Hej och välkommen!
Tyvärr instämmer jag med några av föregående skribenter och levererar också en obehaglig gissning nedan.
Mitt råd till dig är att satsa allt på dig själv nu. Prioritera dig och ditt eget liv först. Därefter barnen.
För att kunna stötta barnen i deras uppväxt behöver du själv vara en fungerande person och du behöver ha en riktning framåt. Barnen kan ge dig glädje och livslust kanske, men dom kan inte stötta dig i din svåra situation och det ska dom inte heller.
Om du bestämmer dig för att ta reda på mer råder jag dig att inte konfrontera frun nu utan förbered dig väl först och konfrontera sedan.
Konkreta tips hur du kan gå tillväga (om du vill veta vad som egentligen händer bakom din rygg) kan du få här på detta forum t.ex. och här i din egen tråd.
Här kommer min gissning (nedan) och jag önskar självklart att jag har fel:
Jag gissar att din fru är drygt 41 år gammal och har, om du är helt ärlig mot dig själv, succesivt i små steg ändrat sin attityd mot dig under de senaste två-tre åren (eller så var hon 41 när ändringarna började).
Jag gissar vidare att när hon släppte bomben var du helt oförberedd och blev som bedövad. En blixt från en klar himmel. Obegripligt. Ologiskt. Overkligt.
Men om du tänker tillbaka på hur du själv har mått under det senaste året/åren så har du väl ändå haft en liten oro, en outtalad rädsla för just detta, som bara funnits där?
Inget uttalat, inga ord, bara att du periodvis känt efter och konstaterat hur omöjligt det skulle vara för just din fru att gå bakom ryggen på dig. Som ett sorts rationaliserande av att inte vilja märka vad som är på gång att ändå hända.
I perioder har du glömt känslan och sedan har den gjort sig påmind igen. Nästan så att du har funderat på om du lider av svartsjuka eller något värre.
Kanske en obehagskänsla som dyker upp vid en viss tidpunkt, på en plats, eller i situationer hemma. Helt omotiverat men den har ändå funnits där.
Du har snuddat vid tanken på hur svårt det skulle vara för dig att gå vidare utan henne - om det ändå, orimligt som det är, skulle hända någon gång i en avlägsen framtid.
För du skulle varken vilja eller kunna träffa någon annan än just henne.
Du har tänkt att “hon är inte sån, hon skulle aldrig göra det, för vi älskar ju varandra”.
Du har slagit bort tanken innan den ens uppstått eftersom ni verkligen känner varandra utan och innan.
Nu, när du inte får vara med henne, vill du att hon åtminstone inte ska vara med någon annan man, du vill inte att det där som du fruktar ska hända. Du hoppas att du fortfarande kan påverka. Hoppas att det inte har hänt redan.
Du förhandlar med verkligheten.
En del av dig känner att det är kört, en annan del försöker fortsätta livet som vanligt, och ytterligare en del av dig försöker åter bli den som hon en gång föll för.
Du känner också att du behöver fylla tomrummet efter henne med något, någon, som kan få dig lugn igen.
Det som avslöjar din fru som lögnare är att hon i denna situation uttalar just att du ska lita på henne.
Man litar inte på en person för att denne begär det, utan istället för att personen visar i sina handlingar att det är lönt att lita på personen.
Om du nu, som hon begär, skulle intala dig att hon är att lita på - ja då gör du henne till sitt eget sanningsvittne. Ett kardinalfel enligt mig. En björntjänst till dig själv.
Om du vill konfrontera henne och få reda på mer så be om tips här i tråden. Ge henne inte möjlighet att sopa igen spåren genom att visa misstänksamhet innan du är redo att gå hela vägen.
Men framförallt ska du ta vara på dig själv och göra det som du vet är bra för just dig och ingen annan.
Arrangemanget med boendet kanske är av nöden tvunget men låter som precis motsatsen mot att satsa på dig själv.
Frågar du mig så är du värd bättre, värd att få veta, och du är värd att ha ett fungerande liv. Men det är du själv som behöver se till att du får det. Och det är du själv som avgör om och när du fått det tillräckligt bra.
Jag tycker du ska avslöja hennes dubbelspel, kasta ut henne ur huset, och därefter bryta kontakten med henne.