Pushade mig för långt för att behålla honom. Nu står jag här, vad är upp? vad är ner…rätt, fel? Hoppas fortfarande av en ibland logisk anledning…ibland ologisk.
Rädd för att trötta ut mina väninnor. Känner massor sorg och ensamhet.
53, Malmö, inga barn.
Någon annan?