för tråkig ;). Nu är jag singel men känner att det förhoppningsvis finns någon därute för mig också. Hur som helst så känner jag att jag inte är i behov av en man i mitt liv just nu men att jag ändå är öppen för möjligheten.

Så, ett litet medskick till er som är mitt i mörkret och smärtan just nu. Det blir bättre. Faktiskt. Ta hand om dig. Se till att omge dig med de som ger dig energi. Prata med en psykolog/terapeft om du kan. Aktivera dig. Gör sånt du mår bra av. Träna. Det kommer jobbiga perioder. Men det blir bättre med tiden. Och du är inte ensam. All kärlek till er. Kram.

29 gillningar

Hej @Soccermum, jag har läst din story, starka saker.

Bra som fan att du fått nån ordning på tillvaron, synd att din relation inte funka, men bra att du tog det steget osv…
:sparkling_heart::sparkling_heart::sparkling_heart:

1 gillning

Vi har kommit lika långt @Soccermum :slightly_smiling_face:
För mig har det också gått två år sedan exet drog.

Vilken resa vi varit med om och visst har såren över skilsmässan läkt. Saknar inte exet, känner inget för hans nya som funnits med sedan dag ett.

Men vetskapen om att de firar högtider etc som nyfamilj med bådas barn, svider nog fortfarande. Det får mig att känna att jag inte kan erbjuda barnen en familj längre och ensamheten som kryper på i stunder som dessa är fruktansvärd.

Hade en bra period förra sommaren då allt började se mycket ljusare ut. Njöt av singellivet och försökte se det fina med egentid.

Dejtat lite, men vilka känslor minsta lilla förlust förorsakar. Märker att jag är ganska bränd fortfarande, samtidigt som jag önskar mer än något annat en människa att dela mitt liv med.
Saknar tvåsamheten så det värker. Önskar dock att jag kunde känna mig tillfreds med mig själv, men det är som om något saknas hur jag än vrider och vänder på steken😊

Har en ny relation med en person jag satt så mycket hopp och förväntan till, att jag är rädd att bli besviken om jag målat upp luftslott i min längtan efter att inte behöva vara ensam längre.
Men måste erkänna att jag är livrädd att bli övergiven igen.

Det verkar som om berg-och dalbanan aldrig kommer att stanna helt, men känner att man måste våga pröva på lyckan annars kommer man inte vidare.

Härligt att höra att du kommit till insikt att du är nöjd med dig själv och ditt liv nu!

Men summa summarum så blir det bättre. Tiden läker alla sår som man säger.

Och ett bra tips vore kanske att gå i samtalsterapi. Märker att vissa mönster hänger kvar i ens känsloliv. Kunde vara intressant att bena ut vad de bottnar i och hur man kan undvika att hamna i samma kolgruva gång efter gång :upside_down_face:

Allt gott till er där ute :hugs:

10 gillningar

För mig har det gått 1,5 år. Jag tar tr steg fram och fyra bak. Inte kommit någon vart alls. Gråter fortfarande mycket. Saknar tvåsamhet och min dotter och har noll respekt för de val X gjort. Jag känner jag ingen längtan alls efter någon ny, orkar inte ens tänka tanken. Känner mig ensam i dessa känslor. Alla andra verkar kunna dejta. Och gamla vänner ger inte det stöd man behöver. Enda gången mår bra är när jag förtränger allt.

2 gillningar

Uääk, så länge sen. Hoppas så att jag skall må bättre efter ett år. Har bestämt att jag inte skall bli bitter. Är så oerhört besviken men antagligen är xet bara lättad. Äntligen slapp han mig… Måste bara inse…fast jag vet att jag varit en underbar hustru. För det vet jag!

