Mitt ex gjorde en rejäl tvärvändning från att vi ena veckan skulle ha barn till att lämna 3 veckor senare. Jag fick en rejäl chock som jag knappt vet om jag ens kommit ur helt ännu. Det är 6 månader sen. Sedan 3 månader tillbaka har mitt ex sagt att det nog vore bra för oss båda att gå och prata med en terapeut om varför det blev såhär. Men det är på mitt initiativ.
Börjar nu bli rädd inför mötet och denna terapi. Men känner att jag behöver få svar. Kan inte gå vidare och är lika ledsen nu som i början. Kan inte acceptera det eftersom det gör för ont.
Har någon här gått i terapi med sitt ex? Hur var det? Gav det något?
Vill också bara skriva av mig lite och kanske få lite stöd och råd. Vet inte riktigt vad jag ska säga eller hur jag ska lyckas delta utan att storgråta hela tiden.
Jag (vi) har gått i terapi efter otrohetsaffär, svek och uppbrott… Jag tyckte det var väldigt bra med en terapeut som benade upp allting. Fick oss båda att se klarare på hela situationen.
Jag tycker absolut att ni ska gå. Jag tror bara det är positivt att få hjälp av någon neutral utifrån.
(Det är nog väldigt vanligt för terapeuten att se sina patienter gråta… det är ju därför man går dit…)
Fast det som är rätt för en person behöver inte vara rätt för någon annan.
Om syftet inte är att hitta tillbaks eller avsluta bra, men ni har ju redan avslutat, då skulle jag hellre gå i terapi själv.
Ärligt är väl inga svar goda nog i en otrohetsaffär? Självklart har det funnits distans osv men hoppade du i säng med någon annan då? Nej, ditt ex gjorde det och det finns inget acceptabelt skäl till det, en förklaring, jo kanske, men problem löser man i relationen inte utanför.
Om du känner så, är det då något du tror bidrar till att du mår bättre?
Det skulle vara det enda skälet.
Har inga erfarenheter av att gå i parterapi efter avslutad relation… dock så gick jag och min ex- fru i parterapi ett antal gånger, i olika “sessioner” under pågående relation.
Jag har alltid slagit ett slag för parterapi, speciellt om det finns barn med i bilder, om relationen är mångårig.
Första gången vi gick så var jag livrädd (!). Men både jag och min ex-fru ansträngde oss för att skapa en trygg miljö, bedyrade vår kärlek till varandra och vår familj, men vi hade ett tydligt problem som vi inte kunde adressera på tu man hand.
OM ni ska gå i terapi… vad är du ser ni ska prata om? Som “ex- par”?
Vad är det du vill få svar på? Tror du att du kommer få svar? Kommer du få “rätt” svar? Om inte, hur kan det få dig att må? Att känna?
Möjligen känsligt eller " okänsligt " ( ursäkta); men är du fortfarande kär i ditt ex…? Önskar du hitta tillbaka…?
Att gråta framför en främling är det minsta du behöver bekymra dig för
Fundera hellre kring vad terapin kan ge dig!
Skulle min ex-fru föreslå parterapi nu efter avslutad relation (+22år) så skulle jag avböja… just nu…
Edit: vår relation pågick under 22år, avslutades för ca en månad sedan…
Jag svarade TS, inte dig, att jag tror att det är svårt att få svar som ”duger”. Speciellt när man redan avslutat relationen, då är inte ens syftet är att få ett bra avslut.
Så vad är då syftet? Och för vem? Relevanta frågor från @pappa73.
Bra om du tyckte att det hjälpte att gå i terapi efter avslutad relation.
Det innebär inte att jag ogiltigförklarar din åsikt, det är väl just det jag säger att det som är rätt för en person behöver inte vara rätt för någon annan. Och uttrycker man obehag inför att utsätta sig för det, så ska man förmodligen sätta sina känslor o sig själv först.
Tack för ditt svar.
Jag är fortfarande kär i mitt ex och jag hoppas såklart att vi ska hitta tillbaka. Men det är inte syftet med terapin, utan jag behöver försöka förstå varför han gjort såhär. Det går inte ihop hur en person kan vara så kärleksfull och säga att han vill planera en framtid ihop och bilda familj för att veckan efter vilja lämna.
Jag försöker på alla vis hitta sätt för att komma vidare i sorgeprocessen. Känner att jag behöver göra det här för att känna att jag försökt allt.
Han nekade parterapi första 3 månaderna. Någon gång för ett par månader sen nämnde han att han tror det vore bra för oss båda.
Vi gick hos en familjerådgivare, som var utbildad terapeut. Han var väldigt duktig, men han hade svårt att få till bra samtal med mig och exet tillsammans. Därför bokade han in enskilda samtal med oss båda och träffade också våra (stora) barn.
