Vad är ditt bästa tips från när du separerat efter ett långt förhållande?
Jag är så otroligt ledsen då och då, har lyssnat och läst massor om skilsmässa.
Men vad tycker du är det bästa tipset för att hantera sorgen? Jag förstår ju att vägen kommer bli bättre och sorgen minska med tiden.
Men hur gör man mitt i det? Ge mig tips snälla 
Jag gick hos professionell samtalskontakt och försökte distrahera mig även om jag egentligen bara ville ligga hemma i sängen.
Långa cykelturer, långa promenader på kvällarna, konsumerade mycket film och serier, försökte träffa vänner och familj så mycket som möjligt, såna saker.
Vid ångesttopparna grät jag och sen satte jag på nån serie.
Jag är i bearbetning nu och det som har varit viktigt för mig är att skriva ner mina känslor,samtal med psykolog (provat via nätet,Mindler.se) och nu väntar jag på samtal via VC,lyssnar på poddar och ljudböcker,träna när kroppen orkar,Tv och städa har varit bra stöd också och är 
och skriva här på forumet,skapa nya rutiner.
Ta hand om dig 🪻🪻
Egentligen tyckte jag att det bästa knepet bara var att tillåta mig att må kasst.
Man kan gärna distrahera sig på olika vis - jag blev nästan lite manisk - men det viktigaste för många tror jag är att acceptera rakt upp och ner att man mår skit. Att inte kräva av sig själv att man ska vara stark eller gå vidare i ett visst tempo eller något sånt. Att påminna sig om att det tillhör livet att vara på botten vissa perioder. Det är lätt hänt att man tror att sorg är något fel som man måste komma förbi så fort som möjligt. Men det är ju inget fel, det är normalt.
Vi använder ju inte sorgkläder längre men man kan tänka sig att man går runt med mentala sorgkläder ett år eller så, och vänja sig vid den sinnesstämning som följer med dem. Man kan delta i livet ändå samtidigt som man har i åtanke att man inte alls behöver må bra eller vara glad.
Och så småningom kommer nästa fas i livet.
Känn det fullt ut. Våga var i sorgen. Försök acceptera att det kommer ta tid.
Men försök också göra sådant du mär bra av och tycker om. Träffa en vän. Ring en familjemedlem eller bekant. Rör på dig. Jag tog hjälp och hade mycket stort stöd av samtalsstöd varannan vecka genom svenska kyrkan. Tyckte också lyssnande på relevanta poddar, läsa, (som du redan skriver att du gör, hjälpte. Skrivit av mig mycket. Hittade efter en period också in i ett regelbundet mediterande som hjälpt mig hålla mig närvarande och ta hand om mig själv inifrån. Om du kan stjäla en kram eller två från en vän eller familjemedlem är det mycket värt. Det blir så enormt smärtsamt fysiskt tom minns jag det första året. Det var påtagligt tungt. Men som du skriver, det blir bättre. Det blir lättare. Tiden är din vän. 
Jag är också i separation/skilsmässa efter 23 år.
Har en knepig situation eftersom min ex var aggressiv, så tanken på separation har funnits hos mig senaste åren.
Men han kraschade mentalt och lämnade mig plötsligt.
Så jag bearbetar sorg och destruktiv relation.
För mig funkar att prata, prata, prata med de stackare som orkar. Jag skriver av mig här. Går hos psykolog.
Tränar, springer, ber (är inte religiös så vi kan kalla det meditation). Testa. Det är skönt. Som att lätta sina känslor åt världsalltet/ något större när man inte orkar.
Kollar bostäder, fantiserar om hur jag ska ha det.
Har kommit en bit uppåt. Faktiskt. Chocken börjar luckras. Sorg, rädsla, hopp lever sina liv i mig. Upp och ned… men ändå sakta uppåt! Jag ser att solen skiner där nånstans för mig också. Dimmiga dagar måste man hjälpa sig själv!
Fysisk aktivitet, tuffa träningspass, räddar mig. Även idag!