3 gillningar

Kände länge som du. Undrade varför typ alla andra kunde gå vidare så fort, börja dejta osv. Jag var inte alls där. Förrän plötsligt en dag. Då jag kände en liten positiv känsla för framtiden. Saknaden efter barnen var inte lika påtaglig, jag kunde uppskatta min ”egentid” och den bottenlösa sorg jag känt så länge avtog. För mig tog det nästan på dagen två år. Vid 1.5 år efter uppbrottet (där du är idag) var jag många gånger förtvivlad över att jag fortfarande mådde så dåligt. Men till slut blev det bättre. Har inte träffar någon ny, men känner nu att jag är mottaglig för det. Du kommer må bättre så småningom, för en del går det relativt fort, för andra tar det lång tid att läka. Det tar den tid det tar. Kram

4 gillningar

Tack för uppmuntrade ord även om jag nog trior att jag aldrig mer vill träffa någon. Jag har förlorat en man tidigare, han gick bort i sjukdom. Stor tragedi och saknad. Men! Det är värre att bli lämnad aktivt och genom otrohet. Trodde jag aldrig men så är det. Önskar att jag aldrig hade träffat honom - fast då hade jag inte haft mitt barn som är den enda person jag älskar helt förbehållslöst. Så dubbla känslor. Vill inte heller vara bitter men det är jag långt inne i mig. Och arg. Samt äcklad. Känner att jag faktiskt hoppas att det nya får fortsätta leva i skam och skuld livet ut.

3 gillningar

Tack @Soccermum för att du delar med dig av lite glädje och hopp. :purple_heart:

1 gillning

Check på den! Jag kommer aldrig kunna förlåta exet för vad han ogjorde (otroheten uppdagades till slut). Men allt eftersom tiden går så bleknar känslorna, han är mig nästintill likgiltig numer. Jag bryr mig inte längre om honom. Det är rätt skönt när man kommer dit. Jag har inte förlåtit honom, men jag har släppt honom och det han gjort. Det kommer komma ikapp honom en dag.

Jo, förutom sorgen över allt som gick förlorat så behöver man ju också hantera det enorma svek man utsatts för.

Jag har för egen del konstaterat att jag inte vill vara ”familj” med någon. Flytta ihop med barn osv. Om jag träffar någon ny så är den personen i så fall guldkanten på tillvaron. Jag har bestämt mig för att bygga mitt liv med mina barn, mina vänner, mina intressen. Inte runt en ev ny relation. Jag vill stå helt på egna ben.

8 gillningar

Nep, jag orkar inte heller med någon ny familj , barn, ”svärföräldrar ” syskon, m.m. Jo, nej. Jag har min släkt och mina vänner. Skall sköta den kontakten. Ingen ny för mig. Uääk.

4 gillningar

Precis så känner jag. Jag har i och för sig inte ens hunnit skilja mig än, vi bestämde oss för knappt en månad sen. Min snart exman har snabbt gått vidare med sin nya, det känns som att han klippt ut mig och klistrat in henne och sen ska allting vara som vanligt. Tack och lov är alla barnen tonåringar och kan bestämma själva var de vill bo (och ingen av dem vill vara med och leka familj med henne). Jag vill gärna träffa någon men i det kaos jag är nu så vill jag nog helst hitta mig själv först.

5 gillningar

Tack! Vi som precis " börjat " behöver höra att man överlever och faktiskt kan må riktigt bra i nästa del av livet

1 gillning

Tack @Soccermum vad skönt att läsa din historia!! :heart: Skulle vilja snabbspola så att 2020 kunde vara över!! Mitt X flyttade in till sin nya efter bara 1 månad och då de bara bor i en 1:a, så bor barnen hos mig i huset. Han pratar om att de ska skaffa sig en större lägenhet, så då får vi se hur mina tonåringar vill göra. Som du skriver är det nog det som jag tycker är värst. Att veta att barnen kommer att fira jul, Påsk och semestra ihop med henne. Jag saknar faktiskt inte Xet, utan snarare det som varit och tvåsamheten. Att ha någon att bry sig om, att planera med och att ha någon bredvid sig i soffan. Jag hoppas verkligen att jag någon dag vågar ge mig ut och börja dejta, men det känns väldigt avlägset.
Satt på ett café för några veckor sedan och i bordet framför satt ett par som måste varit på sin första dejt. Hörde lite av vad de pratade om och det lät så mysigt. Jag har alltid gillat att träffa nya människor och höra om deras liv och vad de gjort, så jag tycker det ska bli riktigt spännande och ser fram emot det!! Hoppas bara att det finns vettiga män där ute den dagen det är dags!! :pray:t3::pray:t3: Ha en fin helg allihopa!!

