Tack @Soccermum för att du delar med dig av lite glädje och hopp. 
1 gillning
Check på den! Jag kommer aldrig kunna förlåta exet för vad han ogjorde (otroheten uppdagades till slut). Men allt eftersom tiden går så bleknar känslorna, han är mig nästintill likgiltig numer. Jag bryr mig inte längre om honom. Det är rätt skönt när man kommer dit. Jag har inte förlåtit honom, men jag har släppt honom och det han gjort. Det kommer komma ikapp honom en dag.
Jo, förutom sorgen över allt som gick förlorat så behöver man ju också hantera det enorma svek man utsatts för.
Jag har för egen del konstaterat att jag inte vill vara ”familj” med någon. Flytta ihop med barn osv. Om jag träffar någon ny så är den personen i så fall guldkanten på tillvaron. Jag har bestämt mig för att bygga mitt liv med mina barn, mina vänner, mina intressen. Inte runt en ev ny relation. Jag vill stå helt på egna ben.
8 gillningar
Nep, jag orkar inte heller med någon ny familj , barn, ”svärföräldrar ” syskon, m.m. Jo, nej. Jag har min släkt och mina vänner. Skall sköta den kontakten. Ingen ny för mig. Uääk.
4 gillningar
Precis så känner jag. Jag har i och för sig inte ens hunnit skilja mig än, vi bestämde oss för knappt en månad sen. Min snart exman har snabbt gått vidare med sin nya, det känns som att han klippt ut mig och klistrat in henne och sen ska allting vara som vanligt. Tack och lov är alla barnen tonåringar och kan bestämma själva var de vill bo (och ingen av dem vill vara med och leka familj med henne). Jag vill gärna träffa någon men i det kaos jag är nu så vill jag nog helst hitta mig själv först.
5 gillningar
Tack! Vi som precis " börjat " behöver höra att man överlever och faktiskt kan må riktigt bra i nästa del av livet
1 gillning
Tack @Soccermum vad skönt att läsa din historia!! 
Skulle vilja snabbspola så att 2020 kunde vara över!! Mitt X flyttade in till sin nya efter bara 1 månad och då de bara bor i en 1:a, så bor barnen hos mig i huset. Han pratar om att de ska skaffa sig en större lägenhet, så då får vi se hur mina tonåringar vill göra. Som du skriver är det nog det som jag tycker är värst. Att veta att barnen kommer att fira jul, Påsk och semestra ihop med henne. Jag saknar faktiskt inte Xet, utan snarare det som varit och tvåsamheten. Att ha någon att bry sig om, att planera med och att ha någon bredvid sig i soffan. Jag hoppas verkligen att jag någon dag vågar ge mig ut och börja dejta, men det känns väldigt avlägset.
Satt på ett café för några veckor sedan och i bordet framför satt ett par som måste varit på sin första dejt. Hörde lite av vad de pratade om och det lät så mysigt. Jag har alltid gillat att träffa nya människor och höra om deras liv och vad de gjort, så jag tycker det ska bli riktigt spännande och ser fram emot det!! Hoppas bara att det finns vettiga män där ute den dagen det är dags!! 
Ha en fin helg allihopa!!
2 gillningar
Du har beskrivit väldigt väl hur jag också känt och fortfarande känner!! Sedan flytten i november har mitt fokus varit barnen, mitt välbefinnande och vårt nya hem. Jag har lyckats skapa ett liv där jag står upp för mig och mina flickor, visar att kvinnor kan, har bytt jobb, fixat allt själv i lägenheten som för övrigt blivit vårt oas! Vi älskar vårt nya lugna och trygga liv
5 gillningar
Det är inte alla som dejtar även om det känns så kanske…har många väninnor runt mig som inte dejtar fast de är trevliga,fantastiska singelkvinnor! Man har liksom gett upp!!!Jag själv är där du är…ungefär 1,5 år sedan svinet bedrog mig och fortsatte ljuga i över ett års tid efter det. …dessvärre påtvingar han vår son kontakt med sin nya barnlösa tant som han plockat upp någonstans ifrån… ordentligt nedköp dessutom! Jag har försökt så länge att få honom att förstå att vår pojke mår dåligt av detta…han blir ledsen, får magont och vill inte vara hos sin pappa!! Ändå fortsätter idioten!!!SÅ självisk!! Så jag är jättenöjd nu att slippa kräket! Det jag lider mest av nu är att den värdelösa karln inte fattar hur man ska bete sig mot sin egen son!!
