Jag är lokföraren som tar loket med dess vagnar framåt längs spåret. Det har jag alltid varit. Jag har skyfflat kolen i jämt tempo för att vi ska hålla rätt kurs och inte spåra ur. Ofta har jag önskat att någon hjälpt mig skyffla kolen men har fått förlita mig på min egen styrka och uthållighet.
I somras fastnade jag vid ett klassiskt växelfel. Spåret delade sig och en av vagnarna kopplade sig loss och tuffade in på eget spår. Hur jag än försökte dra i de olika spakarna, reglera mängden kol så fortsatte mitt lok och mina vagnar framåt längs spåret. Jag kunde inte på något sätt få tillbaka vagnen som kopplat ifrån sig. Min ”man” satt sedan länge i den vagnen istället för att med mig skyffla kol och hålla vår gemensamma kurs. Han hade redan hittat ett nytt lok att koppla fast sig på hos annat bolag, modernare, yngre och inga vagnar i släptåg.
Jag trodde vi var ett stabilt tåg, vi höll jämn hastighet, stannade till vid de olika stationerna som sig bör. Station flytta ihop. Station barn. Station hus. Station bröllop. Station framtid. Nu hägrar de sista stationerna. Station Flytta. Station bodelning. Station skilsmässa. Jag i loket som tuffar längs ena spåret med mina barn till vagnar och mannen i den bortkopplade vagnen i ett annat spår. Han har stannat vid andra stationer. Han säger att jag inte kopplat vagnarna tillräckligt efter loket. Att han såg ett annat spännande lok som han ville testa. Loket som fick han att tuffa i snabbare takt. Han kände sig som ett snabbtåg.
Jag tittar på kartan över stationerna. Dem vi bestämde tillsammans. Dem är de samma.
Jag har svårt att reglera hastigheten på framfarten. Och det enda jag kan hoppas på är att när tåget når slutstationen så är jag inte redo att skrotas utan i tillräckligt bra skick för att efter lite service, reparation och uppdatering är en mycket stabilare lokförare. Ny karta. Nya spännande hållplatser längs min väg.
Jag styr fortfarande loket med mina vagnar och dem släpper jag inte. Vi här sammankopplade om än sakta tuffandes genom denna mörka tunnel. Men långt fram ser jag trots allt ljuset. Och kanske, kanske väntar någon på en kommande perrong, redo att hoppa på mitt tåg. Se att jag inte är förbrukad. Att det finns liv kvar i mig…. Och så mycket kärlek.
