Jag har varit tillsammans med min särbo i ca 1.5 år. Vi bor på olika orter ca 4,5 mil ifrån varandra. Han har två barn 9 och 12 år, han jobbar femskift. Bor hos mig när han jobbar em och natt. Jag jobbar raka veckor och har endast ett barn kvar hemma hon är 15 år. För ca sex månader sedan har vi haft det knackigt. Han har betett sig som ett trotsigt tonårsbarn blivit sur för småsaker. Åkt hem när vi kunnat setts. Vi har haft en taggig jargong mot varandra och varenda gång vi setts så har det blivit tjafs om än det ena och än det andra. Han lyfte innan sommaren att jag inte prioriterar honom. Utan att han tycker att jag lägger för mycket tid på min fotboll då vi skulle kunnat setts den tiden. För två veckor sedan när han var här så var han så konstig men sa att det inte var något. På tisdagen skickar han ett sms att han mår dåligt och har en dålig magkänsla. Jag prioriterar honom inte. Jag skriver att detta funkar inte och att vi behöver ta en paus från varandra. Han messar och ringer och gör slut på sms när jag jobbar och inte kan svara honom. Det bara eskalerar allting så i torsdags så pratar vi och han häver ur sig massa saker i flera timmar. Att jag bara haft honom som kk och att det är bättre att vara en player osv. Han sårar mig så mycket och har gjort under hela sommaren. Han får mig till att säga att jag tar bort fotbollen de veckor jag inte har min dotter. Men får sån ångest på natten vilket felaktigt beslut jag tagit. Jag väljer bort mitt eget barn till förmån för hans barn och honom. Skickar ett tack för mig sms och ber honom lämna min lägenhet eftersom han bryter ner mig när vi ses. Det är fegt det vet jag men det går inte att resonera med honom i detta. Hör inte ett dugg förens igår fm. Då ringer han och är helt knäckt. Han säger att han bara gråter. Han vill ändra på sig och erkänner, ber om ursäkt för sitt beteende och att han varit barnslig. Han vill gå i parterapi och egen terapi för sina problem. Jag är allt han vill ha.
Jag känner mig totalt förvirrad och mår jättedåligt i detta. Ska jag låta honom få en chans? Jag tycker verkligen att han har sårat mig med sitt agerande under sommaren. Går det ens att hitta tillbaka till den kärlek som fanns. Vi har inga barnlediga helger tillsammans då han jobbar eller har barn. Jag är väldigt social och gillar när det händer saker men vi kan aldrig hitta på något helt själva. Vi har barn i olika stadier. Jag kan göra saker på egen hand behöver inte passa på min 15-åring. Tycker det är jättesvårt. Funderar på att be om en tidsfrist för att kunna tänka i lugn och ro utan att ha honom i hasorna.
Tack för att du orkade läsa.