Vet inte om det här är rätt forum men jag ger det ett försök.
Min kille gjorde slut med mig igår helt oväntat. Vi har varit tillsammans i 1 år och 7 månader och han är underbar på många sätt. Vi har haft våra motgångar men generellt så har förhållandet varit hälsosamt och bra.
Han är frånskild sen längesen och har två barn med hans ex. Dom har en god relation vilket kändes sjukt bra och hälsosamt för barnen. Jag som vet vad jag gav mig in på, vet såklart att barnens mamma är en viktig person i hans liv och barnen.
Jag har aldrig velat pressa honom till att presentera mig för barnen, då det ska komma på hans villkor såklart, däremot så är 1 år och 7 månader lång tid.
Jag frågade honom igår om detta och vi hade en bra samtal, men jag märkte att han inte hade bestämt sig om jag ska träffa dom eller inte. Då frågar jag honom vad han egentligen gör med mig om han inte ser något långsiktigt?
Han kändes sjukt osäker i hans svar och jag fattar fortfarande inte vad han menade, han sa även att han är rädd om han förstör dynamiken mellan honom och barnen, och barnens mamma. Det är förståeligt men förr eller senare så måste man presentera någon ny, det kommer självklart att påverka men om man gör det på rätt sätt så kan det bli bra?
Jag har hela tiden trott att vi har en framtid tillsammans men för honom så har han varit osäker om jag är ”rätt” person för honom, vilket jag inte har märkt eller vetat nånting om. Han har aldrig tagit upp det med mig.
Det dödar mig inombords för jag var så bra och jag gav verkligen allt jag hade. Känner mig också så dum och liten som trodde verkligen att han ville ha något seriöst med mig och såg en framtid. Bara några dagar innan det här så var jag helt pirrig och var redo att säga hur mycket jag älskar honom för första gången.
Jag fattar inte varför han har lagt ner så mycket tid och energi på mig, för att vara så osäker.
Jag fastnar på dina sista rader. Har han verkligen lagt mycket tid på dig? Eller är hans verkliga liv det med barnen och relationen med x:et? Använde han kanske dig bara som ett tidsfördriv?
Framför allt under den första förälskelsen tenderar man att ägna sig åt bortförklaringar kring partnerns tillkortakommanden. Man förklarar bort varför man inte får träffa barnen, varför han inte sagt “jag älskar dig”, osv, när svaret egentligen står i handlingarna. I vad partnern gör. Om han inte säger “jag älskar dig”, så gör han troligen inte det. Om han inte presenterar dig för barnen så ser han troligen inte framför sig ett liv där alla lever tillsammans. Att hoppas på att han ska ändra sig i grundläggande frågor är att sätta sig själv i ett oändligt väntrum.
I det här läget, när han tagit bladet från munnen och sagt att han tvivlar på er framtid och att han gjort slut är ett bra tillfälle att rensa bort honom ur ditt liv.
Träffa någon som är redo för att älska och binda sig istället.
Svaret du inte vill höra är väl att du inte kan tvinga honom eller få honom att känna detsamma som du.
Det ska inte behöva vara en fråga från dig, om eller när du ska träffa hans barn. Jag förstår om du vill veta, men du om detta inte kommer naturligt från honom, som en del i utvecklingen i er relation, så tror inte jag att han är tillräckligt intresserad av dig.
Många här tycker säkert det låter bra att ta det lugnt, men 1,5 år är lång tid och speciellt för att inte veta om er relation är långsiktig….
Sorry.
Hur förhöll ni er till den här frågan när ni träffades? Känns som att ni gått in i förhållandet med olika förväntningar. Och det är självklart synd för dig eftersom det kommer fram först 1,5 år senare. Det är ju himla lätt att säga men jag vet att det är svårt i verkligheten. Men om du vill ha ett livslångt förhållande behöver du kommunicera det med den du träffar redan från början och om han inte kan möta det behovet så är han inte rätt för dig. Hårt men sant.
Vi båda var alltid överens om samma sak, och han sa även att jag kommer få träffa barnen någon dag. Vi ville samma sak men vet inte vad som hände från ingenstans…
Min senaste relation tog slut på grund av att mitt ex ville förhala större beslut. Och när jag ställde honom lite mot väggen och krävde action för att utveckla relationen valde han att göra slut istället.
