Ja, det låter så 
…………………….
1 gillning
Kanske är det du som borde söka professionell (samtals)hjälp för att komma ur alla de ändlösa prestationskrav som du har på dig själv?
Han verkar ju tämligen obekymrad 
så där finns det ju knappast något att hämta för dig 
Vem får dåligt samvete över att du mår dåligt då, samtidigt som du sliter ut dig för att alla ska få allt det som de vill ha?
4 gillningar
Det är ju därför jag går.
1 gillning
Superbra, man måste börja någonstans och de här problemen har ju inte uppstått över natten och de försvinner inte över natten heller… men du är på G med dig själv och det är bra
2 gillningar
Jag tar fasta på det sista, för det är väl egentligen där ditt egentliga problem finns. Du tycks själv vara klar med relationen - eller? Och då finns det inget sätt att komma undan det där hemska momentet att berätta det för sin partner.
Sanningen är ju att du kommer krossa honom, om än bara bildligt. Och väldigt sällan vill man vara den personen som krossar någon annan och river sönder hela deras liv. Men hur det än är så ingår det i vuxenlivet att kunna hantera den sortens motgångar på ett eller annat vis. Din man är inget undantag.
Det kan kännas som att man är skyldig att skydda andra från lidande. Som att man inte får vara orsaken till att någon annans liv blir förstört. Men det får man ju, när det handlar om att lämna en icke fungerande relation. Det är inte ditt ansvar att stanna för att skydda honom - även om det kan kännas så.
Den här biten är tillräckligt svår i sig självt. Så när han spetsar till den med självmordshot blir det förstås nästan oöverstigligt. Men oavsett vad han säger så är det inte ditt jobb att hindra honom från att begå självmord. Det kan låta hårt - men det är sant. Som medmänniska, expartner osv är det ditt jobb att vara normalt hänsynsfull och att ringa efter hjälp om det behövs, men det kan aldrig ligga på dig att anpassa ditt liv efter hans hot om att skada sig själv.
Sen tillkommer frågan om du själv är helt säker på att du verkligen vill bryta upp eller om du fortfarande tvekar. Stannar du för att du är rädd på allvar att hans liv kommer att bli förstört? Eller mer för att du själv är rädd för det nya och okända? Eller för att du innerst inne tror att det finns hopp?
Du behöver inte svara här, naturligtvis. 
Men jag tror du behöver bena ut lite mer vad som är din egen vilja i alltihop och vad som är (onödig) hänsyn.
6 gillningar
Tack @Trassel för bra beskrivning. Jag har tänkt mycket på ts hur hon tänker. Fick känslan av att det som gjorde att hon kände kärlek för hans lugn är det som senare har bytts till trötthet och avståndstagande.
Det står inget om vilket jobb du har, eller möjligheter till att vara sjuk. En stor stress är ändå när man känner kravet att man måste vara på arbetet för det ska gå runt. Fixa en sjukförsäkring för dig som underlättar stressen att du måste ta in pengar till hushållet. Kolla med både vanliga försäkringsbolag och
Sedan finns det olika sätt att se på behovet av ett vanligt arbete med lön.
Jag skulle klara mig på ca 9 000:- per månad för att få ekonomin att gå runt, då med två barn varannan vecka. Vad önskar din partner? Arbeta mindre och ha lägre standard, mot dig med högre standard och mer arbete?
3 gillningar
Det här. Att inte ens försöka söka jobb. Visst, det kan vara tufft att söka jobb, men man måste försöka och om man inte hittar “drömjobbet” måste man söka bredare för att bidra till hushållskassan. Håller helt med dig, @Noomi .
1 gillning
Du måste ha väldigt låg boendekostnad.
Jag är man och känner igen din situation.
Ni har det rejält stökigt, det är tydligt. Det finns ett par saker som jag tänker på.
Jag förstår din frustration över att dra in alla pengar.
Att han inte tar initiativ.
Att du får göra allt.
Jag känner så i min relation.
Han pratar om självmord, känner tyvärr också igen det.
När jag har jobbat mkt i perioder så har jag tyvärr inte varit så ”närvarande”, det är inte heller bra för förhållandet. Ganska dåligt faktiskt.
