Hej, googlade runt lite och hittade detta forum.
Min historia är helt ny och främmande för mig.
Är en kille som levt i ett förhållande i 23 år, bor i ett mysigt hus i en villaförort, vi har två underbara tonårsbarn tillsammans, välordnad ekonomi och bra jobb. Våra år har fram till nu, varit fantastiskt, givetvis är man ju oense o grälar emellanåt, men inga konstigheter.
För lite dryg ett år sedan fick min sambo diagnosen bröstcancer, den elaka varianten, detta slog givetvis undan benen på oss alla. Jag tog tjänstledigt för att kunna stötta min livskamrat så mycket det gick. Efter ett års jobbig behandling, så lyckades vi mota bort cancern och hon blev friskförklarad för några veckor sedan. Helt plötslig kände jag en våg av glädje och ljus stråla över vår familj, som under årets gång varit i upplösningstillstånd. Vi började äntligen planera framtiden igen, vi körde i gång att planera vad vi skulle hitta på. Nu fanns det inga gränser längre, och stora tunga stenar lämnade allas våra hjärtan. Vi började planera sommaren semestermål och vad vi nu ska göra för att fira det hela.
Sen för en vecka sedan, som en blixt från klar himmel, när vi sitter och äter frukost, får jag köra att kvinnan i mitt liv inte har några känslor för mig länge och vill separera?! Jag satt som en flämtande hund, jag kunde inte ens ta in vad hon sa, jag hade inga ord.
Jag frågade hur detta har uppstått på bara en vecka, när det inte var mer än en vecka sen vi kelades och verkligen hade glädjetårar, hur vi nu kan satsa fullt på framtiden. Det hade hon inget svar på, hon sa bara att det var så hon kände nu. Jag frågade igen om det fanns någon annan, en anledning, eller om jag själv missat några signaler. Fick bara till svar att hon inte hade några svar på frågorna.
Hon ville sedan att jag skulle flytta ut från vårt gemensamma hus några månader så skulle hon senare berätta om känslorna kom tillbaka eller inte. Då vände det sig i magen på mig, började nästan kräkas. Jag tänkte att detta måste vara planerat, men hur kan jag ha missat alla signaler till att det skulle hamna i vad som nu händer.
Jag sa då att jag aldrig kommer sitta och vänta på någon som “kanske” ändrar sig, utan jag ville boka mäklare direkt, värdera huset, sälja det och sedan hasta la vista. Då blev jag elaka Måns, jag var okänslig till att hon inte kunde fixa till sitt nya liv så fort som jag. Och jag frågade då “hur kan det helt plötsligt bli mitt problem…”
Sen var helvetet löst… jag orkade inte höra alla ord om hur okänslig och elak jag var för att inte ge henne tid att planera hennes nya framtid. Så jag packade ner två stora väskor med kläder och tillbehör, och har nu bott på hotell sen 4 dagar tillbaka. Våra barn blev ju givetvis bedrövade, och jag pratar med dom varje dag, och säger hela tiden att dom inte ska kasta mamma under tåget, då det är jobbigt för oss alla.
Vi var det perfekta paret (trodde jag), men inga varningssignaler vare sig finns eller har funnits. Jag har ett välbetalt yrke, vi delar på det mesta i hushållet, även om jag ofta jobbar över. Sista 3 månaderna så har hon sakta kommit tillbaka och vill vara till nytta, helt ok, men inget krav, då en cancerbehandling är tuff.
Men hur jag än vrider och vänder på det så upplever jag ett svek jag inte kan hantera. Jag har gjort allt för denna kvinna i alla år, jag älskar henne mer än livet själv. Och om det nu är så att hon vill detta så kommer jag inte på något sätt hindra henne, även om det är jävligt svårt at ens se en timme framför mig.
Nåväl… här sitter jag nu på hotellrummet, jag vet inte ens hur jag ska kunna ta mig ner till restaurangen och äta (vilket jag inte gjort på 2 dagar). Klockan är snart lunch och panikattackerna avlöser varandra, för mig är det helt nattsvart och det känns som livet nu är slut, jag har upphört att existera. Jag sitter här och fattar absolut ingenting …
