Vi separerade för ungefär 6 månader sedan och har kört varannan vecka osv med barnen o hela racet.
Det mesta har blivit bättre rent kognitivt och jag mår bättre men har mina dippar såklart.
Det jag undrar är hur era relationer är idag ni som separerat? Det ligger bråk i luften bara när vi träffas och jag orkar inte ha det så. Säkert inte hon heller.
Så vi är på ”avrapportering” och ställer bara ja och nej frågor om praktiska saker.
Jag skulle vilja ha en mer ”normal” relation till barnens mor. Jag menar. Hon är trevligare mot främlingar. Men såklart det är mycket känslor som ligger bakom.
Tilläggas skall att det ej föreligger någon otrohet eller liknande utan vi växte ifrån varandra och mådde dåligt. Så det var ett gemensamt beslut.
Men ändå är det spänt och känns som det hänger knivar i luften när vi ses.
Ska sägas också att hon har ett otroligt humör mitt ex. Snabb till anklagelser och det är alltid någon annans fel.
Hur ska jag hantera det? Hur har ni gjort? Skjut bra tips o pepp på mig så jag kan förbättra en aning så barnen kan få se sina föräldrar le vid iaf ett tillfälle tillsammans eller dra ett skratt vid ett skämt.
Det är svåra personligheter att handskas med, sådana som är som du beskriver ditt ex. Hur är din egen personlighet när det “hänger knivar i luften”… är det bara från hennes håll, eller blir även du lättriggad och sen brakar allt loss?
Men du är iaf villig att försöka få relationen bättre mellan er och det är inte så lite, utan det är guld värt… jag tror att ni skulle behöva en utomstående, neutral samtalsledare mellan er för att lära er lyssna på varandra, bemöta varandra lugnt och sakligt, inte låta sig triggas osv. osv.
Har ni testat familjerådgivning tillsammans, i den situation ni nu befinner er och med den här målsättningen att åstadkomma en fungerande och på sikt kanske iaf lite välvillig relation er emellan, inte minst för era barns skull?
Jag är väldigt lätt att ha att göra med men har en styrka (som är svaghet ibland) och det är att jag vill att saker är rättvist. Alltså åt båda håll. Jag vill såklart inte bara att det är rättvist för mig men när det är känsloargument som ska styra själva besluten så kan jag bli väldigt fyrkantig tyvärr. Dock så luras jag aldrig eller ljuger. Men det kan vara svårt när det är känslor med.
Ja vi har gått länge i samtalsterapi tillsammans men det utvecklades aldrig och terapeuten menade att vi behöver göra lite jobb på egen kammare först. Jag har fortsatt gå varje vecka i 6 mån men vet ej hur mitt ex gör.
Det kanske är värt att ta upp parterapi igen? Tror du det?
Vem var det som tog inititativ till skilsmässan? Även om det var gemensamt beslut så är det ju någon som tar upp det först.
Sen tänker jag att det bara gått 6 månaderna, ditt ex behöver mer tid att komma dit du är. Om hon ens är intresserad av det.
Det tar ju ett tag att hitta sina nya roller och kanske sig själv.
Hon kanske känner att det ligger saker olösta men vill inte dela det med dig.
Det var hon som tog upp det först. Men vi har båda mått dåligt under lång tid innan.
Jag tror det med. Men tänker om det finns något tips på hur jag kan göra för att underlätta från min sida. Jag vill såklart inte foga smärta mot henne. Jag fattar att jag inte kan knäppa på fingrarna. Men om det kanske finns smartness härinne på hur man kanske bör eller framförallt inte bör göra. Så kanske det underlättar framöver.
Jag menar hon kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta och är mor till mina barn. Så jag vill att det ska vara så bra det går för henne och barnen såklart.
Ja, det tror jag. Kan du vara ärlig och uppriktig, utan att bli arg eller obstinat… bara lugn och lyssnande med henne, isf tror jag att du kan försöka lägga fram det som du skrivit det när (minus beskrvningarna av henne ) och se hur det landar…
Saknar hon komplett vilja att bidra till en bättre relation mellan er så vad kan du mer göra?
Då har du iaf gjort vad du kan… men någonting gjorde ju att ni fastnade för varandra en gång i tiden och fick flera barn. Kanske kan ni med professionell hjälp återfinna något korn av det som var som skulle kunna bidra till att era barn kan få förmånen (istf helvetet med krigande separerade föräldrar där de måste vakta varje steg och ord) växa upp med ömsesidigt harmoniska och välvilliga föräldrar, även som skilda
Hon vill inte gå i parterapi men jag mår iaf bättre av att försöka agera vuxet och inbjudande. Jag mår inte dåligt av att bli avvisad eller avspisad. Kanske är hon på en annan plats och det är fel tajming.
Har iaf föreslagit att träffas o prata efter hon sa nej till parterapi.
Men tänker inte tjata på henne. Bollen är hos henne nu och vill hon inte så får det väl vara så då.
Kramar
) och se hur det landar…
