Nej det är klart man inte ska stanna ihop om man drar ner varandra, skapar dålig stämning etc.
Men om barnen är medvetna om att en förälder lämnar den andre föräldern pga en ny kärlek så är det nog lätt hänt att dom blir avigt inställda mot den nya kärleken. Och då spelar det ingen roll om äktenskapet redan var dåligt; den där nya får bära hundhuvudet, vara boven i dramat osv.
Hur gick själva skilsmässan till? Fick du och barnen/ditt ex och barnen chans att landa i era nya konstellationer innan du presenterade din nya?
Jag hänger inte med alls - du begär att barnen ( en 18-åring ÄR ett barn) ska ha förståelse för dej o dina känslor men du har ingen förståelse för deras?
Jag minns tillräckligt mycket av mitt egna 18-åriga (omogna flickvarianten) känsloliv för att ärligt kunna säja att i motsvarande sits hade jag (kanske eventuellt) förlåtit min pappa efter några år.
Kanske. Eventuellt.
Man up o ta föräldraansvaret. Ditt föräldraansvar som din nya inte har nåt att göra med öht.
En förälder är alltid förälder även om barnen blivit vuxna. Mina barn är jättearga på mig för att jag inte vill leva med deras pappa. Jag måste kämpa varje dag för att få kontakt med dem. Den äldre som är tonåring är det svårast med och då har jag ändå intehittat någon ny utan bara vill komma ur ett olyckligt förhållande med en ganska dominerande man. Jag får bita mig i läppen många gånger och vara glad för det lilla och hoppas att han en dag ska förstå. Nu är han hos mig varannan helg. Han svarar på mina mess men skickar inte hjärtan som han alltid gjorde förut, säger heller inte att han älskar mig vilket han alltid gjorde förr. En kväll förra helgen såg han dock en otäck film och fråga sedan om vi inte kunde sova i stora sängen allihopa. Sedan låg han vid ena sidan lillebror i mitten och jag på andra kanten. Storebror låg o höll om sin lillebror, nog mer för sin egen skulle än för lillbrors. Han vill inte krama mig men jag förstod ändå att lillebror var istället för mig och det var fint att se dem. Jag tänker att en dag får jag en riktig kram igen. Jag ger honom fortfrande kramar men han vänder sig bort i kramarna så de känns inte riktiga från hans sida men förhoppningsvis kommer de tillbaka, jag ska kämpa för det. Mina killar är det bästa jag har och jag släpper dem inte oasett vad deras pappa sagt om mig som jag vet inte är snällt.
Varför är det så viktigt för dig att dina precis myndiga barn träffar din nya kvinna? För att ditt val då skulle bli bekräftat? För att ditt samvete skulle lugna sig? För att tårarna då skulle minska? Det är du som valt henne i ditt liv. Dina barn har inte valt att ha henne i sitt liv. Ett år är kort tid för de som sörjer. Acceptansen tar ofta längre tid än så när man varit maktlös och inte känt att man kunnat påverka något. Rationella tankar slås ut av känsloliv och en person man inte har känslomässig anknytning till är lättare att skylla på. Det oket bör din nya vara moget att kunna bära för dina “vuxna” barn om hon gick in i en relation med en gift man. Och gör du som du skriver så prioriterar du dina “vuxna” barn och söker inte deras bekräftelse i dina val. Var sak har sin tid. Och tiden för att dina “vuxna” barn ska bekräfta dina val är troligen inte nu. Sköter du dina kort väl så kommer den att komma. När de väljer det.
Mitt ex skötte inte sina kort väl. Han hade också bråttom, extremt bråttom. Hans nya kvinna kommer troligen aldrig att accepteras av mitt äldsta (numer vuxna) barn. Jag ser att han kunde gjort så mycket annorlunda. Men han hade för bråttom. Jag är övertygad om att han hade bråttom för att inget, dvs inget, skulle få störa hans lycka. För lyckan var ångest-lindrande för hans dåliga samvete och i separationen. Barnen blev en smolk i glädjebägaren. Men han tog sig inte tid att skapa egen relation med dem som ensamstående pappa. Nu flera år senare kämpar han med relationen till sina barn, medan jag får bära ett alltför tungt ok och har saknat behövlig tid för återhämtning efter mitt livs största kris.
Tror många gånger att det är svårare att introducera nya partners för tonåringar och unga vuxna än för små barn. Dessutom har äldre barn egna liv och bortprioriterar ofta sina föräldrar oavsett övriga relationer… Och ja, jag tror att man som förälder ibland måste gå ner på sina bara knän. Oavsett om man var en förälder som lämnade eller blev lämnad.
Så känner inte barnen, om jag får säga vad jag tror.
Jag har nämligen stått bredvid och sett både mina vuxna och mindre barn när deras pappa gjort sin resa.
De har klart uttryckt att ”pappa sätter sin nya först”
Jag har pratat med honom om att barnen behöver hans tid, den tycker han att han ger.
Vilket inte är för dem deras upplevelse och inte för oss som står runt. Otroligt mycket läggs på den nya relationen. Han verkar helt blind.
Jag säger inte att du är likadan.
Men förälskelse kan göra en blind ibland- utan att man ser det själv.
Min exman uttrycker att barnen inte vill vara hos honom. Hm(!?)
