Total kaos i kropp och knopp

Jag har varit tillsammans med min särbo i ca 1.5 år. Vi bor på olika orter ca 4,5 mil ifrån varandra. Han har två barn 9 och 12 år, han jobbar femskift. Bor hos mig när han jobbar em och natt. Jag jobbar raka veckor och har endast ett barn kvar hemma hon är 15 år. För ca sex månader sedan har vi haft det knackigt. Han har betett sig som ett trotsigt tonårsbarn blivit sur för småsaker. Åkt hem när vi kunnat setts. Vi har haft en taggig jargong mot varandra och varenda gång vi setts så har det blivit tjafs om än det ena och än det andra. Han lyfte innan sommaren att jag inte prioriterar honom. Utan att han tycker att jag lägger för mycket tid på min fotboll då vi skulle kunnat setts den tiden. För två veckor sedan när han var här så var han så konstig men sa att det inte var något. På tisdagen skickar han ett sms att han mår dåligt och har en dålig magkänsla. Jag prioriterar honom inte. Jag skriver att detta funkar inte och att vi behöver ta en paus från varandra. Han messar och ringer och gör slut på sms när jag jobbar och inte kan svara honom. Det bara eskalerar allting så i torsdags så pratar vi och han häver ur sig massa saker i flera timmar. Att jag bara haft honom som kk och att det är bättre att vara en player osv. Han sårar mig så mycket och har gjort under hela sommaren. Han får mig till att säga att jag tar bort fotbollen de veckor jag inte har min dotter. Men får sån ångest på natten vilket felaktigt beslut jag tagit. Jag väljer bort mitt eget barn till förmån för hans barn och honom. Skickar ett tack för mig sms och ber honom lämna min lägenhet eftersom han bryter ner mig när vi ses. Det är fegt det vet jag men det går inte att resonera med honom i detta. Hör inte ett dugg förens igår fm. Då ringer han och är helt knäckt. Han säger att han bara gråter. Han vill ändra på sig och erkänner, ber om ursäkt för sitt beteende och att han varit barnslig. Han vill gå i parterapi och egen terapi för sina problem. Jag är allt han vill ha.

Jag känner mig totalt förvirrad och mår jättedåligt i detta. Ska jag låta honom få en chans? Jag tycker verkligen att han har sårat mig med sitt agerande under sommaren. Går det ens att hitta tillbaka till den kärlek som fanns. Vi har inga barnlediga helger tillsammans då han jobbar eller har barn. Jag är väldigt social och gillar när det händer saker men vi kan aldrig hitta på något helt själva. Vi har barn i olika stadier. Jag kan göra saker på egen hand behöver inte passa på min 15-åring. Tycker det är jättesvårt. Funderar på att be om en tidsfrist för att kunna tänka i lugn och ro utan att ha honom i hasorna.

Tack för att du orkade läsa.

2 gillningar

Han har bett om ursäkt, insett att han betett sig illa och vill absolut försöka igen. Så jag tycker inte du ska “be” om en stunds eftertanke i det här läget, utan bara lugnt konstatera att DET är vad du behöver. Punkt. Bestäm sedan att du/ni båda hör av er till den andra med det beslut som ni båda, var för sig eller tillsammans, kommer fram till. Oavsett vad det blir :+1:

Det känns trots allt alltid bäst att avsluta modigt, snyggt (tycker jag iaf, men det vet jag av egen erfarenhet att långt ifrån alla kräver detsamma av sig själva :space_invader: :sweat_smile:) och respektfullt mtp. det som man faktiskt ändå haft tsm och den tid och närhet som man har delat :v:

3 gillningar

Tack för ditt svar :slight_smile:

@Busan, jag får utslag när jag läser om hans beteende.

En dramaqueen kille?
Orkar du med det?

Möjligen om jag ska vara oerhört tillmötesgående mot honom så vill han verkligen träffas och plågas när inte inte kan ses?

Men att han jobbar varannan och har barn varannan är knappast din sak att lösa?
Vilket du inte ens kan eftersom det är hans liv och kneg som begränsar möjligheten till umgänge på två.

Fast han verkar inbilla sig att det är ditt liv som sätter gränserna??
Ganska o-charmigt?

Prioritera inte ner ditt barn och ert gemensamma intresse!

Det är ingen karl eller kvinna värd.

2 gillningar

Ja det är väl just det jag funderar på om jag orkar med. Han försöker ställa krav på mig men när det inte biter ändrar han taktik. Rädd att jag ska göra ett felaktigt beslut.
Så orolig sover knappt på nätterna för att jag funderar så mycket och har sånt stresspåslag.

Svårt att råda dig, men om ni har haft en taggig jargong i över ett halvår som mynnar i att han i rädslan att förlora dig hamnar i någon form av panik och häver ur sig saker han ångrar så kanske det inte är hela världen?

Men om han verkligen tycker som han sa i panik, men efter det fått ännu större panik och kommit på att han måste skadebegränsa med gråt och ånger…

Dvs han är paniskt rädd för att förlora dig, men anser samtidigt att det är för att du inte ger honom ALL uppmärksamhet han förtjänar etc etc som han känner sig osäker.

Ja då kanske han kvalar in som en av dessa som tar mer än den ger i förhållandet och som man kanske inte ska involvera sig mer med än nödvändigt?

Kontrollbehov och relationellt martyrskap är lite avtändande för de som inte behöver vara behövda för att ha ett egenvärde.

1 gillning