Det hade kunnat bli något riktigt bra av det hela, men familjerådgivaren var tvungen att dra sig ur av hälsoskäl (jag tror han fick cancer). Tråkigt nog tog vår terapi slut där.
Jag berättade att jag gått på gemensamt samtalsterapi efter otrohet från ex.
Lisa skrev då att efter otrohet ska man inte gå gemensamt då inga svar är goda nog…
Jag vet att hon ej skrev direkt till mig men hon tog upp det jag skrev (otrohet)och menade att det inte är meningsfullt med samtal då…
Jag tog illa vid mig då jag tyckte att det hjälpte mig…
Bland annat lyfte terapeuten av mig skuld som jag burit på… Jag förstod även att jag blivit grymt manipulerad av ex att det var mitt fel…
Nu vill inte jag kapa denna tråd. Detta är nu utagerat för min del.
Skrev jag att man inte ska gå gemensamt? Om man fortfarande är i relationen är det väl näst intill nödvändigt, men redan då är det svårt att bli ”nöjd” med svaren. Och när man väl avslutat…. Vad är syftet?
Jag tycker som sagt att @pappa73 s inlägg var väldigt bra med frågor man måste ställa sig.
Jag är mest rädd att man aldrig kommer vidare, når acceptans att det är över o på ett väldigt elakt sätt (otrohet) och göder ett hopp om återförening.
@Alive jag vet att vi är sköra här, vissa dagar mer än andra…… det var absolut inte min mening att du skulle ta illa upp
Förlåt om mitt svar var hårt.
Jag har gått i terapi med mitt ex efter att jag avslutade. Det var hans önskemål att gå i parterapi.
För mig som lämnat blev det en möjlighet att försöka avsluta relationen med värdighet. Terapeuten var inkännande och gjorde sitt allra bästa med att skapa bra terapisamtal. Mitt ex däremot var inte alls redo eller mottaglig för svar. Han hörde vad jag sa, terapeuten upprepade och försökte bekräfta mig men han kunde inte förstå eller ta in.
Mitt skäl var att han led av porrmissbruk och jag varken kunde eller ville fortsätta med oss då det hade förstört både mig och oss som par. I min värld var det ett tydligt skäl men han var aldrig nöjd med mitt svar. Efter terapin fortsatte han mejla mig och frågade gång på gång om allt möjligt vi gått igenom berättade hur han skulle lösa det ena och det andra.
Det har gått 11 år sedan vi separerade och till barnen har jag sagt att vi var för olika. De första åren tänkte jag att när barnen blir stora ska de få veta sanningen men nu när de är tonåringar så tänker jag annorlunda. Jag vill inte förstöra den bilden de har av sin pappa.
Med det här vill jag säga att det inte alltid är så enkelt. Jag hoppas att du hittar ditt sätt att ta dig vidare, med eller utan svar
Vi går i terapi efter grov otrohet… vårt fokus ligger just nu på att effektivisera kommunikationen och faktiskt ta beslut på vad som är viktigt. Huvudfokus är barnen i samtalen. Utöver det så går jag själv i terapi på egen hand. Det ger mig mer. Det andra är mer att rådgivaren håller med mig om saker som är självklara vad gäller barnen. Och det är skönt
Hej! Jag har många gånger tänkt att jag och mitt x mått bra av ett avslut värdigt det vi delat. Värdig den tid och det engagemang vi båda lagt under tio års tid att få den att fungera.
Men mitt x otrohet gjorde det enormt svårt för mig att ens tänka tanken att orka med parterapi efter uppbrottet. Jag har istället gått i terapi själv under lång tid från och till och fått superfin hjälp. Men jag kan se nu, såhär några år efter, att det hade funnits ett möjligt läkande lite tidigare om vi fått avsluta mer värdigt. Jag tänker också såhär. Går du dit och känner att det inte hjälper er i er situation, du får inte det du önskar, då kan du ju avsluta det. Att våga vara än mer sårbar än man redan känner sig när man blivit lämnad kan vara en tung känsla, helt förståeligt. Å andra sidan är det också svårt att avgöra om du och ni skulle bli behjälpt av terapin i din och er process om du inte går. Men det finns ju inget fel och rätt i sådant här. Hoppas du kan hitta fram till det som känns rätt för dig och er!
Tack för ditt svar.
Vi gick en gång, hann inte prata igenom allt men han vill inte gå fler gånger just nu.
Men det samtalet hjälpte mig lite faktiskt. Jag fick en lite annan syn av honom, och tycker (åtminstone just idag) att han är fruktansvärt omogen och inser att han inte alls varit den jag trodde. Det gör väldigt ont och jag kommer nog sörja ett bra tag, men en del av saknaden har för tillfället lagt sig lite. Jag sörjer mer att jag inte har någon och att jag inte lyckats få barn. Just för idag i alla fall, skönt med en paus.
)