2 gillningar

Du har beskrivit väldigt väl hur jag också känt och fortfarande känner!! Sedan flytten i november har mitt fokus varit barnen, mitt välbefinnande och vårt nya hem. Jag har lyckats skapa ett liv där jag står upp för mig och mina flickor, visar att kvinnor kan, har bytt jobb, fixat allt själv i lägenheten som för övrigt blivit vårt oas! Vi älskar vårt nya lugna och trygga liv :heart:

5 gillningar

Det är inte alla som dejtar även om det känns så kanske…har många väninnor runt mig som inte dejtar fast de är trevliga,fantastiska singelkvinnor! Man har liksom gett upp!!!Jag själv är där du är…ungefär 1,5 år sedan svinet bedrog mig och fortsatte ljuga i över ett års tid efter det. …dessvärre påtvingar han vår son kontakt med sin nya barnlösa tant som han plockat upp någonstans ifrån… ordentligt nedköp dessutom! Jag har försökt så länge att få honom att förstå att vår pojke mår dåligt av detta…han blir ledsen, får magont och vill inte vara hos sin pappa!! Ändå fortsätter idioten!!!SÅ självisk!! Så jag är jättenöjd nu att slippa kräket! Det jag lider mest av nu är att den värdelösa karln inte fattar hur man ska bete sig mot sin egen son!!

2 gillningar

Ja, hur borde man tänka när det kommer till barnen och en ny partner?!

Jag vet ju att jag tyckte det var jobbigt att se mina barn kastas in med exets nya.
Men i rollen som ”pappas nya” är det ju knepigt om man inte skall få finnas med i barnets liv alls :thinking:

Och mina barn har fått träffa min nya som om det skulle vara det naturligaste i världen att han kommer förbi. Har inte gjort nån stor grej av det hela.

2 gillningar

Och det är ju klokt!

Nu har jag ju inga småbarn, utan mer ungdomar, men vi har redan pratat om detta med ny partner, de och jag, och kommit fram till att samma regler nog gäller för oss alla i vårt gemensamma hem (de kan ju också börja ta hem “nya partners” precis när som helst. Svärmor! :scream: ).

  • Det är vi tre som bor ihop. Ska någon mer flytta in, ska alla tre vara OK med det.
  • Ska någon sova över, ska alla tre vara OK med det.
  • Att någon av oss får besök, får alla tre respektera.
  • Ska någon av oss ta hem besök, får den respektera övriga som är hemma.

Nu har jag ingen ny karl på lut, och är inte sugen på att skaffa en heller. Men skulle jag hitta någon, skulle jag introducera honom varsamt.

6 gillningar

Har endast en tonåring och den andra lite mindre. Men tycker ju som du att alla ska respektera de som kommer på besök.

Tycker kanske inte att barnen kan sättas i den rollen att neka föräldern att träffa sin nya partner även om det kanske känns obekvämt i början för dem. Knepiga frågor!

2 gillningar

Jag vet hur jag inte ska göra i alla fall om man vill att det ska bli bra.
När jag flyttade hade det gått 2,5 månad sedan barnen fick veta att vi skulle skiljas.
Under den tiden mer el mindre tvingades barnen att umgås med x o den nya (som han ju varit otrogen med o dessutom skulle de vara trevlig) vid några tillfällen.
Dagen efter jag flyttat var hon i huset o hela påföljande helg med tydliga sängkammaraktiviteter.
Hon är som ett plåster, han har ingen egentid med barnen.
Om varannanveckasupplägget funkar (sonen är bara hos mig för tillfället) så tänker jag att jag kan umgås med en ev ny bekantskap när de inte är hos mig.
Och om det känns ok o barnen vill kan de träffas.
Och att flytta ihop känns tveksamt så länge de bor hemma, vet inte ens om jag vill ha en karl i mitt liv igen överhuvudtaget efter sveket.
Jag ville ha x som han var o hittar jag ingen som överträffar den känslan får det vara.

4 gillningar

Precis, ingen av oss kan neka någon annan att träffa sin partner. Men därifrån till att tvinga övriga i flocken att umgås dygnet runt… ett längre steg.

2 gillningar