Vissa personer förhalar helt enkelt avgörande utvecklingssteg i sina kärleksrelationer. Antagligen för att de själva inte är säkra på vad de vill.
Det är en lurig sits. Man kommer liksom aldrig till en punkt i förhållandet där man tydligt kan se att man inte är synkade i sina intentioner. Det handlar mer om små separata magkänslor. Små orosmoln som är lätta att bortförklara i stunden.
Mitt ex gjorde mycket som var “rätt”, vilket gjorde alltihop svårare att upptäcka. Han presenterade mig t ex för familj och vänner i helt normal takt och han ansträngde sig för att inkludera mig i sitt liv.
Men bara på vissa fronter. På andra områden höll han distansen. Det märktes mest när jag ville prata om framtiden. Då låste det sig för honom, och det är förstås en stor varningsklocka.
Ändå är det så behändigt att tänka att han bara behöver lite mer tid. Att det nog är jag som har för bråttom och att det säkert löser sig snart automatiskt, för han har ju faktiskt sagt X och Y som tyder på att han definitivt menar allvar med oss.
Det är kort sagt alldeles för enkelt att fokusera på det som känns bra och bagatellisera de där små magkänslorna.
Jag har i alla fall lärt mig att om jag själv vill ta relationen till nästa självklara nivå men möts av ett svar som går ut på att han inte vill ändra något eftersom “vi har det väl bra som vi har det?” - då ska man ta av de rosa glasögonen och putsa dem väldigt noga.
Ett och ett halvt år är förstås lång tid men själv slösade jag bort fyra år på mitt förhalar-ex.
Kanske det, men jag försäkrar att mitt syfte inte är att skuldbelägga, utan att försöka hjälpa folk att inte begå samma misstag som jag.
Man behöver inte vara osedvanligt blåögd för att gå i den här fällan. Det är mänskligt att välja att se det som fungerar och känns bra.
Det är ju även vad vi ofta uppmuntras till av omgivningen. Jag tänker på diverse relationscoacher, dejtingtips och experter i stil med de medverkande psykologerna i Gift vid första ögonkastet.
Man uppmanas att snälltolka. Att inte leta fel utan att själv bjuda till lite extra och utgå från att partnern menar väl och gör sitt bästa. Ja, för all del. Det kan vara bra ibland. Men andra gånger blir det precis så här fel.
@Trassel jag menar absolut inte att DU skuldbelägger! Utan den som uttrycker sig som du beskriver, och då är det inte lätt att hålla de där rosa glasögonen putsade
Om man är dökär och någon säger:
Vem vill inte hålla med om det när man är förälskad? Det är ju därför man egentligen kanske vill ta det en nivå till….
Aha, då fattar jag! Ja, det är sant. Om man får ett liknande svar när man vill utveckla relationen så känner man sig lite dum som tjatar om mer, liksom. Det är helt klart en sorts skuldbeläggande.
Jag har inte tänkt på det så tidigare, men undflyendet från mitt ex skapade definitivt en känsla hos mig att jag hade för höga krav. Trots att jag egentligen bara ville något som borde vara självklart i en bra relation.
Och det medförde ju att jag fick lite skuldkänslor över att jag kanske begärde för mycket.
TS man beter sig liknande. Han signalerar att hon begär för mycket när hon vill få ta större plats i hans liv efter så pass lång tid. Det är inte en rimlig inställning, utan det framstår verkligen som en undanflykt.
Läs inlägget av @Restenavlivet, där står allt som behöver sägas i klartext.
Supertufft såklart, men ändå utmärkt för dig att det äntligen kom fram i klartext. Nu slipper du slösa ännu mer tid och engagemang/energi på att vara någons tidsfördriv.
Inget ont som inte har något gott med sig… även om det såklart inte är helt lätt att ta till sig i stunden
Kanske det, men jag försäkrar att mitt syfte inte är att skuldbelägga, utan att försöka hjälpa folk att inte begå samma misstag som jag.