Försök att inte vara så dömande och att inte oroa dig för din kärlek till honom. Om ni vågar visa er sårbara för varandra så kommer ni komma vidare tillsammans. Det kan komma något nytt ur det. Något spännande.
Jag lider med dig. Verkligen. Försök att se din del i allt, du kan faktiskt bara ta ansvar för din egna känslor och för din egen förändring. Vill han inte vara med på det tåget så kan du tyvärr inte göra mycket åt det. Det som är svårt är att veta hur långa man ska försöka. Men det gäller då först att ta ansvar för sig själv, på riktigt. Det är inte lätt. Utan det är nog bland det svåraste man kan göra.
Stor kram på dig.
4 gillningar
Du har en partner som drar ner dig istället för att peppa dig och inspirera dig. Inte konstigt att du känner dig låg då.
Det är inte ovanligt att människor som mår dåligt vill dra ner andra i sin omgivning till sin nivå. En vettig partner borde vara stolt över sin partners framgångar, inte vara missunsam.
3 gillningar
Han arbetar ju inte alls och söker inget jobb heller, så mindre än ingenting kan det ju svårligen bli
Bor i ett litet samhälle. Betalat boendet kontant, med vedeldning. Visst är det mycket arbete med att odla själv en del, såga och klyva ved, renovera själv mm.
Vill visa att det går att leva billigt och att resten ska ses som nöje och något man mår bra av. Inte som krav att man måste ha och bränna ut sig för man då måste arbeta för mycket
@Noomi beror på om du endast räknar förvärvsarbete eller det obetalda arbetet i hemmet. Där vet inte jag vad trådstartaren menar med att inte arbeta, likaså desto mer arbete i hemmet så behövs mindre annat arbete.
3 gillningar
Tack för ditt fina meddelande. Ja det är tungt.
@ACA76
Jag uppfattade din text såsom att din man inte gjorde så mycket hemma heller, men det var kanske mest ett antagande från min sida.
Hur ser er arbetsfördelning ut hemma?
Han ansvarar för hemmet.
Jag jobbar som ekonomikonsult.
1 gillning
Jag vet inte vad det är som gör att jag tvekar. Jag vill inte att det skulle bli så här. Jag vill att vi ska fungera.
1 gillning
Jo men självklart.
Jag har funderat på din situation då jag också varit i ett förhållande med en person som är min motsats.
Frågor att fundera över:
- Varför valde du att bli tillsammans med en person som är din motsats? Vilka saker/personlighetsdrag fastnade du för i början?
- Vad är den stora förändringen? Ni har alltid varit varandras motsatser, så när började balansen ändras? Vad är din del och vad är hans?
- Kan hans sexbehov vara ett sätt att få kontakt/närhet med dig? Att det kanske inte enbart handlar om driften?
- Hur upplever han sin arbetslöshet, att inte kunna försörja familjen? Hur känner han att allt detta påverkar hans manlighet och er som par?
Mitt förslag är att ni går i parterapi och pratar om hur ni upplever er situation. Det fanns något ni fastnade för hos varandra i början, finns det möjligheter att hitta ett nytt sätt att vara tillsammans? Just nu har ni båda era egna utmaningar. Han visar tydliga tecken på att han inte mår bra och det gör du med. Just därför behöver ni prata med varandra. Oavsett om ni fortsätter leva tillsammans eller separerar, behöver ni nog ta tag i detta.
Jag kan ärligt erkänna att jag först i parterapi förstod vilken press han upplevt, hur familjelivet påverkat hans manlighet och många andra saker. Det var viktiga insikter för mig, även om det vår del fanns inget annat alternativ än att separera då han inte kunde bli av med sitt porrmissbruk vilket var alltså anledningen till att jag valde att separera. Men jag är fortfarande mycket nöjd över att vi gick i parterapi och kunde prata där med stöd av en expert.
Oavsett om ni väljer att fortsätta eller göra slut, så föreslår jag att ni går i parterapi. Jag rekommenderar även att ta det via privat aktör. Det kostar mer, absolut, men det är en helt annan professionalitet och effektivitet som du möts där än via familjeterapi på kommunen.
4 gillningar