2 gillningar
Ja, hur borde man tänka när det kommer till barnen och en ny partner?!
Jag vet ju att jag tyckte det var jobbigt att se mina barn kastas in med exets nya.
Men i rollen som ”pappas nya” är det ju knepigt om man inte skall få finnas med i barnets liv alls 
Och mina barn har fått träffa min nya som om det skulle vara det naturligaste i världen att han kommer förbi. Har inte gjort nån stor grej av det hela.
2 gillningar
Och det är ju klokt!
Nu har jag ju inga småbarn, utan mer ungdomar, men vi har redan pratat om detta med ny partner, de och jag, och kommit fram till att samma regler nog gäller för oss alla i vårt gemensamma hem (de kan ju också börja ta hem “nya partners” precis när som helst. Svärmor! 
).
- Det är vi tre som bor ihop. Ska någon mer flytta in, ska alla tre vara OK med det.
- Ska någon sova över, ska alla tre vara OK med det.
- Att någon av oss får besök, får alla tre respektera.
- Ska någon av oss ta hem besök, får den respektera övriga som är hemma.
Nu har jag ingen ny karl på lut, och är inte sugen på att skaffa en heller. Men skulle jag hitta någon, skulle jag introducera honom varsamt.
6 gillningar
Har endast en tonåring och den andra lite mindre. Men tycker ju som du att alla ska respektera de som kommer på besök.
Tycker kanske inte att barnen kan sättas i den rollen att neka föräldern att träffa sin nya partner även om det kanske känns obekvämt i början för dem. Knepiga frågor!
2 gillningar
Jag vet hur jag inte ska göra i alla fall om man vill att det ska bli bra.
När jag flyttade hade det gått 2,5 månad sedan barnen fick veta att vi skulle skiljas.
Under den tiden mer el mindre tvingades barnen att umgås med x o den nya (som han ju varit otrogen med o dessutom skulle de vara trevlig) vid några tillfällen.
Dagen efter jag flyttat var hon i huset o hela påföljande helg med tydliga sängkammaraktiviteter.
Hon är som ett plåster, han har ingen egentid med barnen.
Om varannanveckasupplägget funkar (sonen är bara hos mig för tillfället) så tänker jag att jag kan umgås med en ev ny bekantskap när de inte är hos mig.
Och om det känns ok o barnen vill kan de träffas.
Och att flytta ihop känns tveksamt så länge de bor hemma, vet inte ens om jag vill ha en karl i mitt liv igen överhuvudtaget efter sveket.
Jag ville ha x som han var o hittar jag ingen som överträffar den känslan får det vara.
4 gillningar
Precis, ingen av oss kan neka någon annan att träffa sin partner. Men därifrån till att tvinga övriga i flocken att umgås dygnet runt… ett längre steg.
2 gillningar
Nej dygnet runt menar jag inte, men dagsprogram tillsammans odyl.
På nåt sätt måste man ju lära känna varandra på lättsamt sätt tänker jag
Mina blev ju påtvingade den nyas sällskap alla pappa dagar direkt från dag ett.
Men i slutändan verkar de inte ha haft något emot det, vet nu sen vad som är klokt eller inte.
