Du har nyligen skilt dig från din fru sen 25år och ska flytta ihop med din nya. Dina barn är 18år. Vuxna i laglig mening, men hela deras värld har vänts upp och ner. Av det lilla du skriver förstår jag att de inte vill ha med dig att göra. Som några andra skrev till dig, fokusera på den viktigaste relationen du har - barnen. Men du avgör ju själv vad som är viktigast, barnen eller din nya kärlek.
Det är en viss skillnad i mental mognad om man är 18 eller 30.
1 gillning
Du är helt upp mot skogen!!!
Fattar du inte vad jag skrev tidigare!
Mina killar är viktigast för mig!
En fundering…vad ska han göra? Fortsätta leva ett kärlekslöst liv med barnens mamma för att behaga barnen?
Besviken har noll koll!
Uppenbarligen är du inte viktigast för de. Men vet du vad, du verkar ha bestämt dig för att du har rätt och de har fel. Då får ni en relation därefter.
Du verkar inte intresserad av att få input vad du kan göra för att komma framåt med dina barn. Du har rätt, de har fel. I rest my case. Lycka till.
2 gillningar
Up yours
Säkert kommet tiden göra att det löser sig för er. I de flesta fall blir barnen besviken o lägger skulden på den som lämnar…men det ger sig.
Han? Inte för att det har nån betydelse men jag tror vi talar om kvinnor här, men jag kan ha fel.
Fattar inte hur en del människor tänker! Skulle jag
fortsätta att leva olycklig?Mina killar är viktigast för mig
skulle jag gå ner på mina knän? Vet att jag gjort de besvikna! Men
min äldsta förståd allt (mer än vissa omogna) att allt inte stod rätt till. Sen att man agerar som man ej trodde,vad göra…
Men Tessan101 benämner sig själv som ’pappa’ i ett inlägg. Kanske som en metafor men ja, svårt att veta.
1 gillning
@Tessan101, i all välmening: citerar det som @Lavve skrev. Där har du troligen svaret på din fråga. Det handlar inte om att du ska leva olycklig, men det kanske är läge att pausa lite så att dina barn får chansen att hänga med i svängarna också?
2 gillningar
Hur lång tid sedan var det som du och ditt ex skilde er? Även om barnen är myndiga så kan dom ändå bli otroligt ledsna över att mamma och pappa inte längre lever ihop.
Om det var nyligen så kanske det hela lägger sig om ett tag när alla fått landa i det nya.
3 gillningar
Vi skilde oss för ett år sedan med buller å bong. Klart de var sorgsna att det blev så. Man lovar varandra evig kärlek. Men… man är alltid två om
Om detta. Vart fall äro speciellt! Det är ett misslyckande som manbär med sig i livet. Alla pratar om barnen men tror ej att barnen mår bra av
att mor å far ej kommer överens,då är det bättre att bryta även fast det är grymt jobbigt.
Nä, mtp. på hur du responderar i dina sista inlägg här i tråden så är det tämligen uppenbart att du inte alls förstår. Fast egentligen förstår du nog, men du kämpar mot…
Nähä inte det, fast där har du ju det “enkla” (om än det för dig är både obekvämt och oönskat) och självklara svaret på vad som är ditt egentliga problem när det gäller din relation till dina barn. Så även om det är mänskligt att vilja välja the easy way out med ryggdunkningar, hellre än att någon säger att “Kejsaren är naken” (om du är med på metaforen) men… varför gråter du isf. hela tiden då?
.
PS: Pojkar lär ha en hjärna som inte mognat färdigt förrän efter 25, så det är definitivt skillnad på 18 och 30 
.
1 gillning
Nej det är klart man inte ska stanna ihop om man drar ner varandra, skapar dålig stämning etc.
Men om barnen är medvetna om att en förälder lämnar den andre föräldern pga en ny kärlek så är det nog lätt hänt att dom blir avigt inställda mot den nya kärleken. Och då spelar det ingen roll om äktenskapet redan var dåligt; den där nya får bära hundhuvudet, vara boven i dramat osv.
Hur gick själva skilsmässan till? Fick du och barnen/ditt ex och barnen chans att landa i era nya konstellationer innan du presenterade din nya?
2 gillningar
Finns en del som inte har det vid 50- 60 års ålder också 
3 gillningar
Jag hänger inte med alls - du begär att barnen ( en 18-åring ÄR ett barn) ska ha förståelse för dej o dina känslor men du har ingen förståelse för deras?
Jag minns tillräckligt mycket av mitt egna 18-åriga (omogna flickvarianten) känsloliv för att ärligt kunna säja att i motsvarande sits hade jag (kanske eventuellt) förlåtit min pappa efter några år.
Kanske. Eventuellt.
Man up o ta föräldraansvaret. Ditt föräldraansvar som din nya inte har nåt att göra med öht.
5 gillningar
En förälder är alltid förälder även om barnen blivit vuxna. Mina barn är jättearga på mig för att jag inte vill leva med deras pappa. Jag måste kämpa varje dag för att få kontakt med dem. Den äldre som är tonåring är det svårast med och då har jag ändå intehittat någon ny utan bara vill komma ur ett olyckligt förhållande med en ganska dominerande man. Jag får bita mig i läppen många gånger och vara glad för det lilla och hoppas att han en dag ska förstå. Nu är han hos mig varannan helg. Han svarar på mina mess men skickar inte hjärtan som han alltid gjorde förut, säger heller inte att han älskar mig vilket han alltid gjorde förr. En kväll förra helgen såg han dock en otäck film och fråga sedan om vi inte kunde sova i stora sängen allihopa. Sedan låg han vid ena sidan lillebror i mitten och jag på andra kanten. Storebror låg o höll om sin lillebror, nog mer för sin egen skulle än för lillbrors. Han vill inte krama mig men jag förstod ändå att lillebror var istället för mig och det var fint att se dem. Jag tänker att en dag får jag en riktig kram igen. Jag ger honom fortfrande kramar men han vänder sig bort i kramarna så de känns inte riktiga från hans sida men förhoppningsvis kommer de tillbaka, jag ska kämpa för det. Mina killar är det bästa jag har och jag släpper dem inte oasett vad deras pappa sagt om mig som jag vet inte är snällt.
6 gillningar