Än en gång i ingenmansland
Tillbaka här efter 3,5 år, men av samma anledning.
Vet att jag bara kan förebrå mig själv, men önskar ändå lite input från er kloka här.
Bakgrund - för 5 år sedan valde min sambo att avsluta oss, utan förklaring. Det var en fruktansvärd tid då vi var tvugna att bo under samma tak mer än ett halvår innan nya boenden. Vi hade då varit ett par i 4 år. I förhållandet hade vi varsin dotter, min var då 11 hans 17.
Mina funderingar var då att det fanns någon annan, han jobbade mycket övertid, mobilen var med överallt och låg alltid med display neråt. Köpte mycket nya kläder. I samma veva slutade han röka och mådde inte så bra i den situstionen.
Efter att vi fått våra nya boenden klippte jag helt kontakten, men han hörde av sig ibland och svag som jag var började vi ses igen. Mest som vänner. Jag började ha kontakt med en annan mycket snäll man, mitt X gick i taket och menade att “jag gått vidare för snabbt” och var arg. Efter ett tag klippte X all kontakt och jag var faktiskt påväg att gå vidare, om än med små steg. Det gick några månader till sedan hör X av sig, vi bestämmer att ses som vänner och gå en pw tillsammans. Då tar X upp om jag skulle vilja försöka igen. Jag vart rätt chockad, inget jag förvöntat mig. Jag sa att jag ville tänka. Men innerst inne, han var fortf min stora kärlek så det vart vi igen. I 3,5 övervägande fina år som särbo.
En av sakerna som varit svårt är att när hsn blir riktigt arg eller sur över ngt så går han, och kan vara onåbar i flera dagar. Sedan tar han kontakt och är som vanligt igen. Detta händer inte ofta, runt 3 ggr under de åren. Men det är svårt att under de dagarna må dåligt. Också svårt att prata om det, då reaktionen blir affekt. Men som sagt vi har till största delen haft det fint. Till slutet av den här sommaren. Vi var alla 4 på semester utomlands, jag upplevde det som en fin semester och våra döttrar hade väldigt roligt tillsammans. De är ju mycket större mu så åldersskillnaden märks inte alls som tidigare.
När vi kom hem var särbon sjuk och vi pratade inte mycket pga det på drygg en vecka. Men vi hade en sak vi behövde ordna itifrån resan, en liten obetydlig sak enligt mig (även andra jag berättat för) men det vart tydligen stort för honom, det resulterade i att han avslutade oss helt abrupt med ett sms, där han önskade mig ett fint liv utan honom!
Jag har under hela hösten varit under isen, dock klarat arbete mycket pga fantastiska kollegor och att jag verkligen trivs med mitt arbete. Jag har försökt vara en fungerande mamma, men det har varit tufft, är ju hemma i ensamheten alla tankar och ångest kommer ikapp.
Nu efter några månader har vi kontakt som vänner, det är mest han som hör av sig. Mina vänner uttrycker med all rätt att jag är otroligt dum. Och det är vad jag är, men jah kan reflektera över vad han gjort, avslutat oss flera ggr. Men, och det är så otroligt lågt, jag har fortfarande känslor, när vi har setts, som vänner, känns det “som vanligt igen”.
Jag har varit helt oengagerat på en dejtingsida, mest tror jag för att läka egenvärdet i början. Den har jag avslutat.
En kollega har uttryckt intresse, jag vart smickrad, men känner att jag inte alls är redo än. X vet båda delarna och vart upprörd över det.
Jag vet självklart att det är destruktivt att träffa mitt X, men har varit svårt att låtit bli. Men idag har jag bestämt, iaf kommer försöka, att inte höra av mig. Jag tror, dom det känns just nu, att om han skulle vilja försöka igen så faller jsg dit. Men genom att inte höra av mig så visar jag det iaf inte.
Att han hör av sig, det vet jag inte varför. Han har det jobbigt just nu med två av sina vuxna barn, samt osäkethet på jobbet. Pratar en hel del med mig om det, och menar på att vi alltid kunnat prata om allt. Och det stämmer. Vi har haft och har fortf så lika syn på mycket, gemensamma intressen, fin kontakt med båda våra familjer. ( nu har jag fortf kontakt med hans familj, inte han med min).
Jag vet att om det skulle bli vi igen kan jag inte lita på om det blir resten av livet. Vi är i 50 års åldern. Jag önskar en livspartner, att inte sitta ensam som gammal. Jag hoppades på oss, men det vart inte så, men varför håller han sig kvar i mitt liv.