Nu är de ju väldigt gärna hemma hos pappa som flyttade ihop med sin nya redan efter ett halvt år. Nästan hellre där med bonussyskon än hemma ensamma med mig 
3 gillningar
Jag tror det är jätte -jätteviktigt att man tar det lugnt och pedagogiskt…det hela måste ske på barnets villkor när de är så pass stora…de kan inte tvingas in i en relation de själva inte har valt…tycker min son ändå är klok som är tydlig med att han inte är redo att träffa pappas nya tant…och hon verkar bara vara korkad och klampar in…okänsligt av dem båda! Gör man det "roligt " och lättsamt och när barnet själv signalerar “ok” blir det bättre för alla i den knepiga situationen…lyssna och läs av barnet…inte tvinga på barnet ett helt oförberett möte som mitt ex gjorde…
2 gillningar
Dottern 12 år har just nu bara ett krav på min nya potentiella partner. Han ska ha en hästgård och köpa henne en häst 
Jag gissar på att det kommer ändras framöver.
Det har bara gått 5 mån på dagen sedan mitt ex flyttade direkt från oss hem till sin “kollega” så utbytt och ersatt helt enkelt.
Jag har ännu ingen tanke på att träffa någon och absolut inte flytta ihop med någon igen. Det lär ta och får ta sin tid.
Däremot har jag än vän som gett mig max 6 månader innan jag “måste” registrera mig på en datingsajt. För sånt måste man tydligen göra
2 gillningar
Min lilla 7 åring sa här för några månader sen att kunde inte du mamma hitta nån pojkvän åt dig. Det var så tråkigt hemma med bara en vuxen. Och jag var då enligt honom ledsen när jag är ensam.
De orden berörde mig så djupt. Att en liten skit kan vilja sin mamma så väl 
Tårarna bara rann av blotta tanken!
2 gillningar
Vetskapen om att x träffar någon ny finns ju. Jag har träffat en ny, fungerar toppen med lilla❤️. Hade accepterat om x träffat en ny, okänd, men i detta fall min bästa vän. Svider massor, denne känner mina barn sedan födseln. Mest svider frågan från lilla om vi är vänner, jag har svarat nej, med förklaringen ”man växer ifrån varandra ”. Vill inte gå in på mer.
Svider då barnbar finns o god kontakt med nya finns, men min partner vill man ej träffa.
Tycker det är orättvist acceptans finns åt ett håll men ej det andra. Håller mig ”sval” tar det lugnt pressar inte, men hur långt måste det gå ned vuxna barn. Mitt liv påverkas enormt
2 gillningar
Jobbigt!!!
Har liknande händelse att min bäste vän ( MIN kompis från början) har mer kontakt m mitt x då de bor grannar!! Rädd att de är mer vänner o jag får inte ha henne för mig själv .
Dvs jag vill inte bli påmind om att de har kontakt med varandra. Nej är inte orolig att de blir ihop - det blir inte så…det är jobbigt…
Länge sen jag skrivit något, men läser flitigt oavsett.
Nu börjar det vara så länge sen vi gick skilt att jag börjar tappa räkningen, kan det vara fjärde sommaren nu 
Önskar jag mådde bättre än jag gör redan. Ensam med barnen, tonåringen lika besvärlig som förut 
, lillkillen utvecklat någon form av skolvägran i våras (äntligen psykologutredning inkommande vecka), så en jobbig vårvinter bakom.
Ensamhetskänslan hänger kvar, lider av en enorm trötthetskänsla mest hela tiden. Inte riktigt ork och intresse för något.
Samtidigt som jag bara längtar efter sällskap i olika former för att finna lite glädje mellan varven.
Men när det bara inte finns någon som jag kunde hitta på olika saker med. Min trogna polare och jag (tack gode gud för henne 
) har inte alltid samma intresse. Jag skulle älska att t.ex spela bollspel i olika grenar, men till det behöver man fler än en 
Känns motigt att hitta nya gäng att hänga med, nästan omöjligt till och med 
Blev så besviken då en av mina gamla polare hade hittat nya medspelare (något vi pratat om) i padel här på orten, men jag inte ens blivit tillfrågad 
Det är som att kissa i motvind just nu 
Hoppas era liv är ljusare just nu 
2 gillningar